Annons

Annons

Cancer drabbade de båda väninnorna

De var redan nära, men det Magdalena och Birgitta gått igenom har gjort dem till ”systrar”. När båda fick exakt samma typ av bröstcancer direkt efter varandra satte de genast upp mål ihop: halvmaran Göteborgsvarvet och att bestiga Kebnekaise.

Annons
Båda väninnorna drabbades av bröstcancer

Båda väninnorna drabbades av bröstcancer

”Om jag någonsin kommer i en livshotande situation igen vill jag ha dig framför ögonen.” Så sa Magdalena Falcini Jensen genom tårar till väninnan Birgitta Barrefors Ivansson när de pustade ut efter ett dramatiskt slutprov för dykcertifikat 2007. Sex meter under vattenytan hade Magdalena fått panik. Hennes mask läckte in vatten, hon fick kallsupar, började hosta. Mycket tack vare Birgittas lugn lyckades Magdalena återta kontrollen.
Bara några år senare får väninnorna samma typ av spridd bröstcancer med 1,5 års mellanrum.
– När ångesten och behandlingen var som värst lugnades jag av att bara se Birgitta. Hon hade gått före mig genom ”cancerdalen” och hon levde, ler Magdalena.

Magdalena och Birgitta umgås i en grupp på sex kvinnor, som lärde känna varandra för 15 år sedan i en gospelkör.
– Visst är det osannolikt att två av oss sex får bröstcancer inom loppet av 1,5 år, dessutom i relativt unga år. Jag var 48 och Magdalena 50, säger Birgitta.
De blev nu ett stöd för varandra och under behandlingen satte de mål för att markera att den var över. Birgittas var att springa Göteborgsvarvet och Magdalenas att ta sig upp på Kebnekaises topp.
Tillsammans skrev de också boken ”Isvantar och cocktails – fem perspektiv på cancer” som kom ut i våras. Där skriver även deras män och barn om sina känslor.
När vi möts i hemstaden Karlstad märks det att de är nära vänner. Som ett gammalt par fyller de i varandras meningar. Skrattar åt samma skämt, blir rörda av samma minnen.

Vi peppade varandra för att nå målen efter behandlingen

Hösten 2012 hade Birgitta varit på en mammografi när hon blev kallad tillbaka för att ta fler bilder.
– Jag blev inte särskilt orolig. Cancer fanns inte i min värld eller släkt och jag var bara 48 år.
När bilderna är tagna hör hon läkaren säga till sköterskan: ”Har vi någon tid på kirurgen i morgon?”
– Då förstod jag. Jag gick in i ett meditationsrum, bröt ihop och ringde min man Staffan.
Vid biopsin bekräftades misstanken. Två veckor senare opererades Birgitta. Cancern var spridd och skulle behandlas med både cellgifter och strålning.
Birgitta såg behandlingen som ett projekt med delmål som hon skulle klara av. Någon månad efter behandlingen jobbade hon heltid igen. Nu var hon frisk, allt skulle vara som vanligt, trodde hon.

Det höll i några månader. Sedan blev hon sjukskriven för utmattningsdepression.
– Då kom alla känslor som jag stoppat undan. Jag kunde sitta framför brasan hemma och bara gråta.
– Vännerna blev otroligt viktiga. Jag fick alltid vara med och jag fick vara oberäknelig och ändra mig i sista stund. Ibland orkade jag bara ligga i en soffa och lyssna, men jag fick vara med.
I juni 2014, just när Birgitta börjat må bättre och bli sitt gamla jag igen, fick Magdalena sin diagnos. I samband med en mammografi kände hon en kula, stor som ett körsbär, mitt i ena bröstet. Hon bad om biopsi, men personalen lugnade henne: ingen tumör syntes på mammografibilderna.
Till slut gjordes ändå en biopsi. Magdalena hade rätt: spridd bröstcancer av samma typ som Birgittas.
– Det var otroligt plågsamt att inse att du skulle behöva gå igenom allt det hemska som jag precis gjort, jag ville verkligen stötta dig, säger Birgitta, som var sjukskriven och kunde träffa Magdalena på dagarna.

Magdalena och Birgitta har skrivit en bok tillsammans

Magdalena och Birgitta har skrivit en bok tillsammans

Otaliga timmar gick de i skogen eller satt hemma hos Birgitta framför brasan.
– Du hade fått samma behandling, jag kunde fråga dig om allt, säger Magdalena. När det var som värst och det kändes som om en iller åt en inifrån, kunde du trösta mig med att det skulle bli bättre.
Birgitta hade skjutit undan alla känslor under sin behandling. För Magdalena var det annorlunda.
– Min pappa dog i cancer när han var 57, så jag var inställd på att det här kan vara slutet och hade ganska mycket ångest. Den största tryggheten gav Birgitta bara genom att finnas till.
– Många, många gånger ställde jag mig framför Magdalena och sa: ”Titta, jag lever”, säger Birgitta.
De pratade också mycket om det som var svårt att prata med familjerna om: rädslan, inte för att dö men för att behöva lämna allt. Och det allra svåraste: rädslan att inte få följa barnen.
– Att behöva säga till sina barn ”jag har en dödlig sjukdom” och se deras reaktioner är också otroligt svårt. Sina barn vill man ju skydda från allt ont.

I maj 2013, bara tre veckor efter den sista cellgiftsdosen, stod Birgitta med Magdalena, sin man Staffan och en annan väninna vid sin sida på startlinjen för att springa 21 kilometer i Göteborgsvarvet. Och de tog sig i mål.
– En härlig känsla! Man känner sig så maktlös när man får cancer, men nu tog jag tillbaka kontrollen, säger Birgitta.
Några veckor efter att Magdalena var färdigbehandlad gav de sig av till Lappland för att ta sig upp på Kebnekaise. Det var kargt, stenigt, slipprigt och de möttes av alla typer av väder – blåst, snö, hagel.
– Just när vi kom upp till toppen, trötta och slitna, bröt solen igenom molnen och man såg hela utsikten. Tårarna bara rann, det var så symboliskt, ler Magdalena.
De var nära vänner innan, men nu är deras vänskap speciell.
– När vi är med andra känns det att vår vänskap är på en annan nivå. Vi förstår varandra utan ord, säger Magdalena.
– Ja, det är en känsla av systerskap, som inte går att få på annat sätt än genom att ha gått igenom något riktigt tufft tillsammans. Det är för resten av livet.

Av Ussie Hjem Foto: Jan Oscarsson

LÄS OCKSÅ
Så undersöker du dina bröst

För 20 år sedan hade jag inte överlevt bröstcancern!

Motionera och slipp bröstcancer!

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons