Annons

Annons

Nu vågar jag berätta att min pappa var nazist

Elisabet Höglund har alltid haft hög moral, både privat och i sitt yrke som journalist. Därför har hemligheten från hennes hårda barndom varit extra tung. Hennes räddning blev att måla och att sporta – då glömde hon eländet i familjen.

Annons

 

Elisabeth Hoglund

För några år sedan skrev journalisten och författaren Elisabet Höglund sin självbiografi ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. Men inte med ett ord nämnde hon sin allra svartaste hemlighet – att hennes pappa Freddy Höglund varit nazistsympatisör under andra världskriget. Livet hemma hos den lilla flickan Elisabet under 40-talet i Göteborg var fruktansvärt. En pappa som drack för mycket alkohol, en mor som var sträng och bitter på världen. Tillsammans utgjorde de ett par som ständigt grälade och slogs inför sina två små flickor, Elisabet och ett år äldre systern Birgitta. – En av anledningarna till att de grälade var förstås min pappas sympatier med den så kallade Lindholmsrörelsen. Han följde med en kusin som var nazist på möten och stod där och ”heilade”. Mamma avskydde Hitler och hade till och med kontakter inom norska motståndsrörelsen. Det var en källa till ständiga gräl, säger Elisabet.

Skämdes hela sin uppväxt

Det var på den tiden inte så ovanligt att vanliga svenskar var nazistsympatisörer, men det var inget man gick ut med utan det skedde i det tysta. Lindholmsrörelsen förde efter andra världskriget en tynande tillvaro och 1950 lades partiet ner och därmed också Elisabets pappa Freddys engagemang. Men trots att Elisabet var så liten skämdes hon, liksom resten av familjen. – Ja mamma, jag och min syster skämdes för att han tog ställning för något som var en sådan katastrof för resten av världen. Vi förstod genast magnituden av det och tyckte det var fasansfullt att pappa engagerade sig i något sådant, säger hon.  Elisabets föräldrar var relativt gamla då de träffades och ganska snart blev mamma Karin  gravid med äldsta dottern Birgitta. De gifte sig och snabbt därefter kom Elisabet. – De nazistiska rörelserna bestod oftast inte av några politiska genier och ganska ofta av unga ogifta män. Min pappa passade in på  båda kriterierna. Han sa att det var en kusin som tagit med honom och hur aktiv han var vet jag egentligen inte. Men han var på möten och stod där och viftade med flaggor med hakkors på. Och det räckte, säger Elisabet.

Mammans ord som gällde  

Hemma hos Höglunds var det dock mammas ord som gällde. Båda döttrarna uppfostrades till att hata nazismen och all form av förtryck och pappan fick stå i skamvrån för sina åsikter. Elisabet tror att hennes pappa kanske var ett offer för nazismen, att han inte riktigt förstod vad han gav sig in på. Hon vet inte om han gick i demonstrationer eller liknande och i dag finns det ingen kvar att fråga, alla är borta. Men oavsett det, gjorde Elisabets mamma allt för att bekämpa honom och de här åsikterna. Och när han hade varit ute och druckit sig full haglade både slag och hemska ord i huset i Surte utanför Göteborg.

Vågade aldrig Fråga honom  

– Pappa var otroligt snäll och kärleksfull när han var nykter, men när han var full blev han som en annan person. Mamma var inte heller någon snäll person utan även hon slog både mig och min syster när vi inte var till belåtenhet, vilket vi aldrig var, säger Elisabet. 1991 dog Elisabets pappa och då var hon själv mitt uppe i sin journalistiska karriär. Hon jobbade på Rapport när hon blev  hemskickad till Göteborg för att ta adjö av sin far. Inte för ett ögonblick hade hon under åren funderat på att ta upp det brännande ämnet kring hans nazistsympatier. Och nu var det för sent.

Hennes höga moral fick tungt bagage  

– Han släppte det politiska engagemanget efter kriget men jag tog aldrig upp det med honom. Jag var för konflikträdd och jag vågade inte prata om det. Jag pratade om det med mamma men inte med pappa, Jag har dessutom upplevt så mycket bråk i mitt liv så jag ville inte gräla mer. Det där med att gräl rensar luften tror jag inte på, det skapar bara mer problem, säger hon. Historien med Freddys sympatier har trots det färgat Elisabets val i vissa frågor. Hon säger själv att hon alltid haft hög moral och alltid försökt att handla etiskt och då blev det här bagaget så tungt att hon helt enkelt sköt det ifrån sig och låtsades som om det inte fanns. När Sveriges television för några år sedan frågade om hon ville vara med i TV-serien ”Vem tror du att du är” som handlar om släktforskning, tackade hon nej. – Jag visste inte om det skulle gå att hitta det någonstans, men jag var för rädd att nazistfrågan skulle komma upp, så jag tackade nej. Jag har alltid levt efter mina egna ideal, och de var så långt ifrån det här, så jag vet inte hur jag skulle tacklat det. Jag har aldrig berättat för någon om det här, säger hon.

Är för första gången fri  

I dag är det annorlunda. Mamma Karin dog 1999 och efter det finns det ingen kvar att fråga. I dag har hon en annan syn på det. Hela samhällsklimatet i Sverige har förändrats och vi pratar mer öppet om de här frågorna nu. Själv har hon gått igenom en svår cancersjukdom som medförde att de även fick operera bort en del av hennes inre organ, som ännu ger henne svåra sviter. Men cancern är borta. Hon klarade det med. Därför känner hon att det inte gör något att berätta om det här nu. – Jag har funderat till och från och nu känns det enklare att tala om jobbigheter. Det ligger mycket sprängkraft i att ha reda bevis för hur det var då, men jag är ju född under kriget och kan nu berätta – det är inte så skamfyllt längre, säger hon. Hennes egen skuld i frågan har bleknat. Förr var det hemskt att ha en pappa som var engagerad i något så stigmatiserande men nu inser Elisabet att det inte är hennes skam, inte någon arvssynd som hon måste bära på. – Jag bär ingen skuld i hans val och jag är inte befläckad av hans åsikter – det är skönt att känna så. Det var en ren befrielse när jag bestämde mig för att skriva om det här i min krönika, säger hon. – Mina föräldrar är borta, och alla som skulle kunna såras eller skadas av det jag har berättat är borta. Så nu är jag fri. Jag känner mig lättad. Jag har bearbetat det och är befriad från den hemska hemligheten, säger hon och ler.

Visste du att… Elisabet varit tävlingscyklist? Jojomänsan. Fem SM-guld från 1971– 1973 på 30 km tempo har hon hemma.

Av Jessica Devert Foto SVT

LÄS OCKSÅ: 10 snabba frågor med Elisabet Höglund

Elisabeth Höglund och Jesper Rönndahl är aktuella i ”På spåret” Missa inte! Fredagar kl. 20,00 SVT 1

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons