Annons

Annons

Cancern tog Lars ben som 8-åring

Redan som åttaåring drabbades Lars Mortensen av cancer – och tvingades amputera sitt vänstra ben. I dag är han en av Sveriges bästa spelare i rullstolsbasket och ledare i föreningen ”Ung cancer”.

Annons
Lars Mortensen Handikap Basket

Att Lars fick amputera benet som barn har inte hindrat honom från det han älskar mest – att spela fotboll och basket.

Atleten Lars Mortensen, 31, i Linköping, har sedan åtta års ålder bara ett ben. Men att ha rullstol eller gå med hjälp av en protes på sitt vänstra ben har aldrig varit aktuellt för honom.
– Rullstol använder jag bara i rullstolsbasket. En protes har jag, men den ger lätt skavsår och är svåranvänd, då jag bara har 13 cm kvar av benet, berättar Lars.

Han vill leva ett så vanligt och normalt liv som möjligt.
– Jag vill klara allt på egen hand och har aldrig sett mig som funktionshindrad. När jag spelar fotboll använder jag kryckorna och många blir väldigt förvånade över hur jag tar mig fram där. Men för mig är det lika vanligt att spela på ett ben och med kryckor som det är för andra att spela med två ben.

Den stora chocken slog till hos danska familjen Mortensen i Jylländska Åbybro i september 1992. Då var Lars åtta år – en pigg kille som var galen i fotboll. Precis som alla andra dagar spelade han på en plan ett stenkast från sitt hem. Alla ville vinna och ibland gick det tufft till. Plötsligt fick Lars en tackling på knät som gjorde så ont att han gråtande var tvungen att ta sig hem.
– Jag hade sådan värk att föräldrarna skjutsade mig till Ålborgs sjukhus. De röntgade mitt knä, men hittade inget så jag blev hemskickad igen.

Ett par veckor senare hade han fortfarande ont och mamman upptäckte en knöl vid knät som växt sig större. Något som fick henne orolig att det kunde vara något annat.

Lars Mortensen Handikap Basket

Lars har elit-satsat på basketen efter en fotskada och bevisar att ingenting är omöjligt trots amputation.

Tack vare tacklingen hittades tre tumörer

– Hon studerade till sjuksköterska och ordnade en ny tid för röntgen. Jag var inte rädd, utan trodde att det berodde på fotbollsskadan. Ända tills jag blev upphämtad i skolan med ambulans dagen därpå.

Lars remitterades till ett sjukhus i Århus för en så kallad MR-scanning av benet.
– Mina föräldrar fick med sig ett kuvert från sjukhuset i Ålborg som skulle lämnas till sjukhuset i Århus. Mamma öppnade kuvertet redan i bilen och brast i gråt. Där stod att läkarna misstänkte att jag hade cancer – teleangiectatisk osteosarcom.

Något som senare bekräftades i Århus – hela världen stannade upp för familjen.
– Allting satte i gång genast med prover och undersökningar – jag frågade mamma om jag kommer att dö nu. De gjorde en biopsi av mitt knä och hittade tre tumörer stora som golfbollar.

Som tur var hade cancern inte spritt sig och utan fotbollstacklingen kanske den hade upptäckts för sent.
– Jag tappade allt hår – även ögonbryn och ögonfransar och minns att det var väldigt jobbigt. Men alla barnen på avdelningen såg ungefär likadana ut, så man vande sig. Immunförsvaret gick i botten, aptiten försvann och vikten rasade till bara 17 kilo.

Hans låga blodvärden krävde blodtransfusioner och på de korta besöken utomhus kände han sig som en utomjording.
– Vi levde i en bubbla. Mamma bodde med mig på sjukhuset, medan pappa ofta kom och hälsade på. Han var annars hemma, jobbade och tog hand om min
fyra år äldre syster Lene. Henne tyckte jag nästan mest synd om. När jag var på sjukhus i nästan nio månader, fick hon ofta bo hos släktingar och blev verklig­en åsidosatt.

Att Lars stod i centrum fick till följd att syskonrelationen försämrades under tonåren.
– Men i dag har vi ett väldigt nära förhållande, det betyder otroligt mycket för mig. Hon är gift och har två barn, jag är en jättestolt morbror.

Lars flyttade till Sverige och Linköping 2006 och sedan 2009 är han svensk medborgare.
– Jag flyttade hit då jag träffade en svensk tjej och bytte från min danska klubb Århus till Norrköping Dolphins. Sverige har ett mycket bättre landslag, så här kunde jag även spela i internationella mästerskap.

Han har även varit proffs i Italien och Tyskland, men återvände till Östergötland efter två år.
Lars och hans föräldrar fick valet att antingen steloperera knät eller amputera benet. Efter gemensamt funderande blev svaret givet.
– Även med steloperation fanns risken att behöva ta bort benet. Dessutom skulle jag aldrig mer kunna spela fotboll. Att komma tillbaka till fotbollen var det som drev mig.

Den 13 januari 1993 kapades benet ovanför knät. Sedan gjordes ytterligare tre cellbehandlingar.
– Operationen tog sex och en halv timme, läkarna la ett frys­snitt tio centimeter över tumören för att garanterat få bort all cancer. Jag glömmer aldrig när jag vaknade och bad mamma att lyfta på täcket för att se om de verkligen tagit mitt ben. Det var en ofattbar känsla. Natten efteråt upplevde jag den värsta smärtkänslan någonsin, trots en massa morfin.

Lars Mortensen Handikap Basket

Vilken lirare! Lars fick till och med dispens av fortbollsförbundet för att spela med kryckor i ett vanligt lag.

Fick spela med kryckor i ett vanligt fotbollslag

I början hade Lars protes. Men på grund av trycksår blev han allt duktigare på kryckorna.
– Ett halvår senare provade jag fotboll med kompisarna igen. Med stor envishet lärde jag mig att spela med ett ben och kryckor. Det tog mig fem år att bli bra nog för klubbnivå – en lång resa fylld av blod, svett, tårar och massor av stöd från mina nära.

Sedan hände något som han beskriver som sitt livs största seger, frånsett att han överlevt cancern.
– Jag fick dispens av danska fotbollsförbundet att spela med kryckor i ett vanligt fotbollslag. Jag höll på flera år! Efter en del fotproblem har jag spelat på lägre nivå här i Sverige. I stället gjorde jag en basket-elitsatsning och drömmer om Paralympics i Rio nästa år.

Lars har ofta dömts ut på grund av sitt handikapp.
– En studievägledare tyckte att jag borde bli kontorsassistent men misstro sporrar mig att kämpa ännu hårdare. Jag utbildade mig till grafisk tryckare, ett fysiskt jobb med tunga lyft för att bevisa för folk att de har fel.

I dag är han säljare på ett tryckeri, tränar basket eller styrketräning sex pass i veckan, har sin flickvän Frida och håller medlemsmöten i föreningen ”Ung cancer” i Linköping varje månad. Periodvis har Lars varit rädd för canceråterfall. Men julen 2014 kom i stället beskedet att hans pappa drabbats av lungcancer.
– Det var mycket oroligt ett tag och vi mådde alla riktigt dåligt. Men efter en lyckad operation mår han bra och allt verkar vara borta. Jag tycker att vi haft nog nu, avslutar Lars.

Lars meriter inom rullstolsbasket:

Tre SM-guld med Norrköpings Dolphins
Två guld i danska ligan med Århus
Över 30 A-landskamper för Sverige
Har spelat i italienska och tyska ligan

Av Joakim Löwing Foto Peter Ericsson

LÄS OCKSÅ: Jeanine fick bröstcancer när hon var gravid

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons