Annons

Annons

Eline klarar allt med bara en hand!

Annons
moen

Treåriga Eline tillsammans med mamma Jenny och pappa Tobias.

Allt såg normalt ut fram till vecka 20. Då visade en ultraljudsundersökning att fostret bara hade en arm. Jenny och hennes man Tobias blev förtvivlade, men i dag är de glada och stolta över treåriga Eline!

Eline Moen i Vänersborg låter sig inte hindras av att hon bara har en hand. Vid tre års ålder fixar hon det mesta.
– Eline har ett bra självförtroende och hon är envis till tusen, konstaterar mamma Jenny, 31. Jag tror aldrig att hon kommer låta någon sätta sig på henne!
– Dessutom har hon två bröder som försvarar henne, påpekar pappa Tobias, 29.
Ja, Kevin, 12, och Eddie, 9, finns hela tiden där i bakgrunden, redo att rycka ut om det behövs.
– Det var en kille som sa något väldigt dumt om lillsyrran, berättar Kevin. Men det gjorde han bara en gång!
Trebarnsmamman Jenny har haft tre mycket svåra graviditeter.
– Urin- och njurbäckeninflammationerna har avlöst varandra, berättar hon.
– När jag väntade Eline var det så illa att min ena njure slutade fungera. Som väl var återhämtade den sig när jag blev förlöst.

Jenny och Tobias hade länge uppfattningen att personalen på Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL), i Trollhättan, var både vaksam och noggrann.
– När jag väntade Eline gjorde de inte mindre än fjorton ultraljudsundersökningar mellan sjunde och nittonde graviditetsveckan, berättar Jenny.
– Tobias och jag fick hela tiden höra att allt såg bra ut.
Vilket kön barnet hade fick de däremot inte veta.
– Jag känner på mig om det är en pojke eller flicka. Det har jag alltid gjort, säger Jenny.
– Men Tobias litade inte på mig när jag sa att vårt tredje barn var en flicka. Det var därför jag i tjugonde graviditetsveckan uppsökte en privat ultraljudsklinik i Göteborg.

Barnmorskan tystnade mitt i en mening. Jag kan bara se en hand på skärmen, sa hon

Jenny ringde Tobias och grät i telefonen
Undersökningen där hade knappt inletts, förrän barnmorskan tystnade mitt i en mening.
”Är det något som är fel?”, undrade Jenny. ”Jag kan bara se en hand”, fick hon till svar.
Jenny låg där som ett frågetecken på britsen.
– En hand kan ju bara inte försvinna över en natt, sa jag till barnmorskan. Då vred hon på skärmen så att jag själv kunde se, säger Jenny.
– Sedan satte hon sig vid datorn och skrev ut information om dysmeli, det vill säga en eller flera medfödda skador på armar eller ben.

60 barn om året föds med dysmeli
Jennys glädje över att det faktiskt var en flicka den här gången, precis som hon hade känt på sig, var som bortblåst.
– Jag bara grät… När jag satt på bussen hem ringde jag Tobias. Han trodde först att barnet var dött, så förtvivlad lät jag.
Ytterligare två ultraljudsundersökningar, under det närmaste dygnet, bekräftade att Elines högerhand saknades.
Trots att Jenny informerades om att skador av det här slaget inte har det minsta med moderns leverne att göra, kunde hon inte låta bli att ställa sig frågan: Vad har jag gjort för fel?
– Jag klandrade mig själv för att ha tagit en Alvedon, berättar Jenny. Och i min förtvivlan började jag röka igen. Men de där dumheterna ägnade jag mig bara åt en vecka…
Fast tankarna fortsatte att snurra.
– När jag väl hade tagit till mig budskapet att det varje år, av okänd anledning, föds 60 barn med dysmeli i Sverige kom frågorna. Varför drabbades just vi? Vad har vi gjort för att misshaga gudarna?
Jenny började söka information på Internet. Medan Tobias till en början fokuserade på bristen i NÄL:s undersökningar. Hur hade de kunnat undgå att upptäcka missbildningen?
Svaret de fick var att man hade koncentrerat sig på de livsviktiga organen – hjärta, hjärna, lever och njurar…
Elines äldre bröder hade sina egna funderingar i väntan på lillasystern.
– En kväll hörde jag dem diskutera armproteser, berättar Jenny. De kom fram till att det hade varit värre om den lilla hade haft huvuddysmeli. Då hade hon kanske fått ett robothuvud…
Ett samtal med Tobias bror, som är handbollstränare, kom att få stor betydelse.
– Brorsan berättade att han hade en tjej med dysmeli i sitt lag, förklarar Tobias. Historierna om hur bra hon klarar sig gav oss framtidshopp.
Men när Eline kom till världen på NÄL den 26 april 2012, tycktes det inte vara någon hejd på eländet. Den lilla flickan hade blåsljud på hjärtat, navelbråck och svåra allergier…
– Blåsljudet visade sig vara falskt alarm, berättar Jenny. De andra grejerna är nu på väg att växa bort.
– Men då Eline var nyfödd var allt det där väldigt stort. Det fick saknaden av en hand att kännas som en petitess…

Svenska Dysmeliföreningen var och är fortfarande ett stort stöd för Jenny och Tobias.
– När Eline var fyra månader var vi på vårt första föreningsmöte, berättar Tobias.
– ”Och vad gör du här?”, frågade jag en tjej i 20-årsåldern. Gissa om jag kände mig dum när hon tog av sig sin armprotes. Den var otroligt välgjord!
Jenny fyller i:
– Genom Dysmeliföreningen har vi fått insikten att Elines handikapp inte behöver vara så problematiskt.
– I föreningen har vi också funnit våra bästa vänner, två par som har barn i Elines ålder. En flicka saknar en fot och en annan flicka har samma avvikelse som vår dotter.
Eftersom Eline saknar en hand, trodde Jenny och Tobias att det skulle dröja länge innan hon började krypa och gå.
– Men Eline överraskade oss, berättar Jenny med stolthet i rösten. Hon kröp redan vid fem månaders ålder och hon gick när hon var tio månader. Ett par stapplande steg, sedan sprang hon!

moen

Eline är helst utan protes när hon gör armband med sin mamma.

moen

Elines armband säljs via Facebookgruppen Fem Fingrar Design.

Elines armband säljs i en Facebookgrupp
En dag när Jenny skulle sätta på Eline strumporna var det redan gjort.
– För mig var det rena trolleriet, säger Jenny. ”Hur har det här gått till?” tänkte jag.
– Jag tog av Eline strumporna. Då satte hon på dem igen. Hon kan göra väldigt mycket med en hand och en stump!
Ännu mer överraskade blev Jenny och Tobias när de fick höra att Eline gjort ett pärlarmband på dagis.
– Nu gör vi armband ihop, Eline och jag, berättar Jenny. De säljs för 100 kronor styck via Facebookgruppen Fem Fingrar Design.
Pengarna från försäljningen går till Ågrenska centret i Göteborg, som stödjer barn med dysmeli och andra sällsynta diagnoser.
De tre proteser Eline hittills haft har hon mestadels ansett vara i vägen. Men nu ska hon snart få sin första elektriska handprotes, en med gripfunktion.
– Det ser hennes Star Wars-intresserade bröder fram emot, säger Jenny. Med en riktig Darth Vader-hand blir Eline världens coolaste lillasyster!

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström och privat bild

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons