Annons

Annons

Lina skrev en bok om förbjudna känslor: ”Jag flörtade med
 en kollega när min man var döende”

I den smärtsamt självutlämnande debutromanen Humlesäcken
skriver Lina Brustad om de förbjudna tankarna och
känslorna när ens partner blir dödssjuk, och om skammen och skulden vi inte vill prata om.

När folk säger att det är roligt att det har gått så bra för Lina Brustad, 38, och hennes nu tioårige son, Holger, reser hon ragg, även om hon inser att det ligger mycket i vad de säger.

– Livet är ju inte lika svartvitt som en gammal Hollywoodfilm, påpekar Lina med Pippi Långstrumpskt egensinne och samma busblick som Astrid Lindgrens mest älskade barnboksfigurer.

Annons

Hit, till det strandnära radhuset i Träslövsläge, flyttade Lina och hennes första make, Holgers pappa Joakim, när Holger var nyfödd. Här skulle den nybildade lilla familjen några år senare komma att översköljas av en våg av sorg och smärta. Som Lina själv så väl formulerar det i sin självutlämnande och högst insiktsfulla självbiografiska debutroman Humlesäcken:

Man tror att man är redo. Står där i vattenbrynet med något böjda knän och spretiga tår nedkörda i sanden. Men så kommer den. Och den gör det med en sådan kraft att man inser direkt att slaget är förlorat. Man hinner precis ta ett djupt andetag innan man hjälplöst välter baklänges och tappar orienteringen om vad som är upp och vad som är ner.

Denna kyliga och regntunga sommardag är havet kav lugnt. För sex år sedan sänkte Lina sin mans aska i havet. Hon berättar att hon inte ens är säker på att det var Joakims aska – att det stod ett namn på kartongen och ett annat på lappen på urnan.

– Vi människor bär på så mycket skuld och skam, konstaterar Lina. Jag har nog lyckats göra mig av med en del av det där bagaget genom att skriva den här boken. Jag känner mig i alla fall gladare nu … Allt som skavt gör inte det fullt lika mycket längre!

Hon berättar att Joakim hade en tendens att som strutsen köra ner huvudet i sanden.

– Han ville inte inse hur sjuk han var. Det förstärkte den ensamhetskänsla jag förmodligen alltid har dragits med, trots många kärleksfulla människor runt mig.

Blev personlighetsförändrad

Det var på en internatskola i Gränna som Lina 1995 träffade Joakim och hans bästa vän Rickard utan att ha en aning om att hon skulle komma att gifta sig med båda.

– Vi var några tjejer som just bildat ett band, berättar Lina. Ingen av oss visste hur vi skulle koppla in förstärkaren, men en av tjejerna kände två killar som kunde hjälpa oss. Jag var liten och blyg och gömde mig bakom trummorna när de något äldre killarna kom till undsättning.

Två år senare var Joakim och Lina ett par. Förlovade sig gjorde de i Tromsö, under ett besök hos vännen Rickard som hade flyttat till Norge för en tjejs skull.

I boken Humlesäcken har alla fått nya namn, men annars följs verkligheten och fiktionen väl åt.

Joakim var en skärpt kille som fick maxpoäng på både högskoleprov och universitetstentor, trots att han drev eget IT-företag vid sidan av studierna.

Sju år in i förhållandet fick han sitt första epilepsianfall, det som ledde till upptäckten av en hjärntumör som var stor som en golfboll.

– Jag hade svårt att skriva om den där traumatiska upplevelsen i september 2004, berättar Lina. Det finns fortfarande bitar i historien som gör väldigt ont, säger hon.

De trodde hela tiden att det skulle gå bra, att han skulle bli frisk. De bildade familj och flyttade till hus. Men under sjukdomsförloppet blev Joakim gravt personlighetsförändrad.

– Han kunde steka kastruller i stället för mat eller sätta sina kalsonger på huvudet. Han levde i sin egen lilla bubbla, säger hon.

Joakim anade inte att Lina, när allt var som tyngst, börjat flörta med en arbetskamrat.

– Men han såg ju att jag plötsligt var gladare. Det gjorde även Joakims humör bättre.

Kollegan fyllde henne med livsglädje, utan att själv ha en aning om hur viktig han var för henne just då.

I boken drömmer huvudpersonen om en framtid tillsammans med kollegan.

– Det var en väldigt oskyldig historia, men den där lilla flörten fick mig att kämpa på och ta mig vidare, säger hon.

Sonen Holger var bara fyra år när han förlorade sin pappa.

Skriver om förbjudna tankar

Betydligt värre och mer svårhanterliga är skuldkänslorna som Lina bar på under slutet av sjukdomsförloppet, då när hon önskade att allt skulle ta slut.

– Det var vid det laget uppenbart att Joakim skulle dö. Och det var som om hela mitt liv stod i väntläge. Jag ville vidare och arbetet med boken har gett mig större förståelse för mitt eget sätt att hantera det helvete jag då levde i.

– Jag tror att många känner eller beter sig precis som jag i pressade situationer. Men det är ju förbjuden mark. De flesta vill antagligen inte ens erkänna
sådana känslor för sig själva, än mindre torgföra dem. Men jag tror inte att elefanten i rummet blir mindre för att vi låtsas som om den inte finns!

Efter fyra operationer, strålning och cellgiftsbehandling var den främre tredjedelen av Joakims vänstra hjärnhalva utöver den aggressiva tumören ett enda stort tomrum.

– Läkarna förundrades över att Joakim klarade så mycket som han gjorde, berättar Lina. När han inte längre kunde ta till sig musik fick han absolut gehör. Det fanns stunder när det kändes som om man fortfarande kunde nå honom, men oftast var han någon annanstans. Och Holger var ju bara tre, fyra år. Även om jag mot slutet hade starkt stöd från föräldrar blev det periodvis lite väl mycket för mig. Det var inte så jag tänkt mig livet …

I boken Humlesäcken berättar Lina om hur Joakim och hon duschar tillsammans. Det hade de gjort många gånger, men mot slutet är det inte längre någon angenäm upplevelse, bara ett sätt att få honom ren.

– Han var 35 år och ändå en bruten gammal gubbe, konstaterar Lina. När jag tvättade honom i duschen kände jag mig som hemtjänstpersonal som tvingas utföra sitt arbete naken.

När slutet närmade sig besökte Joakim och Lina en begravningsbyrå. Det blev också en absurd upplevelse. På frågan vem som skulle begravas svarade Joakim att det var han.

”Ja, det är bra att vara ute i tid”, sa begravningsentreprenören, som själv just hade fått veta att han hade en hjärntumör.

Sina sista två veckor tillbringade Joakim på en palliativ avdelning i Falkenberg.

– Det var en stor lättnad att han till sist fick somna in. Det låter hårt när man säger det, men så var det.

Boken ”Humlesäcken” är självbiografisk och Linas debutroman.

Blev ihop med bästisen

I sorgen efter Joakim fann Lina och Joakims bästa vän Rickard varandra. Det dröjde inte länge förrän Rickard flyttade in i radhuset i Träslövsläge.

– Holger ville ha en storebror, men var till en början väldigt nöjd med en lillebror, säger Lina. Nu när Edgar är fyra år och vill ha all uppmärksamhet inser Holger att man ska vara försiktig med sina önskningar – de kan ju gå i uppfyllelse!

Lina fortsätter:

– Rickard och jag har det lika bra tillsammans som Joakim och jag hade under större delen av våra 14 år tillsammans, säger Lina.

Men de är väl medvetna om att det aldrig skulle ha blivit de två om inte Joakim hade dött …

– Så när folk säger att de gläder sig över hur bra allt har blivit svarar jag ibland: ”Bra? Joakim fick en tumör och dog. Det gick fullständigt åt helvete!”

Men det blev en väldigt bra bok.

– Ja, det blev det, ler Lina.
Jag känner mig stolt över Humlesäcken. Eftersom jag
har dyslexi var min första
skolfröken på mig väldigt hårt. ”Jag ska skicka ett ex av din bok till din gamla lärare om hon fortfarande lever”, sa min pappa häromdagen.

– Joakim lyckades på något sätt förklara för mig varför ord stavas som de gör. Han var en fantastisk människa. Det hoppas jag att alla som läser boken verkligen förstår. Min strävan har varit att åstadkomma ett litterärt verk, något vackert och mer än en ”vanlig” sjukdomsberättelse. Om boken sedan kan hjälpa andra är jag bara glad. Mig har den ju redan hjälpt!

Text: Mats Å Johansson

Foto: Leif Boström

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…