Annons

Annons

Amanda, 25, var nära att dö: Jag grät över att jag skulle lämna mina barn

Det tog ett år för läkarna att hitta tumören. Amanda fruktade att hon skulle dö ifrån sin familj. Men i mars kom ett glädjebesked, samtidigt med den stora cancergalan i Karlshamn.

Annons
Amanda Senekovic

Amanda Senekovic

Amanda Senekovic, 25, hennes man Fredrik, 32, och deras barn Tindra, 5, och Melvin, 4, bor i Asarum utanför Karlshamn. Amanda jobbar på Försäkringskassan och det roligaste hon vet på fritiden är att träna och springa – ett bra sätt att hålla sig i form och rensa huvudet för en stressad småbarnsmamma.
Det var så hon först märkte att något var fel, den där hösten för tre år sedan.
– Jag tränade flera dagar i veckan, styrketränade och sprang på löpband. Det gjorde mig pigg och glad, men hösten 2013 började jag få ont i benen och blev allt tröttare. Det var svårare att orka upp om mornarna, säger Amanda.
– Ena benet värkte och jag började halta. I slutet av oktober började jag få ont i ryggen. Jag hade precis börjat ett nytt jobb och jag trodde först att jag suttit för länge i fel ställning vid datorn. Jag försökte variera med att stå upp mer, men det blev inte bättre. I december slutade jag helt med träningen.
När värken blev allt värre och Amanda började få ont överallt trots att hon inte tränat på ett par månader gick hon till läkare. Där fick hon alvedon. Efter nya läkarbesök hamnade hon hos sjukgymnast. Men inget hjälpte.
Hon fick allt svårare att gå, hade börjat hosta och tröttheten blev bara värre. Då sa Amandas mamma ifrån och såg till att hon gick till en ny läkare.

Jag fick panik när jag tänkte på att livet skulle ta slut

Det blev början på nästan ett års detektivarbete för att ta reda på vad som var problemet. Trots röntgen och en massa prover var läkarna fortfarande inte säkra på diagnosen.
Amanda magnetröntgades i ryggen och kring bäckenet och genomgick flera stora undersökningar av benen och nedre ryggkotorna. Flera prover togs.
Amanda var sjukskriven och en del dagar orkade hon inte ta sig upp ur soffan. Hon gick på kryckor och kämpade på.
– Vi trodde att det kunde vara reumatisk psoriasis eftersom det finns i släkten.
I slutet av augusti blev Amanda åter inlagd för undersökning och till slut hittade läkarna orsaken: en stor tumör, 17 centimeter i diameter, som satt på baksidan av bröstbenet. Det var en ovanlig form av blodcancer som hade angripit skelettet.
Efter läkarsamtalet rasade allt.
– Jag låg på soffan och grät, sedan ringde jag Fredrik. Allt kändes overkligt. Jag fick panik när jag tänkte på att livet skulle ta slut, på att jag skulle lämna barnen och Fredrik. Jag mådde så dåligt.
I mitten av september förra året startade cellgiftsbehandlingen. Amanda blev väldigt sjuk, kräktes och förlorade vikt. Hon grät och grät när ingen såg.
– Gång på gång spelades filmen upp i mitt huvud, hur jag blev allt sämre och hur jag till slut skulle dö. Jag såg min egen begravning rullas upp för min inre syn. När jag äntligen fick komma hem försökte jag stänga av och låtsas som om cancern inte fanns, att jag inte var sjuk. Jag pratade om allt annat.
– Men till slut var det något som hände inuti mig. Det var som en kraft inom mig väcktes och jag bestämde mig för att detta ska jag klara.

Allt hopp stod till cellgifterna och som tur var hjälpte de effektivt

Hon gjorde allt för att orka med behandlingen, såg till att få i sig näring och gjorde sitt yttersta för att stötta sig själv under behandlingsperioderna.
Fredrik var sjukskriven från sitt jobb som fritidsledare för att ta hand om barnen och stötta Amanda.
– Den första månaden var värst. Jag kunde inte vara ensam. Sedan lugnade sig allt. Jag tålde cellgifterna bättre, mådde inte så dåligt.
Amanda klippte av sitt långa hår och snart tappade hon det lilla hon hade kvar.
– Läkarna sa att det var omöjligt att stråla mig eftersom tumören satt så nära stora kroppspulsådern. Allt hopp stod till cellgifterna och som tur var hjälpte de effektivt. Redan efter två behandlingar minskade tumören rejält.
Under tre månader pågick behandlingarna. Amanda låg mest på soffan. Fredrik försökte locka i henne smoothies och mat som hon gillade. Hon slutade med cellgifterna före jul.
I mars kom beskedet att tumören minskat till 0,9 centimeter och att de blåste faran över.
– Jag får gå på röntgenkontroller och ta blodprov regelbundet under fem år, men jag mår toppenbra och behöver inga mediciner, säger en glad Amanda, som har börjat jobba igen.

Amanda och Fredrik med barnen Melvin och Tindra

Amanda och Fredrik med barnen Melvin och Tindra

Hemma i villan i Asarum har livet återgått till det vanliga.
– Det är nästan härligt att vi numera kan gräla lite och tjafsa om vem som inte bytt toarullen, precis som förut. Under tiden jag var sjuk vågade vi inte vara oss själva. Det var så mycket rädsla och oro, säger Amanda.
Samma vecka i mars som Amanda fick sitt glada besked hölls en stor cancergala på Live Entertainment i Karlshamn på temat ”You never walk alone!” [Du går aldrig ensam!], där lokala rock-, pop- och dansband ställde upp och spelade gratis till förmån för cancerdrabbade. Tv-programledaren Ola Lindholm, bördig från Karlshamn, var konferencier.
Amanda fick ta emot en pengagåva, som hon och familjen ska använda till att resa och göra roliga saker med barnen. Och en del av pengarna ska Amanda ha för att bara ta hand om sig själv.
– Jag är överlycklig att jag lever och får vara tillsammans med mina barn och min man. Nu är jag pigg och kan både jobba och träna igen!

Var med och bidra till cancerforkningen – stöd cancerfonden

Av Stina Helmersson Foto: Ewa Stackelberg

LÄS OCKSÅ
David fick narkolepsi av vaccinet

Ralf Edström vann matchen mot cancern

Jeanine fick bröstcancer när hon var gravid

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons