Annons

Annons

Anna-Carin: Min dotter vill flytta till andra sidan jorden

Annons

Anna-Carin, 61:
Mitt enda barn vill bo på andra sidan jordklotet

shutterstock_240443125

Anna-Carin har uppfostrat sitt enda barn, en dotter, själv. Nu flyttar dottern jorden runt och det gör Anna-Carin ont att ha henne så långt borta. Hur ska hon förhålla sig till att ”förlora” sitt barn?

Jag fick mitt enda barn, en dotter, i ganska mogen ålder. Strax därefter separerade jag och barnets far.
Efter separationen har varken jag eller min dotter av olika skäl haft kontakt med honom. Jo, han har faktiskt betalat underhåll genom alla år, men han har inte velat umgås.
Han bildade snabbt egen familj efter vår separation och hans nya kvinna har varit både svartsjuk och nyfiken, på ett obehagligt sätt.
Min dotter och jag har ändå klarat oss bra och hon fick nog en bra manlig kontakt i min bror, som nu tyvärr är död. Vi hade stor glädje av honom, hans barn och fru under min dotters barndom och tonår.

Eftersom jag alltid har jobbat heltid, lärde sig min dotter från tidig ålder att klara sig själv till olika fritidsaktiviteter, bland annat simning och senare till stallet.
Men jag har självklart delat hennes intressen och följt med när jag har kunnat, för att titta på vid tävlingar och avslutningar och sådant. Vi levde som jag upplever det ett ganska vanligt och harmoniskt liv, hon och jag.
När hon första gången ville plugga på annan ort sa jag motvilligt ja. När hon något år senare ville resa utomlands på ett år försökte jag övertala henne att låta bli – för min skull. Men hon for så klart.

Jag tyckte att det var jättejobbigt. Jag vande mig inte vid att ha henne i ett annat land.
Hon har visserligen varit rätt bra på att hålla kontakt, på senare tid mest med sms. Just nu bor hon i Amsterdam och funderar på att ta ett jobb på andra sidan jordklotet nästa år. Hon har fått ett fint erbjudande. Och jag går sönder.
Min dotter förstår inte alls min oro eller min ensamhetskänsla. Om jag visar att jag är orolig eller försöker få reda på lite mer om hennes planer för framtiden blir hon irriterad och kallar mig hönsmamma. Hon är ju allt jag har!
Jag är rädd för att hon, om hon nu tackar ja till jobbet som är så långt bort, försvinner dit för alltid. Och jag som har drömt om att få ha henne och så småningom kanske barnbarn här i närheten.

Tänk om jag aldrig får några barnbarn alls? Mina väninnor pratar så mycket om sina och är så upptagna av dem. Ibland känner jag mig utanför redan i dag, i deras samtal.
Jag önskar förstås min dotter allt gott. Och med mitt förnuft vill jag stötta henne, vad hon än bestämmer sig för. Men inom mig gråter jag redan av saknad.
Jag undrar om jag är onormal. Och jag undrar hur jag ska agera för att inte göra att hon tröttnar på mitt tjat och inte orkar med mig alls.
Anna-Carin

 

Försök visa din glädje i stället för din oro

DCF 1.0

Anne-Marie Furhoff, familjerådgivare:
Det är lätt att förstå ditt behov att få leva nära din dotter och följa hennes vuxna liv i vardagen. Sådana drömmar har nog de flesta föräldrar. Men som samhällsutvecklingen är blir det allt fler som inte får uppleva detta.
En förälders sanna uppgift är att stödja barnets egen utveckling till ett självständigt liv och det har du verkligen gjort. Men en naturlig följd är att du blir ”lämnad” och det är en sorg att bearbeta som helt normalt tar tid.

Låsningen mellan dig och din dotter nu handlar kanske om att du visar för mycket oro. Försök i stället att mer uttrycka glädjen över din dotters framgång. Först därefter kan du släppa fram att du kommer att sakna henne mycket.
Bakom din dotters självständighet finns säkert också innerst inne en liten flicka som är lite osäker och behöver dig och er kontakt.
Numera finns många vägar att uppehålla kontakt på, exempelvis skype, som är oberoende av avstånd.

Foto: Shutterstock

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons