Annons

Annons

Biljana och Drazen: Vi gifte oss i ett bombregn

Rådhuset skakade av bombexplosioner. ”Vi tar en kort ceremoni”, sa den stressade vigselförrättaren. Och ännu värre skulle det bli, innan Biljana och Drazen kunde lämna kriget bakom sig …

Annons

matanovic

SÅ MÖTTES VI.
Redan första dagen på gymnasiet fick den 16-årige Drazen syn på jämngamla Biljana. ”Wow – vilken tjej!”, tänkte han.
– För mig var det kärlek vid första ögonkastet, den där höstdagen 1987, säger Drazen och ler när vi hälsar på hos familjen Matanovics i det lilla småländska samhället Gnosjö.
Även om Drazen, 44, var en stilig och lovande fotbollsspelare på den tiden, tittade Biljana knappt åt hans håll.
Hon pratade obekymrat vidare med sin nya klasskamrat, som var granne med Drazen i den kroatiska staden Slavonski Brod, ungdomarnas hemort på den tiden.
Drazen överöste sin granntjej med frågor. Vad hette hennes nya klasskamrat? Vilka intressen hade hon?
Kanske kunde granntjejen prata väl om Drazen, så att Biljana förstod att han var ett kap?
– Jag hade bra hjälp, medger Drazen. Men jag fick ändå ligga i för att fånga Biljanas intresse. Jag fick använda list för att få henne på kroken!
– Ja, vår gemensamma vän sa att Drazen hade blivit förtjust i hennes kusin, förklarar Biljana. Då väcktes min tävlingslusta. Jag skulle minsann inte bli brädad av någon kusin!

En major hjälpte Drazen att fly
Biljana signalerade intresse och gav Drazen sitt telefonnummer. Han ringde och bjöd henne på en rockkonsert. Under den konserten kysstes de för första gången.
Åren som följde beskriver de som lyckliga. Sol och bad, långa, ljumma kvällar på uteserveringar och så disko förstås.
– Sarajevos fotbollslag försökte värva Drazen, men han tackade nej för min skull, berättar Biljana.
– Vi dansade till ABBA och Roxette, utan att reflektera över varifrån de kom. Och utan att ha en aning om att vi själva snart skulle bo i Sverige.
Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet skapade stor social oro. Drazen gjorde militärtjänst, men kom fram till att det var säkrast att fly från den jugoslaviska armén.
– En major hjälpte mig och fem andra kroater att komma i väg, berättar Drazen. Vi klippte hål på förläggningens stängsel en natt. Utanför väntade min pappa med bil …
– Jag studerade i staden Tuzla, säger Biljana. Min mamma ringde och sa till mig att ta mig därifrån, så fort som möjligt.
– Jag tog en buss. Olika fraktioner höll olika posteringar. Vi hade tur som släpptes igenom allihop.
– Ett par dygn senare var vägarna stängda. Tuzla var omringat under nästan hela Balkankriget. Gissa om jag har tackat min mamma för det telefonsamtalet!

Bröllopet blev ingen romantisk tillställning
I oktober 1991 flyttade Biljana och Drazen ihop och snart väntade de barn. Det var välkommet, men inte planerat, inte i så oroliga tider.
– Vi bokade tid för en vigsel i Rådhuset den 24 april 1992, berättar Biljana.
– Bomberna hade börjat falla över Slavonski Brod redan i mars, men att det skulle bli ett riktigt bombregn just när vi skulle gifta oss, kunde vi förstås inte förutse.
Biljana och Drazen var det enda brudparet den dagen. ”Vi tar en mycket kort ceremoni”, föreslog den stressade vigselförrättaren, medan bomberna exploderade runt omkring dem och Rådhuset skakade.
– Det var ingen romantisk tillställning, konstaterar Biljana. Drazen och jag brukar säga att vi ska förnya våra löften under angenämare omständigheter, kanske på vår guldbröllopsdag.
– Då kan Drazen få bära mig och rullatorn över tröskeln här hemma i Gnosjö!
Sonen Pavo föddes under häftiga bombningar, i juli 1992, omgiven av sårade soldater, i källaren på sjukhuset i Slavonski Brod.
Drazen befann sig vid fronten då, men fick ett dygns permission, för att besöka Biljana och Pavo på sjukhuset.

Bilen utsattes för en granatattack
Ett par månader senare var det Biljana och Pavo som åkte till sjukhuset för att besöka Drazen …
– Jag träffades av tre kulor i en strid med serber, berättar Drazen. Två av kulorna var bara millimeter från min ryggrad. Jag kunde lika gärna ha blivit förlamad.
– Kirurgen som opererade mig frågade: ”Tror du på Gud?”. ”Ja”, sa jag. Då sa han: ”Fortsätt med det!”
Drazens morbror skjutsade Biljana och Pavo, då två månader gammal, till sjukhuset för att de skulle få hälsa på Drazen.
På vägen utsattes de för en granatattack. Bilen for in i en vägg. Biljana fick granatsplitter i armen, Pavo spräckte skallen.
– Pojkens skallfraktur var sju centimeter, berättar Biljana.
– Man vill helst slippa tänka på det där, säger Drazen.
Både Biljana och Drazen har tårar i ögonen när de berättar.

I alla fönster stod adventsljusstakar. Det kändes varmt, välkomnande och hoppingivande.

Väl mottagna som flyktingar
Två månader senare blev de tipsade om att Sverige tog emot flyktingar. Deras första tanke var: Vad skulle de i Sverige att göra, bland alla isbjörnar?
Men de var tvungna att komma undan kriget, för att försöka få en tid av lugn och ro.
– Drazen, Pavo och jag tog en taxi till Budapest i Ungern, därifrån tåg till Swinoujscie i Polen och slutligen färja till Ystad, berättar Biljana.
– Vi var inte de enda flyktingarna ombord och vi blev väl bemötta.
Paret valde så småningom att slå sig ner i Gnosjö, eftersom det fanns goda möjligheter att få jobb där.
– Vi kom hit i november 1992, säger Biljana.
– Det var kolsvart ute. Men i alla fönster stod det adventsljusstakar. Det kändes varmt, välkomnande och hoppingivande.
På TV kunde de se att kriget på Balkanhalvön förvärrades.
– Vi gjorde som Sveriges kung, vände blad. Vi vände blad i våra liv och bestämde oss för att stanna i Sverige, säger Biljana.

Stolta över sina två barn
Biljana lärde sig svenska genom att låna högvis med barnböcker på biblioteket och sedan läsa högt för lille Pavo.
– När vi grillar med grannarna här i Gnosjö känns kriget som en ond dröm, säger Drazen. Vi är nog mer svenskar än kroater i dag!
I maj 1995 föddes dottern Ivana, som nu pluggar till lärare i Halmstad.
Biljana och Drazen kom snabbt in på den svenska arbetsmarknaden. Drazen är numera lagerchef och produktionsansvarig på Skandro i Smålandsstenar. Biljana har också ett chefsjobb, hon är kvalitetsansvarig på Fig Metall AB i Gnosjö.
Sonen Pavo fick extrajobb på macken i Gnosjö redan som 14-åring. Nu är han 23 och jobbar på MSA:s kundtjänst i Värnamo.
– Vi är stolta över våra barn och deras respektive, säger Biljana. Vi har gjort flera roliga och spännande resor med dem.
– Häromdagen pratade Drazen och jag om att åka till London. ”Ni tänker väl inte åka utan oss?”, utbrast Pavos flickvän förfärat.
– Livet har allt blivit riktigt bra, säger Drazen och ger Biljana en kärleksfull knuff i sidan.

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström och privata bilder

Jesper Börjesson: Tack vare tv-jobbet mötte jag min fru

Läsarnas egna berättelser – gripande och rörande berättelser direkt ur livet

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons