Annons

Annons

Det spökar på Pias vandrarhem

En gång i tiden var det gamla vandrarhemmet där Pia har sitt ”Anna's Bed & Kitchen” en fattigstuga. Och det verkar som om många från den tiden stannat kvar…

Annons
Pia vandrarhem

Det spökar på ”Anna’s Bed & Kitchen”

Trädgården prunkar runt det stora vita huset, ett par kilometer innanför fiskeläget Träslövsläge söder om Varberg.
Här driver 51-åriga Pia Kellström ”Anna’s Bed & Kitchen”, som Vare Vandrarhem just döpts om till.
– Ordet vandrarhem känns så förlegat. Och så ville jag ge det min mormors namn. Mormor betyder mycket för mig trots att hon dog när jag bara var fem år, säger Pia och berättar att de gånger hon har gått till medium har hon alltid fått kontakt med sin mormor.
Pia är delvis uppvuxen i huset, hennes mamma Gunnie Johnsson började driva vandrarhem i den gamla fattiggården i början av 1970-talet. Om somrarna bodde hela familjen uppe på vinden.
– Det sägs att en av arbetarna hängde sig här under bygget, berättar Pia och sneglar upp mot bjälkarna.
– Han hade visst gjort en kvinna med barn trots att de inte var gifta och såg ingen annan utväg.

Byggnadsarbetarens öde kan röra henne men skrämd blir hon inte. Inte av vindsspöket heller.
– Det är gamla Alvina. Det sägs att hon alltid knackade tre gånger först medan hon levde. Sedan öppnade och stängde hon dörren lika många gånger. Många som har sovit i vindsrummen här uppe har märkt av henne, säger Pia.
Äldre människor i trakten, som minns Alvina, har berättat för Pia om hur blyg och skygg den gamla damen var under sin levnad. Hon visade sig inte gärna för de andra åldringarna på ålderdomshemmet och bodde lite avskilt redan då.

För fem år sedan tog Pia över verksamheten efter sin mor. I fjol satsade Pia på en större renovering och utbyggnad, där hon bland annat lät inreda rummen i källaren. Målat och tapetserat har hon gjort själv, liksom att stajla och inreda de åtta nya gästrummen.
– Det är mycket virkade dukar! Alla överkast, dukar och tavlor är köpta på loppis, berättar Pia.
Sedan har rummen namngetts också. På skyltar med sirlig text vid varje dörr står ”Glädjen”, ”Lyckan”, ”Kärleken” och ”Hoppet”.
– Jag ville ha in en positiv känsla. När jag var liten satt det fortfarande galler för källarfönstren, berättar Pia.
Rum nummer 18 har fått namnet ”Ängelen”.
– Det är det gamla likrummet. När mina gäster får välja rum själva så väljer de alltid detta. Sen kommer de och säger ”Gud, vad gott vi har sovit!” säger Pia.

Pias vandrarhem

Det gamla likrummet är omdöpt till Ängelen

Här nere i källaren är stämningen speciell med tjocka stenväggar, valv och djupa fönsternischer. När huset var fattiggård – fram till 1954 – var det inga vanliga bostadsrum här nere. Då fanns här, förutom likrummet, vedförråd och ett kök med en stor, murad bakugn. Och så de två dårcellerna.
– De byggdes samtidigt som huset, år 1900. Patienterna låstes in med hjälp av bandjärn och kättingar framför dörrarna, berättar Pia och pekar på järnbeslagen som sitter inmurade i teglet vid sidan av dörrarna till de båda cellerna.
Hon tror dock inte att dårcellerna användes många gånger, då hade det nog spökat mer i källaren.
I stället håller husspökena – förutom Alvina, då – till på bottenvåningen, där fattighjonen hade sina rum.
Rum nummer 5 är särskilt hemsökt. Där har åtskilliga vandrarhemsgäster med känsliga sinnen stött på de långa och stiliga bröderna Nils och Oskar, alltid finklädda i vita skjortor.

Mina spöken har stoppat en brand och en vattenläcka

Själv ser Pia inte spökena men hon känner av dem. Det har hänt många gånger att hon har känt sig iakttagen, men när hon har vänt sig om har det inte stått någon där.
– Och så leker de mycket med mig och retas! Ofta när jag kommer gående på gången mörka kvällar är det släckt i huset men plötsligt tänds lampan i källaren innan jag har nått fram till rörelsedetektorerna. Jag vet ju att ingen är där.
Det har också hänt att Pia har gått in i ett städat och icke uthyrt rum under vinterns lågsäsong och sett en grop i den bäddade sängen. Som om någon legat där.
Två av de tidigare invånarna står Pia särskilt nära.
– Nils och Oskar är mina vaktmästare. De har förhindrat åtminstone en brand och en vattenläcka. Det är jag övertygad om, säger hon.
Pia är även säker på att bröderna hade ett finger med i spelet när det skulle läggas golvtegel i källarköket. Ett begränsat restparti tegel köptes in. Muraren skakade på huvudet och undrade hur i all världen han skulle lyckas få tegelplattorna att räcka. Men de räckte – precis på plattan.
– Allt har flutit på så himla bra under bygget. Jag har haft mycket hjälp, konstaterar Pia.

Pias vandrarhem

Patienterna i dårcellerna låstes in med kedjor och bandjärn

Hon känner en stor trygghet i det gamla huset, precis som hon har gjort sedan barnsben, trots att både hon och många gäster upplever att det är hemsökt.
– Visst är det mycket folk här i huset, även när jag inte har vandrarhemsgäster. Men de är snälla allihop! säger Pia.
Allihop, utom en. Hon lägger handen på dörrhandtaget till ett av rummen på bottenvåningen och skjuter upp dörren. Pia suckar till:
– Det här rummet har alltid blivit uthyrt sist. Här bodde John. Han var så argsint av sig. Men nu har jag bett honom att ge sig av härifrån och jag tror faktiskt att han har gjort det. Det är inte alls samma energier i rummet längre…

Av Karin Hylander Foto: Annika Karlbom

LÄS OCKSÅ
Hemsökta ställen att övernatta på… om du törs!

Tv-aktuella Karlssons: Jantelagen är ingenting för oss

Jag behövde något vettigt att göra som pensionär

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons