Annons

Annons

Boken räddade mitt liv – två gånger

När Monika Titor, 48, fick diagnosen bröstcancer bröt hon ihop. Sedan bestämde hon sig för att fokusera på det som var positivt. Under sex månaders behandling skrev hon mejl och kåserier som till slut blev boken, Kul med cancer. Och när cancern kom tillbaka kunde hon själv finna tröst i sin bok.

Annons

Monica-Titor-kul-med-cancer
Allt började när Monika Titor kände en knuta i bröstet när hon duschade. Det var strax före jul 2009, och fast misstanken kom direkt, så slog hon bort den. Men någonstans inom sig anade hon, och hon grät i smyg när familjen inte såg. Läkarundersökningen bekräftade misstankarna, det var bröstcancer. Hennes mamma hade gått bort i sviterna av samma sjukdom fyra år tidigare.

Allt blev kaos

– Jag tänkte, hur ska jag klara detta? Jag pratade med min man, med min syster och så satte jag mig ner och skrev ett mejl till mina tre bästa vänner.
I mejlet berättade hon om sin sjukdom. ”Jag har ett uppdrag till er: Snälla, hjälp mig att skratta och vara glad. Inga blommor men gärna telefonsamtal. Berätta roliga saker som era barn har sagt, berätta om knäppa grannar, ja vad ni vill. Helst vill jag ju träffa er, åtminstone dem av er som bor nära. Stor kram, Monika.”
Den ena väninnan skickade genast en bukett blommor och hörde sedan inte av sig på tre månader.
– Den andra ringde och grät och tyckte synd om mig. En gjorde som jag bad, hon ringde, sms:ade och mejlade och vi kunde prata om allt, som vanligt, under hela behandlingstiden.

Såg det absurda

För att klara den svåra tiden med väntan, oro, tuffa behandlingar och håravfall började Monika fokusera på det som var positivt. Hon såg det absurda och dråpliga i det som hände henne i denna nya sjukdomsvärld. Hon började skriva ner sina upplevelser, med glimten i ögat, och delade dem med väninnan via mejl, telefon och sms.
– Som när jag skulle prova peruker första gången. Efteråt skrev jag i mejlet till min väninna: ”Fatta grejen, det här är perfekt! Nu kan jag tvätta håret sent på kvällen och hänga det på tork till nästa dag och slipper en blöt kudde!”
Under behandlingen fick hon också gå i samtal med en psykolog. Det behövdes. I vanliga fall var Monika den starka och positiva i familjen, nu var hon svag och det kändes ovant och obekvämt när hennes man blev ledsen och förtvivlad. Hon fick också vägledning i hur hon skulle tala med barnen om sjukdomen. De märkte så klart att mamma inte mådde bra.

Men också den täta kommunikationen med väninnan blev ett andningshål. Till slut ringde kamraten och sade att fler borde få läsa om hennes upplevelser, både sjuka och deras anhöriga och vänner.
– Det var hon som fick mig att inse att jag skulle skriva en bok. En manual om hur det går till när man får diagnosen cancer och vad man går igenom steg för steg, utan några domedagsprofetior. En humoristisk bok kring livet med cancer och cancerbehandling!

Ny knöl i bröstet

Skrivandet gav en känsla av kontroll över situationen och stöttade henne i tillfrisknandet. När Monika var klar med sista cellgiftsbehandlingen, i juni 2010, åkte hela familjen på semester.
– Min man är rysk och vi brukar hälsa på släkten och hans mamma som bor i Sotji vid Svarta havet, säger hon. Jag var så svag och blek. Pappa som är läkare hade skickat med mig ett helt husapotek.
Men när jag äntligen vadade ut i vattnet och de härliga vågorna svepte över mig var det som om all sjukdom, oro och bekymmer sköljdes bort. Jag blev en ny människa där i Svarta havets böljor och under den månaden återhämtade jag mig fantastiskt.
Väl hemma kunde hon återgå till livet före sjukdomen, med jobb och löpträning några gånger i veckan. Mejlen och kåserierna sammanställdes till boken Kul med cancer (Gryf förlag), som har lästs av många cancerdrabbade och deras anhöriga. Flera har hört av sig och berättat hur den gett dem stöd under sjukdomstiden. Tiden gick. Monika gick på kontroller. Så en dag kände hon en ny knöl i bröstet, vid sidan av bröstprotesen. Det blev stort pådrag, men efter kontroller och tester förklarade läkaren att det inte var något farligt.

Hennes egen bok gav tröst

Oron fortsatte gnaga och Monika kunde inte släppa tanken på den där knölen som inte borde vara där.
– Jag stod på mig, trots alla lugnande besked. Jag ville att läkarna skulle utreda det hela en gång till. Jag kan vara mycket envis. Sjukvården kan göra missar och jag ville ha en mer grundlig kontroll. Och andra gången visade det sig att det var en cancertumör.

Monica-Titor

Hon hade fått ett återfall.

– Det kändes tufft att få beskedet men samtidigt skönt att få reda på vad det var.
När Monika genomgick sin andra behandlingsomgång med cytostatika visste hon vad som väntade. Hon fick stöd och tröst av boken som hon själv skrivit.
– Boken hjälpte mig att se att hur jobbigt det än är så finns det en ände på eländet.
När hon blev färdigbehandlad kom vändpunkten. Hon var mogen för en rejäl förändring. Hon ville byta liv. Återuppta sitt tidigare yrke som journalist och få rapportera från verkligheten, beröra andra.
Hennes syster hade flyttat till Karlskrona i Blekinge och Monika trivdes bra när hon var och hälsade på.
– Det var fantastiskt vackert och praktiskt att allt var så nära, inga långa resor, gångavstånd till det mesta.
Monika sökte ett jobb på Sveriges Radio P4 Blekinge och fick ett vikariat hösten 2014. Hennes man som jobbar som översättare var inte alls pigg på att lämna Stockholm. Men Monika hyrde en lägenhet i Karlskrona och barnen följde med.
– När man är sjuk blir det tydligare vad man vill göra med sitt liv när man blir frisk. Jag satte ner foten. Jag ville prova hur det var att bo och jobba här under en termin och både jag och barnen trivdes bra. När jag fick fast jobb bad jag min man att komma hit och det gjorde han. Nu känner jag att jag verkligen hamnat rätt, säger Monika.
Monika är född i Polen och under uppväxten var både mamman och pappan mycket frånvarande och hon och systern togs om hand av sin farmor.
– Jag tänker mycket på om det är min uppväxt som lärt mig att inte bryta ihop och tänka katastrof när jobbiga saker händer i livet, säger hon. Jag lärde mig tackla svårigheter redan som barn. Det gör att jag kan tackla motgångar även som vuxen.
Det händer jobbiga saker för alla då och då, visst måste man skrika och gråta och sörja, men det gäller att hitta vägar ut. När man tror att hela världen rasar så finns det trots allt mycket positivt.

kul-med-cancer

Av Stina Helmersson
Foto Ewa Stackelberg

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons