Annons

Annons

Alla lyssnade när den tysta lilla musen röt ifrån

DET HÄR HÄNDE MIG: Jag var hjälpfröken hela min skoltid. Det präglade mig och jag fortsatte helt naturligt att stötta folk i min omgivning. Men inom mig pyrde ilskan över andras egoism.

tyst i klassen
Jag var redan i småskolan den ordentliga flickan som ofta fick ge fröken ett handtag. Min roll var att ha en lugnande och ordnande effekt på andra och jag fick ofta sitta bredvid någon av de busiga pojkarna i klassen. Den rollen tog naturligtvis jag på allvar, så liten jag var. Fröken med sina snälla ögon och bara ibland stränga mun var min första och största förebild. Hon såg mig och jag behövde hennes blick. Jag gjorde allt för att vara en mönsterelev och var aldrig sen med mina hemuppgifter. Av mamma tjatade jag till mig en likadan kjol som frökens och jag drömde om att själv bli skolfröken.

Annons

Lilla fröken duktig följde med
När jag blev vuxen och fick egen familj blev de dagliga rutinerna till ett nytt sätt att vara viktig för någon. Jag hade valt att jobba deltid på ett av kommunens fritids trots erbjudande om heltid eftersom min man Bengt tyckte att det passade så bra när våra barn var små och behövde mig. Sedan hade det bara fortsatt eftersom hemmet krävde så mycket tid. Jag vek sällan från sådant som morgonpromenad med hunden eller dukat frukostbord till familjen. Jag la alltid fram kläder åt barnen, även när de blev äldre. Jag var först i köket om morgonen och sist därifrån om kvällen. Under en period gjorde jag till och med i ordning väskan med smörgåsar, kaffe och matlåda åt Bengt när han skulle på sina längre säljresor.
Min blygsel hade hejdat mig från att söka till lärarhögskolan. Jag kunde liksom inte se mig själv stå och tala inför en grupp, vare sig det var barn eller vuxna. Nästan dagligen ledde jag nu ändå barngrupper på fritidsverksamheten och var riktigt bra på det. Jag var ironiskt nog också den som oftast fick tala inför föräldrar på olika möten.

Sämre villkor i fritidsverksamheten
De senaste åren hade många kollegor gått i pension och nya tillkommit. Ofta var de nya kollegorna unga, nyss färdigutbildade och uppdaterade på det digitala området.
Skolans många omorganisationer och alla nyanställningar tog mycket tid i anspråk och lärarnas tyngre börda med mer dokumentation och skriftliga omdömen gjorde att vi i fritidspersonalen fick gå in och ta allt mer lektionstid. Vi var ofta ganska möra när vårt egentliga arbete började vid skoldagens slut.
Jag hade sedan en tid börjat undra vart den egentliga fritidsverksamheten tagit vägen. Jag upplevde mina yngre kollegor som lite väl flexibla och jag kände mig ofta missnöjd, för första gången i mitt arbetsliv. Det hade gått så långt att det blivit en del av min morgonrutin att packa ner tabletter för magen och huvudet. Den tidigare så nöjda känslan efter en arbetsdag där jag lyckats se varje barn och löst konflikter på ett bra sätt ville inte lika ofta infinna sig. Arbetsuppgifterna hade börjat bli suddiga och för mig höll något på att gå förlorat.

Droppen fick bägaren att explodera
Allt detta vällde över mig en måndag när luciafirandet skulle diskuteras. Luciatåget hade alltid hållits på eftermiddagar med efterföljande basar och brukade samla många föräldrar och anhöriga. Vi på fritids tyckte att det var en mycket trevlig kväll. Vi brukade ställa i ordning lokalen där försäljningen skulle hålla till. Vi såg också till att de barn vars föräldrar inte hann i tid fick rätt kostym på sig.
Men det här året satt personer från de andra arbetslagen och tyckte att detta skulle ta för mycket av deras privata tid. De hade ingen lust att vara kvar en kväll till klockan 19. Plötsligt kunde jag inte tiga längre. Ett muller som från en vulkan dånade i mina öron. Alla åren av hjälpsamhet och min huvudvärk hjälpte mig att ta sats och tog spjärn mot de andras ovilja och oförmåga att prioritera. Min upprörda röst ekade i konferensrummet.
Jag struntade i de heta röda kinderna och gråten i halsen. Jag måste till slut få säga min mening. Att läsa lusen av någon brukar man säga och dessa kollegor var vid mötets slut verkligen helt lusfria. Tystnaden efteråt var kompakt. Att den rara och hjälpsamma Majken rymde så mycket ilska överraskade nog de flesta!

Alla hjälpte till!
Det fick effekt! Nu under december har alla i personalen turats om att vara med vid julpysslet och i den praktiska planeringen. De hjälpte till att se efter de fritidsbarn som inte hann hem emellan och alla var kvar under hela kvällen. Aldrig har jag sett ett vackrare luciatåg!
Dessutom har vi fått en ny tjänst till fritids då chefen upptäckt att vi under en tid varit underbemannade. Jag har samtidigt bestämt mig för att arbeta heltid under en period, bara för att jag vill.
Bengt har lovat att sluta med sina långa resor och nästa år ska han gå ner i tid. Det ser jag verkligen fram emot så han får mer tid till att ta hand om mig och våra tonåringar!
/”Majken”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…