Annons

Annons

Bomben smällde under vår första kärlekssemester

I slutet av april 2005 exploderade en bomb nära det Egyptiska muséet i Kairo. Tobias Johansson och hans fästmö Francesca var bland de svårast skadade och attentatsmannen - en självmordsbombare - låg död två meter från platsen där Tobias och Francesca stått. - Vi överlevde men våra liv tog en ny vändning. 

Annons
bombattentat

Tobias och Francesca överlevde självmordsbombaren i Kairo – här med sönerna Josef och Samuel.

Det har gått drygt tio år sedan tidningsbilderna på Tobias Johansson, 39, med blodig ansikte, spreds över världen.
Samlat berättar han och fru? fästmön? Francesca, 37, om attentatet i Kairo, då flera skakades svårt och självmordsbombaren låg död, bara två meter från platsen där de själv stått.
Kontrasterna till idag är stora. Hemma i villan i Mörrum i Blekinge leker barnen Josef, 6 och Samuel, 4 – långt från krig och den internationella dramatiken.

– Vi är tacksamma att vi klarade oss den gången i Egypten. Men vi är inte avskräckta från att engagera oss ute i världen igen när tiden är mogen.
Tobias hade länge haft en längtan ut i världen, för att hjälpa människor och vidga sina egna vyer. När han studerade till vatteningenjör vid högskolan i Kristianstad, hamnade han i samma arbetsgrupp som stipendiaten Francesca från norra Italien.
– Jag hade aldrig varit utomlands förut och allt var nytt. Tobias var snäll och hjälpsam och snart blev vi ett par.
De höll kontakten även när hon återvänt till Parma och Tobias antogs till ”Läkare utan gränser”. Han firade julen med Francescas familj i Italien innan han reste till den krigsdrabbade Darfur-provinsen i Sudan i Nordafrika. Där väntade tufft arbete i 45-graders värme i sex månader.
– Jag jobbade ihop med läkare och sjuksköterskor i byarna runt Darfur. Säkerhetsreglerna var strikta, man fick inte röra sig hur som helst och inte vistas ute om kvällarna. Skottlossning och minsprängningar var vardagsmat i området.

Åkte från ett inbördeskrig till en semesterort – då smällde bomben

När Tobias fick en vecka ledigt planerade han och Francesca att träffas någonstans mellan Italien och Sudan. Det blev Kairo i Egypten.
– Jag längtade efter Francesca och att få vara ledig några dagar. Förbindelserna till och från Darfur var osäkra så till slut körde han bil i tre dygn för att komma till flygplatsen. Väl i Kairo blev det ett lyckligt återseende och Tobias press att alltid vara på sin vakt, släppte. Nu var han inte längre i ett inbördeskrig, utan i en myllrande semesterstad.
Tobias och Francesca hade bara ögon för varandra och strosade runt i livfulla Kairo.
– Vi såg många beväpnade poliser ute på stan, men tänkte inte så mycket på det.
Men det fanns en oro. Två veckor tidigare hade en bomb i Kairo dödat och skadat flera personer så Tobias mejlade hem: ”Det vore väl höjden av otur om jag, som jobbar mitt i kriget, råkar ut för en bomb under semestern!”
– Men det var precis det som hände! Mina föräldrar har sparat mailet.
Efter att ha sett Tutankhamons guldmask på Egyptiska muséet var de på väg mot en buss som skulle ta dem till pyramiderna i Giza-området.
Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och de var svettiga och trötta i fötterna.
Då smällde det! Explosionen var fruktansvärd av en bomb som var fylld med skrot. Båda hade pepprats fulla av spik och glassplitter.
– Vi fattade ingenting, vi var helt bedövade och hörde inget, såg inget, men stod på benen, berättar Francesca.
– Jag såg bara något rött som rann i ögonen och ett envist pipande i öronen. Sedan hörde jag folk skrika långt borta innan jag tänkte: ”Var är Francesca?” När jag ropade efter henne, svarade hon strax bakom mig.
Francesca tog tag i Tobias hand och drog iväg med honom. Båda var genomblöta av blod.

Läkarna opererade ut både spik och glas ur kropparna

Efter en kort stund kom en ambulans och körde dem i ilfart till sjukhuset. De fick kläderna uppklippta, datorscannades och röntgades. Tobias var värst drabbad och nästan blind, men de skulle överleva.
Medan de opererades i Kairo, rapporterade nyhetsbyråer händelsen över hela världen. Bådas föräldrar nåddes av nyheterna via TV och blev mycket oroliga innan regeringarna i Sverige och Italien tog kontakt med föräldrarna.
– Det var fruktansvärda timmar innan vi fick veta att de klarat sig så pass bra som de gjorde, minns Tobias föräldrar Inger och Bert Johansson, som bor i Pukavik.
– Tobias är trygg och positiv och det är viktigt när något sådant här händer.
I svenska tidningar fanns Tobias på löpsedlar och förstasidor, blodig och svartbränd i ansiktet.
– Det såg mycket värre ut än det var, lugnar han.
Tio personer skadades av bomben, förutom Tobias och Francesca även två israeler och flera egyptier. Attentatsmannen, en självmordsbombare, låg död, bara två meter från platsen där Tobias och Francesca stått.
Tobias låg en månad, inkognito, på sjukhuset i Lund, för att inte störas. Han opererades flera gånger då spik och glas plockades ur hans kropp. Även ögonen opererades. De öppna såren på armar och händer läktes. Han var mager, men började sakta öka i vikt.
Efter tre veckor kom Francesca från Italien och flyttade in hos Tobias på sjukhuset.
– Vi fick ju bara en och en halv dag tillsammans i Kairo. Äntligen fick vi träffas och prata igenom allt som hänt och bara vara nära. Det som vi upplevt tillsammans hade fört oss närmare varann.
Tobias återfick succesivt synen på vänsterögat och spelade gitarr för att träna sin motorik. De ville båda satsa på en framtid ihop.
– Vi ställdes inför ett val av livsstil. Vi ville gifta oss, ha barn och ett hus. Och då går det inte att lämna allt för att jobba i en krigszon, säger Tobias som förlorade synen på höger öga efter olyckan, men hoppas på att flera operationer ska hjälpa honom till full syn igen.
– Vi bestämde att börja här och se om det finns möjlighet att flytta till Italien när barnen blir större, säger Francesca som kommer från den kända matregionen Reggio Emilia där familjen har bondgård och vingård. Men efter några år i Sverige saknade Francesca sin matkultur. Idag ordnar hon matprovningar och föreläsningar vid sidan av sin italienska delikatessbutik.
– I höstas gjorde vi tomatsås på 22 kilo närodlade tomater från Elleholm, men den tog slut före jul!
Nästa steg är att arrangera skräddarsydda kulinariska matresor till Italien. Så lite resande blir det – om än i annan form än förut.

Av Stina Helmersson Foto: Ewa Stackelberg

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons