Annons

Annons

Alvin och Andy är våra ”barnbarn”

Annons
Fadderfamilj

Fadderfamilj

Monica Dahlrsos och Bert Schön  är faddrar till en ung flyktingfamilj:

Det började med ett föredrag om det krigshärjade landet Burundi i Afrika. Makarna Monica och Bert blev nyfikna och anmälde sig som flyktingfaddrar. Några år senare har de en hel afrikansk familj!

Monica Dahlroos, 63, har alltid känt en längtan till Afrika och som ung drömde hon om att jobba där.

Det blev inte så, det kom lite annat emellan. Hon träffade Bert Schön, 63, som i dag är Monicas sambo sedan 36 år tillbaka, och tillsammans har de fyra barn.

– På senare år har vår familj dessutom utökats med en afrikansk familj, säger Monica och ler stort.

– De två små pojkarna Alvin och Andy, som är sju respektive två och ett halvt år, kallar mig och Bert för farmor och farfar. Vi har blivit flyktingfaddrar och det är det bästa vi har gjort!

Alla parter har dragit vinstlotter och för Monica och Bert är det oerhört givande att få följa Dominique Murekeyisony och Richard Nsabimana och deras söner genom livet.

– Vi står varandra väldigt nära, säger alla fyra med en mun. Vi är som en enda stor familj.

Monica och Bert bor sedan länge i Mjölby och där bor även Richard, 34, och Dominique, 32, med sina pojkar.

Tack vare sina svenska faddrar har Richard och Dominique slussats in i det svenska samhället på ett smidigt sätt.

Det var Monica och Bert som hjälpte dem med krånglig pappersexercis och nödvändiga telefonsamtal, då de väntade på permanent uppehållstillstånd.

– Just det är faddrarnas uppgift, förklarar Bert. Men vi lät det inte stanna vid de insatserna. Vi öppnade också upp vårt hem och bjöd in Richard och Dominique och deras pojkar i vår familjegemenskap.

De två familjernas vägar korsades första gången för nio år sedan och sedan dess är inget sig riktigt likt, för någon i den nya ”storfamiljen”.

– Jag jobbade tidigare som undersköterska på Universitetssjukhuset i Linköping, berättar Monica.

– Men efter 30 år på samma arbetsplats hade kroppen tagit så mycket stryk att jag tvingades sluta.

Efter det följde ett år som Monica liknar vid ett sorgearbete. Hon älskade sitt jobb, men fick gå hemma, medan Bert fortsatte jobba som chaufför.

– En dag läste jag i vår lokaltidning att studieförbundet ABF inbjöd till en föreläsning om Burundi, berättar Monica.

– Jag tyckte det lät spännande, så jag föreslog Bert att vi skulle gå dit och lyssna.

I samband med föreläsningen fick Monica också höra talas om kommunens fadderverksamhet och hon blev genast nyfiken.

Hon fick veta att kommunens flyktingsamordnare jobbade intensivt med att få fram faddrar, eller flyktingguider som det heter i dag, till nyanlända.

– Vi kände omedelbart att vi ville göra något, säger Bert. Vi kontaktade flyktingsamordnaren och förklarade att vi ville bli faddrar, gärna för en person från Burundi.

Richard Nsabimana kommer från Burundi och han lyckades fly från det krigshärjade landet för elva år sedan.

Han tog sig till Sverige och kom till en flyktingförläggning i Gusum i Östergötland, medan hans ärende prövades.

– När jag hade fått permanent uppehållstillstånd fick jag flytta till Mjölby, där migrationsverket ordnade en lägenhet åt mig. Och ganska snart blev Monica och Bert mina faddrar, berättar Richard.

Flyktingsamordnaren hade informerat Monica och Bert om att de skulle få bli faddrar åt en snäll och trevlig afrikansk ung man.

Och de glömmer aldrig första mötet med Richard.

– Det stämde direkt mellan oss, säger Monica och tittar varmt på Richard.

– För säkerhets skull hade vi kollat med våra vuxna barn Teddie, Therese, Paulina och David, så att även de var positiva till vårt beslut att engagera oss.

Monica och Bert gick in för sin nya uppgift till hundra procent. De nästan adopterade Richard och han, som hade förlorat sina föräldrar i kriget, fick en ny familj.

– När jag träffade Richard berättade han att han hade en svensk mamma och pappa, men då trodde jag att han ljög, säger Dominque och skrattar.

Dominique kommer från Burundis grannland Rwanda, där hennes familj försvann i folkmorden på 1990-talet.

– Jag kom till Sverige 2006. Den första tiden bodde jag på en flyktingförläggning i Storfors i Värmland.

– Genom en gemensam bekant träffade jag Richard och vi blev ett par. När jag hade fått uppehållstillstånd flyttade vi ihop i Mjölby, berättar Dominque.

Richard och Dominique var lyckliga och deras svenska faddrar delade deras glädje.

– Jag glömmer aldrig när Richard talade om att han hade träffat en tjej, säger Monica och ler.

– Richard sa att han hade något att berätta, något som skulle göra mig glad, och jag tog emot Dominique med öppna armar.

Monica och Bert hjälpte och stöttade Richard och Dominique genom språkkurser, utbildningar och arbeten och givetvis fanns de på plats när det unga paret gifte sig 2009.

Vid det laget hade Dominique och Richard redan sonen Alvin och några år senare kom Andy.

Monica har funnits med i pojkarnas liv från första stund. Hon har till och med varit med på förlossningarna.

– Jag älskar Alvin och Andy lika mycket som mina sex biologiska barnbarn, säger Monica. Och jag ställer gärna upp som barnvakt – är man farmor, så är man.

Sagostund

Sagostund

Richard jobbar som svetsare och Dominque läser till biomedicinsk analytiker. Ibland är det svårt att få det vardagliga pusslet att gå ihop, men då finns Monica och Bert där.

– Vi bor bara 400 meter ifrån varandra, så det är inga avstånd. Och vi träffas flera gånger i veckan.

De två familjerna sammanstrålar också vid högtider som jul, nyår och födelsedagar.

Den afrikanska familjen har fått stifta bekantskap med svenskt julbord. Och Richard och Dominique har bjudit sina faddrar på afrikanska fester.

– Tack vare Dominique har jag till och med fått resa till Afrika. Vi har besökt både Rwanda och Burundi, säger Monica.

– Det var fantastiska resor, men i dag skulle det inte gå att besöka Burundi. Gränserna är stängda och det finns risk för ett nytt krig.

Monica och Bert ger mycket av sig själva, men de får oerhört mycket tillbaka och de önskar inget hellre än att fler familjer skulle göra som de har gjort.

– Vårt engagemang har gett livet en ny mening, säger de med en mun och kramar om sin extra familj.

Av Anna Lindau Backlund Foto: Jan-Erik Ejenstam

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons