Annons

Annons

Arvstvisten skilde mig från min bror

Ibland önskar jag att mamma dött utfattig – då hade min bror och jag inte behövt hamna i den bittra konflikt vi gjorde.

Annons

Arvstvist

Min bror Pelle och jag har aldrig haft särskilt mycket gemensamt eftersom han är tio år äldre, jag fyller femtio i år. Vi träffades pliktskyldigast vid familjesammankomster och då framför allt hemma hos mamma som var änka sedan många år, pappa dog när jag var tjugo.
Men Pelle och jag talade nog aldrig riktigt med varandra. När vi träffades diskuterade han bilar och politik med min man och sa sällan mer än några ord till mig. Mamma var också pigg och klarade sig själv, så därför behövde Pelle och jag inte ägna oss åt gemensamma omsorger om henne. Pelle var för mig någon som skymtade förbi ibland. Han är försäkringssäljare, har en flott villa i ett fint område, en stor dyr bil och alla andra attribut som en framgångsrik person har.

Tro nu för all del inte att det finns avundsjuka hos mig. Min man Bosse och jag är lantbrukare och har mjölkkor, grisar, hästar och andra djur, och jag är tacksam över att jag fått det så bra i livet. Men Pelle och jag var alltså som främlingar för varandra, där fanns varken stor kärlek eller avsky, snarast bara likgiltighet.
Så fick mamma en massiv hjärtinfarkt och dog. Inte enbart sorgen utan även chocken var enorm. Pelle var också förtvivlad och grät minst lika mycket som jag på begravningen. Vi kramades och talade lite om hur fin mamma varit, och jag kände mig glad att jag hade honom. Direkt efter minnesstunden åkte vi till mammas bank för att be dem ta hand om bouppteckningen.

Banktjänstemannen skulle också koppla in sin mäklare för försäljning av mammas hus, samt ombesörja själva arvskiftet. Jag kände mig trygg med att ha lämnat allt i deras händer.
Men vad Pelle och jag aldrig förstått var att mamma hade flera miljoner på banken – pappa hade varit rik genom ett arv han fått efter sin morbror. Summan var så stor att det knappt märktes att mamma ibland gjort uttag, en 5000–10000 kronor var gång. Det var ofta i samband med högtider, och jag tog för givet att hon använt pengarna till presenter till oss barn, till att unna sig själv saker eller bättra på sin låga pension.

Men Pelle blev som besatt av de här uttagen när vi fick oss tillsänt kopior av bouppteckningen och mammas kontoutdrag. Han ringde mig samma dag, klockan var närmare midnatt, och for i anklagande tonfall ut mot mig att jag tagit mammas pengar. Jag började gråta och räckte luren till min man som sa:
– Ring i morgon när du är nykter.
Min man la på och försökte trösta mig så gott han kunde. Pelle skulle ångra sig nästa dag, sa han. Men det gjorde han inte. I stället ringde han på nytt och anklagade mig.
När mamma tagit ut ett antal tusen hade det varit för att ge mig, sa Pelle. Han visste minsann att våra grisar gick med förlust och att vi behövde pengar. Hur jag än försökte protestera lyssnade han inte.

Till sist gick han till en advokat för att processa om att jag borde ha mindre i arv för att jag fått så mycket i förskott. De sista tio åren borde jag ha fått uppemot en miljon, hävdade Pelle.
Han polisanmälde mig och polisen tog emot hans anmälan men mer blev det förstås inte, det fanns inget brott. Mamma hade aldrig gett mig ett öre, det enda jag fått var ganska enkla julklappar, födelsedagspresenter och en blomma någon gång. Men jag blev så knäckt av Pelles psykiska terror att jag var på väg att låta honom få som han ville: en miljon mer i arv än vad jag fick.
Så av en händelse stötte jag på vår diakon. Hon hade varit på begravningen och hon talade nu så rart om mamma.
– Tänk så generös hon var. Det var nog inte bara i kollekten hon gav pengar. Jag vet att hon gav till olika hjälporganisationer och till enskilda som hade det svårt.
Jag frågade om hon menade kvinnojouren, mamma hade varit aktiv där någon gång per månad.
– Bland annat, jag vet att hon hjälpte vissa kvinnor ekonomiskt så att de skulle komma i gång. Men hon gav till Frälsningsarmén och olika kyrkor också. Din mamma hjälpte i det fördolda, inte för att andra skulle tycka hon var god.

Det diakonen berättat fick mig att ringa banken och be dem gå igenom mammas kontoutdrag mer noggrant. Mycket riktigt fann de insättningar till olika hjälporganisationer, tillräckligt för att bevisa att jag inte hade fått pengar av mamma.
Visst, vi har rustat upp ladugården och byggt ny maskinhall för summan jag till sist ärvde, men på ett sätt önskar jag att mamma hade dött utfattig. Mycket pengar kan gå vissa människor på hjärnan och så split mellan släktingar som egentligen borde hålla ihop. Den lilla kontakt jag förut hade med min bror är nu borta. Han är fortfarande bitter och tror att jag ljuger, och jag kan bara hoppas att han en gång inser sanningen.
Men jag får tänka på att jag har min familj. Min mans och mina barn har i alla fall fått den lärdomen med sig: att inte låta pengar förmörka deras liv.
”Ylva”

LÄS OCKSÅ
Jag förlorade en bror jag aldrig riktigt haft

Efter min mans sjukdom tappade jag minnet

Jag höll på att shoppa bort mitt äktenskap

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons