Annons

Annons

Ett möte på tåget fick mig att tro på ödet!

Jag såg mitt öde genom ett tågfönster

Jag kunde inte glömma mannen på tågperrongen. Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock.

DET HÄR HÄNDE MIG
Första gången jag såg Peter var genom ett tågfönster. Han gled förbi på en sekund och var sedan borta. Ändå kunde jag inte glömma honom. Jag ville så gärna tro att det var ödet som visat oss varann.

Annons

Jag var på väg hem från ett besök hos mina föräldrar. Ofta när jag är ute och reser har jag med mig någon bok med kåserier. Jag hade precis läst färdigt ett kåseri med en väldigt rolig knorr på slutet och lät boken sjunka medan jag tittade ut på strömmen av folk på perrongen. Blicken föll på en man som stod lutad mot en stolpe och läste i en bok och jag tänkte förstrött att jag tyckte att han var snygg med sitt mörka halvlånga hår och såg riktigt mysig ut där han stod helt försjunken i sin bok. Han var så nära att när han vinklade upp boken för att bläddra såg jag att han läste precis samma bok som jag!
Han tittade upp ett ögonblick medan han bläddrade och råkade titta rakt in i mina ögon. Jag kunde inte låta bli att le och hålla upp min bok så att han kunde vad jag läste. Han lyste upp och log tillbaka. Just då satte mitt tåg fart och jag höjde handen till en hälsning. Han hälsade tillbaka och sedan följde vi varandra med blicken medan tåget åkte iväg.
Jag blev alldeles varm av det korta mötet och kunde inte låta bli att undra vart den snygga mannen var på väg. Så synd att han inte skulle med mitt tåg.

Mannen med boken dök upp i mina tankar gång på gång de närmaste månaderna. Jag försökte intala mig själv att jag var dum som var så besatt av en man jag inte visste någonting om, en främling som kanske var lyckligt gift och hade flera barn.
Men ändå, när Anders på jobbet frågade om jag hade lust att gå ut och äta någon kväll var jag tveksam, trots att jag tidigare hade tyckt att han var riktigt attraktiv och gärna hade tagit chansen att lära känna honom mer. Nu fick jag förmana mig själv för att jag var romantisk och orealistisk. Jag kunde ju inte gräva ner mig i en attraktion som aldrig skulle kunna leda till något.
Anders och jag hade en rolig kväll tillsammans, men när han ville fortsätta avskedskramen med en kyss kändes det väldigt fel. Jag visste så säkert att det inte var Anders jag ville kyssa.
Under månaderna som gick träffade jag flera män som jag i vanliga fall skulle ha tyckt var både snygga, charmiga och intressanta, jag gjorde till och med ett nytt försök med Anders. Men hur mycket jag än kände efter fanns inte det allra minsta pirr när det var dags för avskedskramen.

Ett år förflöt på samma drömmande vis. Så en helg när jag jobbade ett ovanligt stressigt pass på akuten så fick jag plötsligt syn på honom i ett väntrum där han satt och bläddrade i en tidning. Jag tvärstannade och bara stirrade, tänkte att det inte kunde vara möjligt, vad gjorde mannen med boken på akuten i min stad? Men när våra blickar möttes var det ingen tvekan. Det var samma man, med kortare hår, men jag kände igen honom.
Han flög upp och kom fram till mig. Vi var båda så förvirrade och visste inte riktigt vad vi skulle säga. Han höll upp tidningen som han bläddrat i och sa: Den här gången är det inte kåserier jag läser. Jag sa: Jag trodde inte att du bodde i den här stan. Vi åkte ju inte på samma tåg. Vi började båda skratta åt varandras förvirring.
Han tog tag i min arm och frågade om vi inte kunde gå och ta en fika tillsammans.
Jag förklarade att jag precis hade varit på rast och att jag nu måste skynda mig tillbaka för att avlösa nästa som skulle gå på rast. I samma ögonblick kom en sjuksköterska som ropade: Finns det någon Peter här? Han rev av en bit av sin tidning och skrev snabbt ner några siffror. Ring mig, sa han och räckte mig lappen, sedan försvann han med snabba steg efter sjuksköterskan. Jag stoppade ner lappen i fickan och skyndade vidare.

Det var den enda rast jag hann med den dagen, det rasade in patienter och jag fick jobba för två. Men under en kort stund när jag satt och väntade tillsammans med en patient gled tankarna iväg. Peter, hette han tydligen. Jag trevade i fickan efter lappen med hans telefonnummer, men jag hittade den inte. Jag måste ha tappat den! Jag blev så förtvivlad att jag knappt kunde samla mig för att jobba vidare, men jag måste ju.
När jag äntligen gick av passet gick jag runt överallt där jag hade varit, men jag hittade inte lappen någonstans. Åh, vad jag var rasande på mig själv. Jag insåg ju att det knappast var troligt att slumpen skulle föra ihop oss igen. Och det gjorde så ont i mig när jag tänkte på att han skulle tro att jag bara struntade i att ringa. Han visste ju vart jag jobbade, men han hade ju inte ens ett namn att gå efter och trodde säkert att jag inte ville ha kontakt eftersom jag inte ringde.
Det gick ett par veckor och det gick inte en timme utan att jag grämde mig över mitt slarv. Överallt jag gick såg jag mig omkring och hoppades att han skulle dyka upp bland alla människorna. Varje gång telefonen ringde hoppades jag att det skulle vara han trots att jag visste att han inte hade mitt telefonnummer.

Men han var av envisare virke än jag hade trott. En vecka senare berättade Mia i receptionen att en kille som hette Peter hade frågat efter en sjuksköterska med blå ögon och en lång ljus fläta. Han hade berättat att vi hade mötts två gånger, men att vi hade skilts åt båda gångerna utan att få tid att prata och att han inte kunde sluta tänka på mig. Mia kunde inte motstå det romantiska i hans berättelse, men hon hade ju inte rätt att lämna ut mina personuppgifter. Därför erbjöd hon sig i stället att lämna över ett meddelande. Mia kunde inte låta bli att skratta när hon såg hur lycklig jag blev. Hon höll fast lappen i nypan ett ögonblick och sa att hon hoppades att jag skulle bjuda avdelningen på tårta om Peter och jag blev ett par. Jag bara log och ryckte åt mig lappen. Den här gången gick jag raka spåret till mitt skåp och stoppade omsorgsfullt lappen i min plånbok.
Vi stämde träff på en restaurang redan nästa kväll och det mötet blev minst lika förvirrat som mötet på sjukhuset. Han berättade hur det kom sig att han nu bodde i samma stad som jag. Han hade fått ett nytt spännande jobb och kände till trakten sedan barndomen då han tillbringat sina sommarlov hos sin mormor på en gård bara någon mil från stan. Det var henne han hade skjutsat till akuten den dagen när vi träffades där. Hon hade ramlat och slagit sig i pannan.

Det var som elektricitet i luften mellan oss där vi satt på var sin sida om bordet och det fanns bara vi två i hela världen. När vi kom ut på gatan kände vi båda att vi inte kunde skiljas, så vi promenerade sakta hand i hand längs de folktomma gatorna till min lägenhet.
Redan då visste jag att jag inte skulle komma undan att bjuda Mia och resten av avdelningen på tårta. Men det var det värt!
”Cecilia”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…