Annons

Annons

Anna och Bengt öppnade sitt hem för en ung flykting

Qadir kom till Sverige från Afghanistan för fyra år sedan. En trött, rädd och förvirrad tonåring. I dag är han en trygg, positiv och framåt ung man. Tack vare sina svenska föräldrar Anna och Bengt.

Annons
Anna, Qadir och Bengt

Anna, Qadir och Bengt

Qadir Akbaris mamma lämnade honom till en smugglare i Kabul när han var 15 år. Hon hoppades på ett bättre liv för sin son.
Efter en lång och strapatsrik resa hamnade Qadir till slut i Sverige, där paret Anna Enggren och Bengt Stahlman tog emot den afghanske pojken.
Jo, Qadir saknar sin mamma i Afghanistan. Men han är tacksam att hon bad honom att följa med smugglaren, trots att Qadir bara var 15 år då.
Under den långa resan till Sverige utsattes Qadir för våld, men väl framme vid målet kom han, enligt sin egen beskrivning, till världens bästa familj.
När vi träffar Qadir, som nyligen har fyllt 20 år, sitter han uppkrupen i en fåtölj i vardagsrummet hemma i Nödinge utanför Göteborg, med en kopp kaffe i handen.
På var sin sida har han ”mamma” Anna, 62, och ”pappa” Bengt, 67 år. För fyra år sedan öppnade de sitt hem för Qadir, när han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn.
Hos Anna och Bengt har Qadir fått en ny familj, ett nytt liv och en framtid.
– När jag kom hit, till mamma och pappa, var jag som ett nyfött barn. De har lärt mig allt, säger Qadir.
– För mig är Anna och Bengt mina föräldrar och jag kallar dem för mamma och pappa.
Både Anna och Bengt är lärare. 2010 skedde det stora förändringar i familjen, äldsta dottern hade flyttat hemifrån och ena sonen var på väg ut. Plötsligt började det stora huset kännas tomt.

Svårt med språket och konstig mat

När makarna såg att Partille kommun annonserade efter familjehem för ensamkommande barn, anmälde de sitt intresse.
– Tidigare hade vi varit faddrar åt en kurdisk kille, men nu kände vi att vi ville göra något mer, säger Bengt.
– Vi såg det som en möjlighet att ge ett barn en ny chans. Vi tycker att det är särskilt viktigt att försöka hjälpa till i dag, när segregationen i vårt samhälle är så stor.
Sedan Qadir kom till sina svenska föräldrar har det gått bra för honom. Han läser andra året på vård- och omsorgsprogrammet i Kungälv och han har redan ordnat jobb, som undersköterska i hemtjänsten, efter utbildningen. På helgerna jobbar han extra i fruktavdelningen på Ica.
I början var det dock en helt annan Qadir som bodde hos Anna och Bengt.
– Jag tror att det var väldigt chockartat för dig i början, säger Anna och tittar på Qadir.
– Ja, det var svårt med språket, jag kunde bara lite engelska. Och jag tyckte att maten var konstig, svarar Qadir.

Anna berättar att Qadir var väldigt trött de första veckorna. Allt var nytt och han saknade sina anhöriga i Afghanistan.
För att kunna kommunicera med Qadir, tog Anna och Bengt hjälp av tolk den första tiden. Och på morgnarna fick de dra upp Qadir ur sängen. Men skolan fungerade bra med en gång.
– En sak som förvånade oss var att Qadir inte tittade oss i ögonen, när vi pratade med varandra. Han tittade ner i marken och vi undrade vad som var fel, säger Anna.
– Men det är så i Afghanistan, yngre ser av respekt inte äldre personer i ögonen. Det visste vi inte då.
Qadir har av naturliga skäl inte samma kunskap om det svenska samhället som en tonåring som har vuxit upp här. Så vissa saker måste man prata om. Det kan gälla pengar, skolan och tjejer. Mycket handlar om att vara en person som stöttar och ger trygghet, menar Anna och Bengt.

Qadir Akbari

Qadir Akbari

Qadir växte upp i en mindre stad i södra Afghanistan. Tiden där verkar han helst vilja glömma.
Han berättar om ett otryggt liv, där den enda utbildningen var byns koranskola, där han tillbringade ett par timmar per dag.
En dag, när Qadir var 15 år, bad hans mamma honom att följa med henne. De reste till huvudstaden Kabul, där Qadirs mamma presenterade sin son för en främmande man. Qadirs mamma sa att han skulle följa med den okände mannen. Sedan sa hon hej då.
– Mamma grät inte när vi skildes åt, hon var stark. Men jag grät desto mer, säger Qadir.
– Jag ville inte lämna mamma, men jag var tvungen. Jag är tacksam för att hon gav mig möjligheten att komma till Sverige.
Efter att Qadir skiljts från sin mamma, följde flera månader på flykt, med olika människosmugglare och resor genom ett flertal länder.
Att vara på flykt är ett hårt liv, kränkningar och våld hörde till vardagen för Qadir.
Qadir tänker ofta på sin mamma, men han har gett upp tanken om att hitta henne igen. Han vet inte var hon finns i dag och det är svårt att leta, många i Afghanistan har samma namn som hon.

Innan Anna och Bengt fick klartecken att ta emot ett flyktingbarn, utreddes de som familjehem av socialtjänsten.
– Representanter för socialtjänsten var här flera gånger och djupintervjuade oss, var och en för sig. De ville få en bild av hela familjen, då får man inte vara rädd för att öppna sig, säger Anna.
– Det är som ett körkort för föräldrar, tillägger Bengt. Det är ju ett stort ansvar man åtar sig, när man tar emot en tonåring.
Det drar ihop sig till kväll. Annas och Bengts son Roman, 24, kommer hem, för att få lugn inför en tentaperiod, och han hinner också byta några ord med Qadir. Bland annat blir det en del fotbollsprat.
– Det är så roligt att se Qadir nu, efter några år, säger Anna. Han blommar verkligen och har funnit sig till rätta. Det är verkligen roligt att det går bra för honom.
– Det är inte bara vi som har hjälpt Qadir. Han har gett oss mycket också.
– Vi har fått en ny familjemedlem och lär oss saker av Qadir, utifrån hans bakgrund och erfarenheter. Det är berikande.
Qadir får slutordet:
– Här har jag fått en jättebra familj, som jag känner att jag är en del av!

Av Mathias Pernheim Foto Magnus Gotander

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons