Annons

Annons

Egna hästen är bästa sporren för cp-skadade Louisa

På BB var det osäkert om hon skulle överleva. I dag lever cp-skadade Louisa som vilken tonåring som helst – tack vare den tuffa hjärn- och muskelgympa som hennes föräldrar kämpade sig till för hennes del.

Annons
Cp-skadade Louisa

Louisa med sin lillasyster Ellen Aila, sin assistent Mahmoud och hästen Quinci.

Quinci provsmakar mattes taldator när ingen tittar. Hon är en hungrig häst som åtminstone vill testa om den där hårda svarta plasten kan vara något att knapra på. Louisa Atterström skrattar åt hennes bus.

Louisa har en skada sedan födseln som påverkat hela hennes liv. Ändå har hon uppfyllt sin dröm om att ha egen häst. Varför skulle hon vara annorlunda? Hon har en rullstol, men kan också gå kortare sträckor med hjälp av någon som stöttar bakom. Envisheten lyser i hennes ansikte.
– Jag fick en felaktig smärtlindring som ledde till syrebrist hos Louisa innan hon var född, berättar mamma Andrea Atterström. Det blev ett superakut kejsarsnitt, men det tog 26 minuter och kom för sent för att undvika skador. De återupplivade henne, men hon fick en neurologisk skada på hjärnan.

Familjen förstod att Louisa skulle ha svårigheter hela livet, men sjukvården förenklade inte situationen.
– De var inte inställda på att göra allt som fanns av träning för att förbättra hennes förmågor. Det var lättare för dem att bara sätta in utrustning, säger Andrea.
Hon insåg dock att livskvalitet för hennes dotter skulle handla om att klara saker på egen hand, och såg därför till att Louisa fick intensiv neurologisk träning och kognitiv pedagogik redan som väldigt liten. Det är insatser som har gjort all skillnad i världen.
– Men där i början, på sjukhuset, då visste vi inte ens om hon skulle överleva. Hon hade hemska kramper, men jag satte mig och sjöng för henne där hon låg i kuvösen och då släppte det. Jag höll hennes lilla hand och hon slappnade av, berättar Andrea känslosamt.

Vi har försökt att se möjligheterna, inte begränsningarna i allting vi gör

Diagnosen, dyskinetisk cerebral pares, fick Louisa när hon var åtta månader. Läkarna var inte hoppfulla, men med hjälp av den tuffa träningen hittade hjärnan nya ledningar och möjligheter att utvecklas.
– Metoden utvecklades först i Ungern och handlar om att kämpa sig till förbättringar i stället för att ta till hjälpmedel direkt. Det är tack vare det som Louisa kan göra så mycket: gå med hjälp, rida, jobba vid datorn och mycket mer. Hon ville spela fotboll också, men någonstans går gränsen för alla, skrattar Andrea och Louisa ler.

Ridningen började som ett led i hennes rörelseterapi redan vid två och ett halvt års ålder. Den är ett bra sätt att träna balans och muskler som är svåra att komma åt.
– Vi har försökt att se möjligheterna, inte begränsningarna i allting vi gör.
Familjens synsätt ledde också till att Louisa har kunnat gå i vanlig förskola och haft vanlig skolgång, om än med assistenter och fler lärare.
– Jag har varit med i Scouterna också, säger Louisa.
Att bygga en ramp för rullstolen visade sig vara en enkel match för scoutkåren, och även kyrkan gjorde samma sak när hon ville sjunga i kören.
– Hon har kunnat vara med på det mesta. Det är tur, för hon har alltid varit väldigt aktiv, berättar mamma Andrea.

Louisa och Quincy

Louisa och Quincy

Fast det som kanske lockat mest är hästar och ridning. Louisa drogs till 4H-gården i Borås och började på dagläger och kurser. Hon var med och tog hand om alla djur när hon bara var tio år gammal.
Nu håller hon även i egna teorilektioner för ridskoleeleverna, trots att hon faktiskt inte kan prata. Något ja och nej går bra, men i övrigt kommunicerar hon genom en taldator, där hon med hjälp av pekare i pannan bokstaverar orden hon vill säga genom att rikta den mot skärmen. Pekaren fungerar som ett slags mus och är fäst mellan ögonbrynen. Enda problemet är att det tar lite tid.

Om Louisa kan förbereder hon gärna vad hon vill säga. Det blir lättare då, när hon bara kan köra i gång som vem som helst.
Även Quinci kan höra sin mattes röst om det behövs. Men hon är som sagt mest intresserad av att provsmaka datorn.

Min första häst fick jag när jag var 15 år

Quinci är inte Louisas första häst.
– Min första häst fick jag när jag var 15 år. Hon hette Bläsa och var en islandshäst. Men hon blev gammal och sjuk, 29 år och nästan blind, berättar Louisa.
Det var dock på Bläsa som hon lärde sig rida mer. Med lite hjälp och någon som sitter bakom klarar hon till och med att galoppera.

Quinci har Louisa tillsammans med sin lillasyster Ellen Aila, som också har ett stort hästintresse.
– Jag rider helst ut i skogen, säger Ellen Aila och tar ett tag i Quinci för att få bort henne från det hägrande gräset.
För stunden har Quinci lite ledigt eftersom hon varit sjuk. Ridningen får komma igång mer senare.
– Vi behöver vara flera som hjälps åt också, för jag har ingen hästerfarenhet. Som tur är har Louisa ibland haft assistenter som kunnat hästar, och då går det, berättar mamma Andrea.

Assistenterna är viktiga i vardagen, framför allt nu när Louisa har fyllt 18 år och vill ha ett eget liv. För dagen är det Mahmoud från Syrien som hjälper henne in i och ut ur bilen, med att gå till rullstolen och annat.
Det är fullt upp, för Louisa har alltid något på gång, som vilken tonåring som helst. Hon går på Kreativa Gymnasiet, men bara för att det är lov innebär det inte att sitta stilla hemma.
Hon har till exempel haft två sommarjobb, ett som hon fått via kommunen där hon arbetar på ett fritids, och ett som hon ordnat själv där hon gör bilder till ett utbildningsspel på datorn.

Louisa med mamma Andrea och sin assistent Maahmoud.

Louisa med mamma Andrea och sin assistent Maahmoud.

– Helst vill jag jobba med yngre barn i framtiden. Då kan man forma dem från början när de inte har några fördomar. Jag vill läsa till förskollärare, säger Louisa.
Hon hoppas att hon alltid kommer att ha häst, och om det går skulle hon gärna bosätta sig i Spanien.
– Vädret, säger hon och rynkar på pannan åt regnet.
Louisa är nämligen tvåspråkig genom sin pappa Julio Cesar Atterström, som kommer från just Spanien, och hon har varit på besök hos sina spanska släktingar flera gånger.
– Det är fint där.
Fast det är klart – Quinci kan hon inte lämna och katterna älskar hon. Framtiden får utvisa vad som händer, men ingen ska underskatta vad en tuff tjej som Louisa klarar. När hon väl bestämt sig finns inga gränser.

Text och foto: Susanne Stamming

LÄS OCKSÅ
Hästen sparkade Meia i huvudet

David fick narkolepsi av vaccinet

Lindas mirakelinsats räddade livet på pappa Jan

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons