Annons

Annons

Fredrika: Min brors död visade vägen till mitt yrkesval

Fredrika var bara 
7 år när hennes storebror drunknade. För att hantera sorgen lekte hon begravning med 
sina dockor. Det gav henne en ingivelse att sprida ljus bland personer som förlorat någon anhörig.

Fredrika sprider ljus bland svårt sörjande.

Redan som barn bestämde Fredrika Moreau, 45, sig: När hon blev stor skulle hon ha ett jobb där hon gjorde ledsna människor glada. Och där är hon i dag.

Sedan tolv år tillbaka är
hon begravningsentreprenör i Jönköping och kan inte tänka sig ett bättre arbete. Men bakom hennes yrkesval ligger en mycket tragisk händelse som inträffade när hon var 7 år.

Annons

– Jag förlorade min bror Mikael i en drunkningsolycka, säger hon allvarligt. Han hade precis slutat nionde klass när han dog. Han blev bara 15 år.

Sommaren 1978 var varm och fin och Mikael och hans kompisar badade ofta i Landsjön vid Kaxholmen, där familjen var bosatt. Det var strax före skolstarten och Fredrika skulle börja första klass.

Hon glömmer aldrig när dödsbudet kom.

– På den tiden hade vi inte kommit så långt som vi gjort i dag. Några krisgrupper fanns inte och jag fick hjälpa mig själv med sorgearbetet. Jag minns att mamma och pappa fick stöttning av vänner, och att min stora-
syster gjorde allt hon kunde för att skydda mig.

Hon kommer ihåg alla blommor som kom till familjens hem, men det gjorde henne bara arg. Blommor fick man när man var glad, men alla runtomkring henne var ledsna.

– Det var jättejobbigt att se alla blommor och det var jobbigt att uppleva livets tvära kast. Ena dagen var människor glada, nästa dag kom de med blommor och grät.

Brodern Mikael drunknade när han var 15 år.

Ett frö växte

Fredrika var också ledsen, men hon gjorde sorgen till en lek. Hon lekte begravningslekar med sina dockor – verklighetstrogna lekar, där kompisen var präst. Och den dag Mikael skulle begravas ville hon vara med i kyrkan.

– Jag har inte så många minnen från begravningen, men vet att jag och min storasyster hade svarta klänningar. Jag kommer också ihåg att Mikaels hela kompisgäng var i kyrkan. Efter begravningsgudstjänsten åkte vi till kyrkogården, där min bror skulle gravsättas vid en jordbegravning.

Alla var ledsna och redan då började det gro ett litet frö inom henne: hon ville sprida glädje bland sörjande människor. Detta lilla frö växte så sakteliga inom henne, men det var inget hon pratade med skolkompisarna om.

Hon blev äldre och började på gymnasiet, men valde att utbilda sig inom skol- och barnomsorg.

– Jag träffade Eric och gifte mig och tillsammans fick vi barnen Casper, 20, och Annie, 19. Jag fortsatte att jobba inom skol- och barnomsorgen, med en förkärlek för barn med speciella behov, berättar hon och fortsätter:

– Men under 2003 och 2004 bestämde jag mig: Nu är det färdigt med skola och barn. Nu vill jag göra det jag känner i mitt hjärta.

Fröet hade legat och grott länge nog och nu var det dags att låta plantan slå ut i full blom. Hon ville börja jobba som begravningsentreprenör och Eric gav henne sitt fulla stöd.

Fredrika sökte jobb på en begravningsbyrå och fick tjänsten. Barnen var kanske för små för att förstå vad det hela handlade om, men när mamma bytt arbete insåg de snart vad hon gjorde.

– Det blev helt naturligt för dem, säger hon med ett leende. När barnens kompisar frågade vad jag jobbade med svarade de: ”Min mamma jobbar med döda.” ”Är inte det äckligt?” blev följdfrågan. ”Näää”, sa mina barn och så var det inte mer med det.

Lockar fram leenden

Och barnen lärde sig snart att mamma ibland hade jour. När jobbtelefonen ringde förstod de att de måste vara tysta.

– Jag jobbar vanlig kontorstid, men har därutöver jourveckor. Dödsfall kan ju inträffa när som helst under dygnet och då är det viktigt att sörjande anhöriga kan få tag i oss på begravningsbyrån.

Själv är hon knuten till Casell & Frohlund i Jönköping, och som begravningsentreprenör har hon funnit sin plats på jorden. Och hon är en av många kvinnor i branschen.

– När jag började var det ovanligt med kvinnliga begravningsentreprenörer, men i dag är vi ganska många. Det behöver inte vara män med stora skägg, men många gånger handlar det om tunga lyft och man måste vara beredd på att ta i.

Fredrika trivs fantastiskt bra med sitt jobb och älskar möten med människor. Inför en begravning försöker hon få anhöriga att minnas något roligt de gjort tillsammans med den avlidne. Hon vill gärna locka fram ett litet leende hos de sörjande.

– Men, understryker hon, jag är begravningsentreprenör och inte själavårdare. Behöver man sådan hjälp finns det präster eller sjukhuspersonal att tillgå. Jag går aldrig in i något ”jag förstår hur du känner”.

Som begravningsentreprenör gör Fredrika varje avslut så fint och värdigt som möjligt.

Tror på återförening

Hon har stor nytta av sitt tidigare arbete, då hon hela tiden ställs inför möten med nya människor. Hennes uppgift är att göra begravningen så fin och värdig som möjligt. Alla har rätt till ett fint avslut, så också människor som levt ensamma, eller kanske på samhällets skuggsida.

– De flesta har dock anhöriga runtomkring sig och jag har tät kontakt med familjerna i två, tre veckor. Efter begravningen uttrycker de ofta sitt tack för hjälp och stöd, sedan skiljs våra vägar och det är dags för nya möten.

Fredrika sköter alla förberedelser inför begravningen, tar hand om blommor och jobbar nära präster och organister. När en människa gått bort ska det finnas en röd tråd av värdighet, och den ska märkas även vid borgerliga begravningar.

– Jag är borgerlig begravningsofficiant, och det blir allt vanligare att man väljer denna typ av begravning. Samhället förändras, alla tillhör inte Svenska kyrkan och det viktigaste är att göra en begravning som passar den avlidne.

Alla vill inte ha präst och psalmsång och då går begravningen att lösa på annat sätt, ofta då med levande musik och dikter i stället för böner. Och man lyser frid över den avlidne med blommor eller tända ljus.

– I mitt jobb är det viktigt att ha ett ”lyssnaröra” och känna in vad som passar familjen och den person som dött, förklarar hon. Det har jag – och har alltid haft. Jag lyssnade mycket redan som barn.

Och kyrkogårdar är ingen ny plats för henne. När hon var tonåring sommarjobbade hon som kyrkogårdsvaktmästare. Hon är inte heller rädd för döden, men kan känna en oro över att inte längre få vara med.

– Det enda vi med säkerhet vet är att vi en dag ska skiljas åt. Men jag tror på en himmel, en vacker och rofylld plats där vi får träffa nära och kära igen,
 säger hon.

Text: Anna Lindau Backlund 

Foto: Jan-Erik Ejenstam 
och privat bild

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…