Annons

Annons

Kakdrottningen Birgitta Rasmusson: ”Jag kan nog lätt bli lite för mycket för vissa män”

Tack vare sina känsliga smaklökar och sin verbala förmåga har hon sent i livet blivit en folkkär tv-personlighet. Möt Sveriges okrönta kakdrottning Birgitta Rasmusson.

Efter inspelningen av förra årets säsong av Hela Sverige bakar hade Birgitta Rasmusson bestämt sig: Nu skulle det inte bli fler tv-program för hennes del.

– Jag hade fått nog av att göra tv. Framför allt var det de långa inspelningsdagarna och all väntan i kulisserna som hade fått mig att ledsna. Dessutom tyckte jag att själva konceptet hade gått i stå. När jag åkte hem efter den sista inspelningsdagen sa jag ”aldrig mer!” till tv-teamet. ”Jaja, får det gå ett tag så ändrar du dig nog”, invände min svägerska när hon fick höra om mitt beslut. ”Nej, nu är jag bestämd på den här punkten”, svarade jag.

Annons

Det visade sig att svägerskan kände Birgitta bättre än vad hon själv gjorde. I höstas började produktionsbolaget föra en övertalningskampanj, och till slut hörde Birgitta sig själv tacka ja till att medverka i en ny säsong av programmet.

– Under 90-talet betraktades provkök och käringar av min kaliber som något gammalmodigt och onödigt, men nu efterfrågas plötsligt mina kunskaper. Det var nog det som fick mig att
ställa upp igen. Det är underbart roligt att allt mitt kunnande är värt något för andra människor.

Omedelbart när man träffar Birgitta förstår man att bakning är mycket mer än ett jobb för henne. Det är en passion, rentav en livsstil.

– Kakornas historia är ett våldsamt intressant ämne. Jag håller hela tiden på och forskar om 
olika kakors ursprung. Senast i går kväll funderade jag över hur länge plättbakelsen har funnits, varpå jag började slå i gamla
receptböcker.  När jag har kommit igång kan jag sitta och läsa hela natten, bekänner hon med ett förtjust skratt.

Älskar kakboken ”Sju sorters kakor”

Tv:s enorma genomslagskraft har medfört att Birgitta blir igenkänd som ”hon med kakorna” var hon än visar sig.

– Det där med kändiskapet är något som jag har svårt att vänja mig vid. Så fort någon ler mot mig undrar jag för mig själv om det är någon som jag känner och har missat att hälsa på. Och jag märker tydligt hur snacket börjar gå när jag kommer in på ett kafé eller en restaurang. Nyligen fick jag höra att en kock hade varit nervös hela dagen för att jag skulle komma och äta på hans restaurang. Men jag är inte så lagd att jag oombedd skulle sitta och recensera det som serveras.

Redan under uppväxten grundlades Birgittas framtida karriär. 
I lantbrukarhemmet utanför Ljungskile anordnade mamman stora kafferep. På bordet fanns ett minimum av sju sorters småkakor och därutöver bullar och tårtor. Lilla Birgitta älskade 
att sitta och bläddra i den klassiska bakboken ”Sju sorters kakor”.

– När jag var sex eller sju år fick jag göra min första egna 
kaka. Det var en sockerkaka på bara ett ägg. På den tiden kategoriserade man kakor efter hur kostsamma ingredienserna var. Om receptet innehöll stora mängder ägg, smör och mandel betraktades det som en dyr kaka. Av det skälet kunde min mamma ibland säga att jag inte fick baka kakan i fråga. Det där lever fortfarande kvar i mig. När jag frågar människor vad de gör om 
baket misslyckas får jag oftast till svar: ”Jag slänger skiten!” Jag som är uppfödd med att man inte slänger ingredienser frågar mig däremot alltid hur jag kan rädda eländet.

”Jag blev förförd 
den kvällen”

På Uddevalla högre allmänna
läroverk studerade Birgitta spanska och franska med sikte på att bli språklärare. Men när hon hängde med sin mamma och moster på Köpmannaföreningens informationskväll ändrades framtidsplanerna på ett ögonblick.

– Bland de representerade
företagen fanns Findus provkök. När damerna därifrån presenterade sina produkter tänkte jag: Ett sådant jobb skulle jag vilja ha. Jag blev förförd den där kvällen.

Ett år efter studenten flyttade Birgitta till Uppsala för att gå en treårig utbildning till lanthushållslärare. Redan innan examen var bärgad fick hon jobb på Elbranschens informationsbyrå i Stockholm, där hon hade till uppgift att testa olika maskiner för hemmet. Så småningom värvades hon till Icakuriren som testredaktör, och därefter blev hon chef för Ica provkök.

– Senast häromdagen tänkte jag på vilket privilegierat yrkesliv jag har haft. Inte en enda gång under mina 50 yrkesverksamma år har jag behövt söka ett jobb. Och under hela min karriär har jag haft förmånen att få resa en massa i tjänsten. Jag har besökt åtskilliga laboratorier och provkök runt om i Europa och USA. Under en period hade jag omkring 120 resdagar om året.

Birgitta Rasmusson med kollegerna TIlde de Paula Eby och Johan Sörberg.

Fast hon numera får bekosta resorna själv besöker Birgitta med jämna mellanrum olika mässor inom bak- och matlagningsområdet. Hon har alltid varit en självständig själ som gärna gör saker på egen hand. Tv-karriären har gett henne många manliga beundrare i ett brett åldersspann. Birgitta är dock inte intresserad av att bli närmare bekant med de män som skickar blombuketter, betalar hennes lunchnota eller på andra sätt visar sin uppskattning. I unga år gjorde hon ett 
försök att leva i tvåsamhet, men det föll inte väl ut.

– När jag var på väg hem från jobbet kände jag ofta: I dag har jag ingen lust att gå hem och laga middag. Jag skulle hellre vilja sticka ner på stan. Då kunde jag ringa min man och säga att 
jag tänkte gå på bio eller göra 
något annat, men jag kom på mig själv med att jag aldrig frågade honom om han ville följa med. Med tiden visade det sig att vi inte hade något gemensamt, så efter nio år sprack äktenskapet.

Senare hade Birgitta ett mångårigt särboförhållande med en fransk officer som arbetade inom underrättelsetjänsten.

– Vi träffades på olika platser ute i världen, som Paris och New York. Det var trevligt och kul på alla sätt och vis, men hans arbete gjorde att det aldrig kunde bli något allvarligt mellan oss.

Birgitta tror att många män har haft svårt att hantera hennes självständighet.

– De flesta vill nog ha en kvinna som är omhändertagande, en modersfigur, men det har aldrig legat för mig. Jag kan nog lätt bli lite för mycket för vissa män. Exempelvis har jag en tendens att dominera i sociala sammanhang. Där har jag fått öva på att tona mer mig själv lite grann.

Aldrig ångrat beslutet att inte skaffa barn

Någon längtan efter att bli mamma har Birgitta inte haft.

– Jag har aldrig ångrat beslutet att inte skaffa barn, inte ens nu på ålderns höst. Det barnfria
livet har passat mig. Mitt umgänge med barn har alltid varit intensivt, även om jag inte har haft några egna. Nu för tiden spenderar jag mycket tid med min brors två barnbarn. Ibland reser jag bort med dem, bland annat har vi varit i Skagen och cyklat flera somrar. Vi har jätteroligt tillsammans. Alexander, som är 12 år, sa en gång: ”Gittis, du är väldigt annorlunda mot 
andra vuxna. Du gör så mycket tokiga saker.” Det har han nog rätt i. Jag har alltid gjort saker efter eget huvud.

I Birgittas tidstypiskt inredda 50-talslägenhet på 47 kvadratmeter har hon bott ända sedan hon kom till Stockholm 1966. När hon emellanåt ledsnar på Stockholmslivet åker hon till lantstället i Restenäs vid Bohuskusten utanför Ljungskile.

– Det allra första jag gör när jag kommer ner dit är att baka och fylla kaklådorna. Ibland 
bakar jag både i mitt sommarhus och i köket i mitt föräldrahem som jag numera förvaltar. Det finns inget roligare än att få ta 
på sig förklädet och testa nya bakidéer.

Av Linda Andersson
Foto: Thomas Carlgren, Andreas Lundberg/TV4

Läs också:

Tilde de Paula: Min familj flydde från militärjuntan i Chile

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…