Annons

Annons

Åren som fosterbarn har satt djupa spår

Livet som fosterbarn var inte lätt för Kenneth Molin. Föräldrarna kunde vara elaka och sin biologiska mamma träffade han bara ibland. Men det största sveket var hemligheten om hans pappa.

Kostymen som Kenneth har 
på sig är 40 år gammal. Den köpte hans fosterfarmor till honom när hans biologiska mormor skulle begravas.

För 72 år sedan föddes Kenneth Molin i Landskrona. Men av ekonomiska och sociala skäl så kunde hans föräldrar inte ta hand om honom. Som tvååring blev Kenneth omhändertagen för samhällsvård och placerad i en fosterfamilj.
Familjen bestod av en fosterpappa, en fostermamma som också var Kenneths faster och deras biologiska son. I närheten fanns också Kenneths farmor som han fick en nära relation till.
Men livet i familjen blev inte en lycklig historia, Kenneth blev tidvis illa behandlad av sina fosterföräldrar.
– Jag blev till exempel fastspänd och inlåst i källaren, fick sova på vinden, satt i garderobsarrest, blev slagen med mattpiskan och skendränktes, berättar Kenneth.

Mamman inte insläppt

Under uppväxten träffade Kenneth då och då sin biologiska mamma. Trots det han utsattes för hos sin fosterfamilj så tyckte Kenneth att det var jobbigt att träffa sin biologiska mor, han hade dåligt samvete gentemot fostermamman.
– Konflikten gentemot fosterföräldrarna fanns alltid där när jag träffade min biologiska mamma. Jag tänkte alltid på vad de tyckte om det.
Han kunde också känna att relationen inte direkt uppmuntrades.
– Jag minns när min biologiska mamma kom för att ge mig en julklapp ett år. Hon fick inte komma in så vi fick stå i trapphuset.
I slutet av 60-talet flyttade Kenneth till Stockholm, studerade på Konstfack och gifte sig.
– Det var en period som var mycket stimulerande, med mycket aktiviteter. Jag var med om allt från protester mot Vietnamkriget, festen på Gärdet, till slaget om almarna, berättar Kenneth och visar bilder på sig själv då han hade långt hår och skägg, typisk 70-talsstil helt enkelt.

Hade levt i en lögn

När Kenneth var i 30-årsåldern ringde telefonen hemma i Stockholm. Det var hans fostermor som kom med en chockerande bekännelse. Kenneths pappa var inte alls hans far. Hon var alltså inte heller hans faster och farmodern var inte Kenneths farmor.
Varför fostermamman valde att berätta sanningen just då har Kenneth aldrig fått svar på.
Han har heller aldrig fått veta varför de valde att hand om honom, det enda fostermamman sa var att de var tvungna.
– Jag tror att de kände till sanningen hela tiden, men ville inte tala om den för mig. Kanske hade socialtjänsten sagt till dem att inte säga något till mig. Jag vet inte varför de undanhöll det för mig.

Fick aldrig svar

Kenneth fick också veta vem hans biologiska pappa egentligen var. Det visade sig att han jobbade tvärs över gatan från där Kenneth bodde. Kenneth sökte upp honom, men det blev inte ett positivt möte.
– Vi hade svårt för varandra från första stund. Jag kan säga att jag inte blev bemött på ett värdigt sätt, men jag kände igen mig själv i honom, vi var väldigt lika.
Mannen ville inte erkänna faderskapet, men det fastställdes senare genom ett blodprov. Någon bra relation mellan Kenneth och hans biologiska far blev det aldrig.
Det är fortfarande mycket som är oklart för Kenneth, han har inte fått alla svar. Han vet inte om hans biologiska pappa kände till att han fanns och att han var hans barn under alla år innan sanningen kom fram.
Sin biologiska mamma träffade Kenneth sporadiskt under hela sitt liv, ibland hemma hos sin biologiska mormor. Mamman ville inte heller ge några svar. Kanske hade Kenneths fosterfarmor kunnat och velat vara ärlig, men hon hade redan gått bort.
– Jag gick till kyrkogården där hon som jag trodde var min farmor ligger begravd. Vid hennes grav frågade jag varför hon inte hade berättat för mig. Då hörde jag hennes röst som sa ”Jag kunde inte”.

Terapi har hjälpt

I början av 80-talet flyttade Kenneth och hans andra fru tillbaka till Skåne och Landskrona. Även detta äktenskap slutade i skilsmässa, men han har fått tre barn som i dag är vuxna.
Under åren som vuxen har Kenneth gått i psykoterapi i två omgångar, både i Stockholm och i Malmö. Även om båda omgångarna avbröts i förtid så har de hjälpt Kenneth mycket.
– Jag lärde mig att hantera min livssituation och få en något sånär mogen syn på det mesta.
En del minnen har dykt upp först på senare år. På äldre dar träffade han en kvinna som han beskriver som sin livskamrat. De fick bara några år tillsammans, 2005 dog hon av cancer.
– Jag visste att i en sorg kommer mycket gammalt upp, och då kom många av de otäcka minnena fram, säger han och suckar djupt.

Annons

Kenneth med 
en av sina tavlor, en målning från området där han växte upp. Hans biologiska mor var precis som Kenneth duktig på att teckna.

För att bearbeta sin uppväxt har Kenneth också varit tillbaka vid huset där han bodde med sin fosterfamilj.
– Jag stod på gårdsplanen och såg på källaren där jag satt fastspänd. Jag kände på en dörr, men den var låst. Det var nog lika bra, jag tror inte att jag hade klarat att gå in där.
Att så många vuxna svek Kenneth och ljög för honom har gjort att han genom livet känt en stor ovisshet.
– Det är precis som Mikael Wiehe sjunger:”Vem kan man lita på?”
Kenneth tror att många omhändertagna barn som är placerade i familjehem i dag fortfarande har det svårt.
– Även om man hamnar i en bra, omhändertagande familj så tillhör man egentligen ingen. Man har ingen att känna igen sig i. Det kan skapa identitetsproblem. För vem ska man räkna som sin far och mor, frågar han sig.
Det skapar också en ständig känsla av ensamhet, menar Kenneth. Han har halvsyskon, både på pappans och mammans sida, men har mest haft sporadiska relationer till dem.
– Det är svårt att inte ha en släkt att falla tillbaka på eller att umgås med, det saknar jag. Har man varit fosterbarn så blir man lätt ensam.

Komplicerad relation

Trots det som Kenneth blev utsatt för som barn så fortsatte han att i vuxen ålder ha en relation till sina fosterföräldrar och med sin fosterfarmor. När han tog examen på Konstfack så skickade farmodern 600 kronor i present och hon hjälpte honom flera gånger ekonomiskt.
Någonstans kände Kenneth att de brydde sig om honom – och han brydde sig om dem.
– På sätt och vis tyckte jag om min fostermor trots allt hon ställde till med.
Fostermamman kunde också anförtro sig till Kenneth, och han förstod redan som barn att hon inte mådde så bra. Han beskriver hur hon kunde börja gråta och att han la sin hand över hennes som tröst.
– I slutändan tror jag ändå att hon satte värde på det jag gjorde.
När hon blev riktigt dålig och hamnade på sjukhus besökte Kenneth henne.
– Jag var också där när hon hade avlidit. Jag har aldrig sett ett så fridfullt ansikte, som om hon var glad för att det var över. Hon tyckte nog egentligen att det var svårt att leva.

Har inte sökt ersättning

Alla som drabbades av övergrepp, vanvård eller allvarliga försummelser som fosterhems- eller barnhemsbarn innan 1981 har kunnat ansöka om vanvårdsersättning från staten och få en kvarts miljon som en typ av kompensation.
Kenneth valde att inte söka.
– Huvudsaken var att vi fick en offentlig ursäkt. Jag frågade mig själv ”Hur kommer du att må om du har tvåhundrafemtiotusen på ditt bankkonto?”
Han kom fram till att pengarna inte skulle få honom att må bättre och avstod därför från att ansöka om ersättningen.
I stället har han funnit glädje i bland annat jobbet som bildlärare, först i Stockholmsområdet och senare i Landskrona.
Han minns till exempel en elev som sökte sig till Kenneth med en stor sorg och oro. När hon slutade tackade hon honom med orden ”Jag hade aldrig klarat det utan dig”.
– Det var några andra elever som sa ”Det som är så fint med dig Kenneth är att du bryr dig om oss, du ser när vi inte mår så bra”.
Det värmde mer  än alla pengar i världen för Kenneth.
Det har också blivit allt viktigare med ett socialt engagemang, sedan några år tillbaka föreläser Kenneth om sin historia i olika sammanhang.
– Det kan vara jobbigt, men jag tror ändå att de som lyssnar uppskattar det. I och med att jag har varit lärare så har jag inga problem med att prata inför folk, men jag kan behöva ta en paus i föreläsningen ibland för att det inte ska bli för mycket för dem som lyssnar.

Text: Elin Gunnarsson
Foto: Christian Örnberg

Läs också:

Mitt barnbarn hamnade i fosterfamilj på grund av mig

Socialen förstörde min barndom

 

LÄS OCKSÅ


Kommentera

Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…