Annons

Annons

Cecilia, 17, blev påkörd på väg till skolan:

Annons
Cecilia Canerén med mamma Marion

Cecilia Canerén med mamma Marion

Cecilia hade bråttom till tåget när hon hoppade upp på cykeln. Ett par minuter senare låg hon stel och orörlig på asfalten, efter att ha träffats av en bil. Det visade sig dock att Cecilia hade änglavakt…
Cecilia Canerén, 17, i Lindome skriver egna låtar och hoppas på en framtid som musiker.
Men en torsdagsmorgon i höstas var det hoppet nära att släckas för gott.
– Det var den 13 november förra året, vid niotiden på morgonen, berättar Cecilia.
– Jag var sen, när jag hoppade upp på cykeln och trampade på för glatta livet…
– Jag visste att jag inte skulle hinna i tid till Hvitfeldtska gymnasiet inne i Göteborg, om jag missade nästa pendeltåg från Lindome station.
Ute på Spårhagavägen var det som vanligt mycket trafik. Långtifrån alla bilister håller de lagstadgade 70 kilometrarna i timman.
– Vägen är bara sju meter bred och saknar vägrenar, berättar Cecilia. Min lillebror Malcolm, som nu är elva år, var nära att bli påkörd av en bil där för fyra år sedan.
Bortanför Dammets byväg – ett par kilometer från hemmet – måste Cecilia korsa vägen för att komma över till cykelbanan, som börjar och slutar där.
– Jag kollade bakåt och fick uppfattningen att det inte var några bilar där. Men i samma stund som jag svängde ut förstod jag att jag hade gjort en katastrofal missbedömning…
Cecilia har inga egna minnen av själva smällen. Men enligt vittnen for hon i en båge över den påkörande bilen och slog sedan ned i asfalten bakom olycksbilen, som stannade ett 70-tal meter längre fram.
– Min första tanke var att jag måste ta mig bort från vägen innan nästa bil kom, berättar Cecilia.
– Jag förstod ju att jag inte skulle överleva att bli påkörd en gång till. Men jag hade så ont… och jag kunde inte röra mig, där jag låg på rygg ovanpå min skolväska…
Föraren i nästa bil såg olyckan och höll inte högre fart än att hon fick stopp på bilen i tid.
– Hon kom springande och frågade om jag hade ont, säger Cecilia. ”Rör dig inte, jag har ringt efter ambulans”, sa hon. Då började jag gråta.
– Jag hade fruktansvärt ont i ryggen och benen. Dessutom kände jag mig väldigt dum, det var som om allt var mitt fel.

Kvinnan – som Cecilia tror var i 50-årsåldern – försökte trösta henne. ”Allt kommer att ordna sig”, sa hon.
En brandbil var på plats efter bara några minuter. Sedan kom polis och ambulans.
Cecilia lades på en bår och fick en stödkrage.
– Det var en annan kvinna där också, hon bara stirrade på mig. Jag tror att det var hon som körde olycksbilen, men jag är inte säker…
– Den kvinnan sa ingenting. Förmodligen var hon lika chockad som jag.
Ambulansen tog Cecilia till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där ett sjukvårdsteam på sju personer tog sig an henne.
– De satte dropp, med smärtlindring i. Sedan frågade en läkare om jag själv kunde prata med mina föräldrar.
– ”Jag kan prata med dem, men de blir mindre oroliga om du gör det”, sa han.
Cecilias mamma, konstnären Marion Lahl, 49, minns hur skakad hon blev när Cecilia ringde och sa att hon hade blivit påkörd av en bil.
– Allt kändes väldigt overkligt, säger Marion. Jag satte mig i bilen, men det dröjde en stund innan jag förmådde mig att köra.
– När jag kom fram till Sahlgrenska var Cecilias pappa, som arbetar på Trafikkontoret i Göteborg, redan där.
När Marion fick syn på sin dotter, med stödkrage, på en bår i sjukhuskorridoren, kom tårarna.
– Cecilia har själv berättat att hon just då trodde att hon skulle få tillbringa resten av livet i rullstol, säger Marion.
Röntgen – som gjordes några timmar senare – visade att Cecilia inte enbart var blåslagen. Hennes ena lunga var punkterad och hennes bäcken var brutet.
Marion fick sova på några stolar, intill Cecilias sjuksäng, på traumaenheten den natten.
– Vi delade rum med andra trafikskadade, berättar Cecilia. Det var en ganska stökig natt. Mannen bredvid trillade ur sängen.
– Jag kände att jag bara ville få hem min dotter så fort som möjligt.
På förmiddagen dagen efter olyckan kom glädjebeskedet som sa att Cecilia inte behövde någon operation.
– En sjukgymnast visade mig hur jag skulle använda kryckorna som hon kom med, berättar Cecilia.
– Trots att jag fick starka värktabletter gjorde det fruktansvärt ont att ta sig ur sängen.
– Jag fick också en förhöjd toastol, glidlakan och en griptång med mig hem den kvällen.
– Plus en massa morfintabletter, påpekar mamma Marion.
De tabletterna minns Cecilia:
– De var underbara, till en början, jag ville bara ha mer och mer.
– Men när jag såg ett stort öga i taket och när jag fick för mig att folk stirrade på mig genom fönstret, insåg jag att mamma hade rätt i att de där tabletterna inte var så bra för mig.

Efter 14 dagar var Cecilia tillbaka på Hvitfeldtska gymnasiet. Och i februari i år kunde hon lägga ifrån sig kryckorna.
– Jag är helt återställd i dag, säger Cecilia. Det känns fantastiskt!
– När min farmor berättade att min farfar hade dött på dagen fyra år före olyckan, kunde jag inte låta bli att tänka att det kanske var han som höll sin hand över mig.
– Det kanske var farfar som såg till att jag inte landade så hårt och att jag inte blev påkörd en gång till…
Från släkt, vänner och grannar har familjen Canerén-Lahl fått ett starkt stöd. Nu ser det dessutom ut som om det ska komma något riktigt gott ut ur olyckan.
– En av de första som knackade på dörren efter olyckan var Björn Bergdahl från Billdal, berättar Marion.
– Han har kämpat för en cykelbana från havet till Lindome station i 19 år, men han har många gånger varit nära att ge upp.
Cecilia fyller i:
– Från början engagerade sig Björn för sina barnbarns skull. Nu är de vuxna, men Björn kämpar vidare.
Ännu återstår det att ordna de sista tre kilometrarna av den en mil långa cykelbana som Björn och hans medkämpar vill ha gjord.
– Om det blir en cykelbana från havet till Lindome station ska jag verkligen utnyttja den, försäkrar Cecilia.
– Mölndals kommun har gett klartecken, nu ska bara Trafikverket övertygas, förklarar mamma Marion.
– Vi är ett tusental familjer som är beroende av en cykelbana just här. Och Cecilias olycka har spätt på allas kampglöd!

Text: Mats Å Johansson Foto: Leif Boström

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons