Annons

Annons

Caroline af Ugglas: Jag är dålig på att säga nej!

Annons

press4

”Jag var nära att bli utbränd och saknade mina barn”.

Hon var för hes för skolkören och gränslös som ung. Caroline af Ugglas tog revansch som skapare av ”Körslaget”, men höll på att turnera sönder sig. På måndag gästar hon Lotta på Liseberg!

Under Caroline af Ugglas barndom fanns det inte många indikationer på att hon en dag skulle dirigera Sveriges största kör på 1 400 personer. Ett år ratades hon från skolkören, för att hennes röst var för hes. Och när hon väl blev uttagen stod hon och mimade.
– Jag tyckte att låtarna var pretentiösa och tråkiga. Därför känns det som en revansch att jag som vuxen har varit med och skapat ”Körslaget” i TV4, där körerna sjunger mer modern musik. Förhoppningsvis tar dagens musiklärare intryck av programmet och låter eleverna själva välja vilka låtar de vill sjunga, säger Caroline.
Sedan mer än tio år tillbaka leder Caroline två masskörer i Stockholm och Uppsala. I höstas turnerade hon dessut­om runt i landet och ledsagade temporära körer bestående av sångglada lokalbor. Turnén var tänkt att fortsätta under den gångna våren, men så blev det inte.
–– I höstas gjorde jag 40 spel­ningar på 50 dagar, vilket blev lite för mycket. Mot slutet av turnén drabbades jag av yrsel, samtidigt som det intensiva schemat fick mig att tappa lust­en. Dessutom behövde jag vara hemma mer med barnen. Jag lyssnade på varnings­ signalerna och ställde in resten av turnén, eftersom jag vill und­vika att bli utbränd.
Förutom att turnén är upp­skjuten jobbar Caroline på som vanligt. Hon varvar måleri och låtskrivande med två kör­kvällar.

MÅLADE OCH GJORDE RACKARTYG

Att sången har läkande kraft får hon ideligen nya bevis på.

–– För en tid sedan kom det fram en tjej och berättade att hon har gjort flera självmordsförsök, men att hon har varit lycklig se­ dan hon började i kören. För mig är den stora tjus­ningen med att vara körledare att göra andra glada. Själv kän­ner jag mig också alltid på bätt­re humör efter en körträning.
Carolines sångtalang är en nedärvd gåva. Hennes mor­mor Marianne gick i sam­ma klass som den berömda sångerskan Birgit Nilsson på Operahögskolan och Carolines mamma Yvonne är logoped,sångpedagog och körledare.
Parallellt med sången har Caroline alltid haft en stor pas­sion för att måla.
–– Men jag bestämde mig tidigt för att jag inte skulle bli konstnär, som min morfar, eftersom han ansågs vara intro­vert och konstig.– Ändå satt jag ständigt och målade i stället för att göra mi­na läxor.
I dag är konsten en minst lika stor inkomstkälla som musiken. Även om Caroline ägnade en stor del av sin uppväxt åt att måla, var hon samtidigt en spän­ningstörstande vildhjärna som hittade på det ena rackartyget värre än det andra. Bland annat målade hon om grannarnas hus– utan tillåtelse.
–– Jag var uttråkad och kände en tomhet som jag fyllde genom att gå ut och göra dumheter.
I tjugoårsåldern gjorde Caro­line ”karriär” på krogen. I sam­ma veva hamnade hon i en djup depression.
–– På nätterna hade jag jätte­roligt med hjälp av alkohol och andra berusningsmedel, men på dagarna ville jag inte leva. Så småningom förstod jag att alkoholen och drogerna var en del av anledningen till att jag mådde dåligt.
Caroline började äta anti­ depressiv medicin och kom ur depressionen. Efter ett tag tvingades hon dock inse att hon var övermedicinerad.
–– Några gånger begick jag misstaget att kombinera psy­kofarmaka med alkohol. Vid de tillfällena blev jag helgalen och gjorde stora dumheter, vilket bland annat fick till följd att jag firade min 25­årsdag i häktet. Det faktum att jag ibland fullständigt tappade kontrollen skrämde mig. Sedan dess har jag inte varit berusad en enda gång, vilket kanske är förklar­ngen till att jag inte heller har varit långvarigt deppig.

VÄLDIGT NÄRA SIN FARMOR

Att avsluta medicineringen var betydligt svårare än att sluta dricka alkohol
– Mellan 25 och 28 års ålder gjorde jag inget annat än att för­ söka bli medicinfri. Till slut lyckades jag på egen hand avvänja mig, genom att göra en långsam nertrapp­ning som sträckte sig över ett års tid. Jag var nere på en sex­tondels tablett innan jag slutade helt och hållet.
Under den vilsna perioden i Carolines liv betydde farmor Eva extra mycket för henne.
– Farmor skjutsade runt mig till olika replokaler, ordnade en lägenhet till mig i sitt hus och fixade dessutom jobb till mig. Hon lärde mig att restaurera kristallkronor, vilket under flera år var mitt levebröd.

TÄNKER ALLTID TVÅ GÅNGER

– Farmor blev 97 år. Hon dog två veckor innan min son Otis föddes. Det känns som att hon kröp in i Otis själ. De två är så lika varandra till sättet att jag och min man skrat-
tar åt det, förklarar Caroline.
Caroline visar armbandet som hon fick av sin farmor på sin tjugoårsdag. På armlänken, som innehåller tre av farmoderns guldtänder, finns uppmaningen ”Tänk två gånger” ingraverad. Även om det tog sin tid, bestämde sig Caroline till sist för att lyda sin farmors ord. När tiden är mogen planerar hon att ge ett liknande armband till sin dotter Eddie-Lee.
Din dotter är nu tonåring. Oroar du dig för att hon ska bli lika vild som du var?
– Ja, väldigt! Visserligen har hon mycket av sin fars lite försiktiga natur i sig. Min mamma säger: ”Vilken himla tur att inget av dina barn är som du!”. Men visst har hon likheter med mig som ung. Precis som jag har hon svårt att acceptera ett nej.
Är du en sträng förälder?
– Jag är dålig på att säga nej. Jag vill ju så gärna att barnen ska ha kul, eftersom jag själv vet hur viktigt det är. Men den sista tiden har jag blivit bättre på att sätta gränser. När Eddie-Lee har visat tendenser att ljuga för sina lärare, har jag hämtat henne i skolan och tvingat henne att följa med på mina turnéer.

FÖRÄNDRADES NÄR HON BLEV MAMMA

– Den timme som jag står på scenen får hon spela videospel, men resten av tiden måste hon plugga. Det har hittills fungerat jättebra.
Du har sagt att du inte har några hämningar?
– Ja, jag tycker inte att någonting är särskilt pinsamt. Däremot har jag lärt mig attman, av respekt för andra, inte ska göra vissa saker. Jag skulle inte skämmas alls över att gå naken genom stan, men intellektuellt förstår jag att det vore opassande.
Caroline säger att hon var helt orädd för döden när hon var yngre. Hon kunde sitta på broräcken och dingla med benen och tycka att hon var cool.
– Men när jag fick barn ändrade det sig. Numera får jag ångest bara jag kommer nära ett broräcke …
Du och din man Heinz har varit ihop i 16 år. Ni verkar leva i symbios. Är det så?
– Ja, vi gör allt tillsammans. Heinz producerar mina skivor, skriver musiken till mina låtar och är kapellmästare för mina körer. Han är även involverad i mina konstprojekt. Framöver blir det dock lite ombytta roller. Jag ska nämligen producera ett album där Heinz sjunger. Jag blir lugn och trygg när jag är med Heinz. Han är mer stabil än vad jag är. Man kan säga att han är berget och jag är vinden. Samtidigt som vi är väldigt olika tycker vi exakt likadant om det mesta. Det var en jäkla tur att vi träffade varandra!

 

press1_2
CAROLINE AF UGGLAS:
Yrke: Konstnär, sångerska och körledare.
Ålder: 42 år.
Familj: Maken Heinz Liljedahl, 48, dottern Eddie-Lee, 13, sonen Otis, 6 år, samt mamma Yvonne och pappa Carl af Ugglas.
Bor: I hus på landet i Kungsängen utanför Stockholm. Äger även ett hus i Spanien.
Aktuell: Caroline ställde in vårens körturné på grund av utmattning. Nu planerar hon att turnera 2015 i stället.

 

press5
Närgånget med Caroline…
Vad skrattar du åt?
– Väldigt mycket, däribland serien ”Solsidan” i TV4 som jag sitter och garvar högt åt.
Vad får dig att gråta?
– Barn som mår dåligt eller kommer till skada.
Vad gör dig arg?
– Att rasism börjar bli accepterat i vårt samhälle. En annan sak som gör mig smått ”käringrabiat” är utseendefixeringen som brer ut sig. Det är inte coolt att göra skönhetsingrepp!
Vilket är ditt sämsta karaktärsdrag?
– Att jag är så upp och ner i humöret. Jag hade kraftiga humörsvängningar ända fram tills jag fick barn. De senaste åren har humörsvängningarna återkommit i form av PMS-besvär. Ena dagen kan jag vara överdrivet glad, för att nästa dag gråta och tycka att allt känns hopplöst.
Vilket är ditt bästa karaktärsdrag?
– Att jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad.

Av Linda Andersson Foto: Peter Cederling

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons