Annons
Annons

Besparingarna gjorde mig sjuk

Plötsligt vaknade jag och visste inte var jag var. Jag mindes inte alls vad som hänt. Ändå visste jag direkt vad som drabbat mig - skolans besparingar!

sjuk av stress

Bilden är arrangerad.

En man i vit rock skymtade genom dimman. Han hade glasögon med mörka bågar och ljust hår och sydde mig i pannan, djupt koncentrerad. Maken fanns där också och höll mig i handen.
Nästa gång jag vaknade stod en ung kollega som jag beundrade bredvid min säng. Han var jämngammal med min son och det här var hans första jobb efter examen. Jag hade redan från början märkt att han hade en gudabenådad hand med barnen och var en skicklig pedagog. Tydligen bemästrade han också akuta situationer av ett annat slag. Jag insåg att det måste ha varit han som hade följt med i ambulansen

Annons

Konstigt nog förstod jag genast vad som hade hänt.
Två klockor trädde fram i minnet. Den ena satt på väggen och stod på tjugo över tolv och jag hade stått och väntat på ett föräldrapar för att genomföra ett av de extra utvecklingssamtal som rektorn hade beordrat. En kollega hade nyligen sagt upp sig på grund av den ohanterliga arbetsbördan och vi andra hade fått dela på de arbetsuppgifter som kollegans unga vikarie inte klarade av. Och vi gjorde det, trots att vi hade egna klasser att hålla utvecklingssamtal med, trots att vi hade både föräldramöte, Öppet hus och grupputveckling samma vecka. Trots att vi arbetade 53 timmar den veckan, utan att ha hunnit med att förbereda våra egna lektioner.
Den andra klockan satt på väggen på akuten och visade på fem över två. Jag hade varit medvetslös i nästan två timmar.

Jag älskar att undervisa. I ett klassrum fullt med druliga tonåringar känner jag mig hemma. Det finns ingenting som gör mig så lycklig som en elev som har presterat över det förväntade. En elevuppsats som skulle kunna publiceras i vilken tidskrift som helst får håret på armarna att resa sig av välbehag. En elev med svårigheter som lyckas visa att han förtjänar sitt E-betyg och som därmed kommer in på sitt förstahandsval på gymnasiet ger mig tårar i ögonen. Det finns ingen tvekan om att skolan är den rätta platsen för mig.
Men kommer jag att orka i de minst 13 år som är kvar till pension. Efter de senaste händelserna är jag starkt skeptisk. Det beror på den ständigt ökande arbetsbördan. Större klasser, fler undervisningstimmar, fler möten och färre vikarier gör att vi ständigt måste täcka upp för varann, eller ägna tid åt att instruera en vikarie som kanske stannar en dag, för att följas av en ny vikarie nästa dag…

Efter 17 år på samma skola tog jag tjänstledigt för att pröva en friskola med ett utarbetat koncept. Det var mycket som var nytt och jag kände mig som om jag var ute på äventyr. Under hösten utökades tjänsten från 70% till 100% och snart utsågs jag också till arbetslagsledare. Jag fick ytterligare ett ämne att undervisa i.
Friskolans koncept byggde på att undervisningsmaterialet var internetbaserat. Jättebra, verkade det som, men då måste det ju finnas datorer. Fem datorer skulle räcka till 67 elever. Materialet som fanns var i många fall undermåligt och krävde åtskilliga timmar av planering för att passa in i min undervisning. En kollega blev sjuk av all stress och försvann från skolan och då var de kvarvarande tvungna att täcka upp för denna. Det gick nästan inte en dag utan att vi fick arbeta dubbelt.
Varje dag var vi tillsammans med eleverna från 8.25 på morgonen till 15.00 på eftermiddagen. Under denna tid fanns ingen möjlighet att ta rast. Rektorn hävdade att vi skulle ta ut vår rast under lunchen, men hur skulle vi hinna avsluta lektion, äta pedagogiskt med barnen, förbereda nästa lektion, reda ut elevkonflikter och ta ut vår lagstadgade 30-minutersrast på 45 minuter? Dessutom fanns det ingenstans att ta vägen för att vila öronen och pusta ut.
Strax före jul sa en ung, duktig kollega upp sig för att arbetsbelastningen var helt orimlig.

Min blick klarnade gradvis där jag låg i min sjuksäng. Mina blodiga kläder som hade klippts upp för att lättare kunna tas av låg i en plastpåse vid sidan om sängen. Huvudet bultade och i ryggen kändes det som om någon stuckit in en kniv. Jag slukade girigt de smärtstillande tabletterna.
En ny vit rock dök upp vid min säng. En läkare som berättade att jag fått ett epileptiskt anfall, med hjärnskakning, fyra stygn i pannan och en skada på ryggraden som följd. Jag skulle opereras och skulle bli sjukskriven i ett par tre månader, minst.
Kroppen hade definitivt sagt ifrån.
/”Anna”

Foto AOP-IBL

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…