Annons

Annons

Berete, 63, blev knivhuggen på jobbet

Berete Rubin tar ett glädjeskutt på sandstranden i Hovås strax söder om Göteborg. – Det här är väldigt olikt mig, skrattar hon. Men fast jag i dagarna fyller 63 känner jag mig som pånyttfödd. Jag har fått en andra chans!

Annons
Glad som en lärka – Berete har gått vidare med sitt liv efter överfallet.

Glad som en lärka – Berete har gått vidare med sitt liv efter överfallet.

Våren 2011 började Berete arbeta som pedagog på ett boende för unga vuxna med psykiska funktionsnedsättningar.
– Även om där fanns en kille som ogillade mig och två andra i personalen stortrivdes jag med jobbet. Men på eftermiddagen lördagen den 28:e april 2012 tog det emot att gå dit. Jag vet inte varför, så där hade jag aldrig tidigare känt…

Han stod där med två stora förskärare i högsta hugg

Vad Berete inte visste var att det tidigare den dagen uttalats en vilja att skada henne.
– Morgonpersonalen sa bara att grabben inte mådde så bra. Men det var nog för att jag skulle sätta på mig larmet, som man väldigt sällan använder.
Boendet hade sexton platser, men det var inte mer än fem där den eftermiddagen.
– Jag lagade pizza med en av de unga flickorna, berättar Berete. När vi satte oss för att äta slog det mig att jag inte tagit någon sallad…
I korridoren mötte Berete killen som hon var lite extra vaksam inför. De utbytte en snabb blick och han skyndade sig ut i köket före Berete.

Förlorade medvetandet när polisen skrek

– Jag trodde att han skulle hämta kaffe, säger hon. Men plötsligt stod han där med två stora förskärare på fyra decimeter, en i varje hand. Och han höll dem i anfallsposition. Han var redo att hugga.
Berete såg in i hans ögon. ”Nu är det kört”, tänkte hon.
– Sedan var det som om allt stannade upp.
Berete kastade sin tallrik, tog ett steg bakåt och smällde igen dörren. Men killen fick upp dörren lika snabbt som hon lyckats stänga den och han kom efter henne.
– Det där har jag inga egna minnen av, förklarar Berete. Det är vittnens berättelse. Jag minns bara att jag låg på golvet och kände hur blodet forsade ur mig. ”Han gjorde det”, tänkte jag. Och så tryckte jag på larmknappen, fast jag knappt kunde röra mig…
Flickan som lagat pizza med Berete kom omedelbart till hjälp.
– Hon höll min hand medan hon försökte stoppa blodflödet. Hon var underbar och handlade verkligen hjältemodigt. Jag var livrädd och fruktade att killen skulle ge sig på oss båda i vår utsatthet.
”Skynda, jag dör!”, skrek Berete. Då vrålade en kille vid bordet: ”Berete, du ska inte dö!”
– De var fantastiska allihop, säger hon. De höll mig vid liv tills polis och ambulans var på plats, tio-femton minuter senare. Jag minns hur polisen skrek åt killen: ”Kom ut med händerna över huvudet!” Först då slappnade jag av och förlorade medvetandet.

Jag syddes med 120 stygn efter attacken på jobbet

Berete var riktigt illa däran. Ett av huggen missade hjärtat med en centimeter. Ena lungan var punkterad, ett revben helt avskuret, diafragman skadad och hon förlorade stora mängder blod.
För hennes närmaste följde några ovissa dygn. Ingen kunde lova att hon skulle överleva.
– Min då 89-åriga mamma fruktade det värsta, berättar Berete. I sin förtvivlan började hon sticka den tröja jag nu har på mig. Det var som om mamma stickade mig tillbaka till livet…
Berete klär sig i tröjan med jämna mellanrum, men året efter knivdådet bar hon den jämt.
– Den är min skyddsväst, stickad med hopp och kärlek, ler hon.
När hon vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset efter två dygn satt hennes dotter där. Då var Berete opererad två gånger och en operation till väntade.
”Tryck min hand om du har ont”, sa dottern. Och Berete tryckte stenhårt, mest för att hon var så glad över att hon levde och att dottern fanns där.
– Sedan kom skräcken, säger hon. Jag var så fruktansvärt rädd. Varje gång dörren öppnades tänkte jag: ”Nu kommer han…” Och den där rädslan satt i länge… Vetskapen att han satt inlåst hjälpte inte.

Ingen från jobbet kom till sjukhuset

Under de 22 dygn Berete låg på Sahlgrenska sjukhuset fick hon många besök av släkt och vänner.
– Min exmake kom och hälsade på två gånger om dagen och dottern gjorde allt för mig, ler Berete. Men ingen från mitt arbete kom. I tidningarna kunde jag läsa chefens kommentar: ”Vi har inte gjort något fel!” Det där satte griller i huvudet på mig. Vems fel var det då? Mitt?!?
I dag vet Berete att det är väldigt vanligt att brottsoffer känner skuld.
– Sjukvården är fantastisk på det fysiska, men långtifrån lika bra på att vårda psyket, säger Berete. Om jag inte varit omgiven av starka människor som stöttat mig hade jag kanske varit sjukpensionär i dag, i behov av ännu mer vård. Jag tror att samhället har mycket att vinna på att se till hela människan, inte bara det fysiska!
Beretes dotter såg till så att Berete fick terapi.
– Vägen tillbaka har inte varit lätt, konstaterar Berete. För att bli kvitt rädslan och återfå tilliten till andra måste man våga se vad som hänt.
Fem veckor efter det brutala överfallet återsåg Berete gärningsmannen i Göteborgs Tingsrätt.
– Det var jättejobbigt. Att se min blodiga kavaj och tvingas återuppleva allt… Men det gick, med stort stöd av släkt och vänner och en mycket hänsynsfull åklagare.
Gärningsmannen tittade mest ned i golvet. Han dömdes för mordförsök till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
– Under rättegången sa han: ”Det var dumt gjort av mig!” De där orden kunde jag inte ta till mig då. Långt senare kom de att betyda desto mer.
Berete fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom.
– Jag kunde inte sova, jag var hela tiden på helspänn….
En dag när Berete hos distriktssköterskan för att få såren omlagda frågade hennes då sexåriga dotterdotter som var med: ”Mormor, varför just du?”
– Vi gick hand i hand och jag blev helt ställd. Jag undrade ju samma sak själv. ”Ja, ja”, sa flickan när hon inte fick något svar. ”Någon måste det ju bli…”
2013 började Berete skriva på sin bok ”Försoningen 120 stygn senare” (Idus Förlag).
– Det gav mig insikter för att kunna gå vidare, säger hon. Jag var tvungen att sluta älta och börja förlåta för att inte bli bitter.
I dag är Berete en efterfrågad föreläsare. Hon styrketränar tre gånger i veckan, men lär aldrig återfå full rörlighet i vänsterarmen. En liten titanplatta som håller ihop det avskurna revbenet får hon också leva med.
– Jag har ont, men jag har övervunnit min rädsla och är gladare och mer närvarande nu än någonsin.
– Ingen ska behöva gå igenom detta, säger Berete. Men erfarenheten och insikterna är jag mycket tacksam för. Jag vill tro att jag har blivit en roligare och frimodigare människa på kuppen!

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons