Annons

Annons

Nadja födde tre prematurbarn på 18 månader

På bara 18 månader fick Nadja del Barba och Ronny Andersson tre barn. Alla föddes för tidigt och blev svårt sjuka. Under den senaste graviditeten drabbades Nadja dessutom av allvarliga cellförändringar. I dag mår familjen bra igen. "Det vi gått igenom har stärkt oss för vi vet hur skört livet kan vara", säger Nadja.

Nadja del Barba, 26, och Ronny Andersson, 30, möttes första gången i Västerås av en slump med respektive vänner. Med tiden blev de ett par, men eftersom Nadja bodde i Ljusdal i Hälsingland och Ronny utanför Umeå tog 
det tid för förhållandet att utvecklas.

Annons

Nadja del Barbra och Ronny Andersson fick tre barn på 18 månader.

När kärleken växte var det Nadja som tog steget att flytta till Ronny och den lilla byn Rödåsel utanför Umeå. Där bodde han med Hampus, en son från ett
 tidigare förhållande.

– Jag har ensam vårdnad om min dotter Tindra så det var enklare för mig att flytta, förklarar Nadja.

Plötsligt bodde tidigare stadstjejen Nadja i en gammal luftig frikyrkolokal på landet. Kapellet som är familjens bostad har 
imponerande takhöjd och stora fönster. På en avsats ovanför vardagsrummet finns en läktare, där de större barnen numera har var sitt krypin.

– Vi var båda väldigt intresserade av att skaffa fler barn, 
men att de skulle komma så tätt var vi inte förberedda på, säger Nadja.

När de väntade sitt första barn var Nadjas graviditet jobbig med blödningar och smärtor. Efter att vattnet gått dröjde det fem dagar innan Yaslin föddes i maj 2014, i vecka 34.

– Till en början verkade allt normalt och de la upp henne på mitt bröst. Sen upptäckte de att hon inte andades, säger Nadja.

Då blev det en väldig fart på personalen.

En skräckupplevelse

Yaslin togs till ett speciellt behandlingsrum för att återupplivas. För Ronny, som såg allt, blev det en skräckupplevelse.

– Hon blev alldeles blå tre gånger, det var inte alls en rolig syn, säger han.

Efteråt grät han när han berättade för Nadja, som hade börjat må allt sämre. Både mor och dotter hade drabbats av en infektion. Nadja var så dålig att hon svimmade.

Dagarna efter förlossningen var Yaslins hälsotillstånd kritiskt och hon lades i respirator. Men efter att hon behandlats med antibiotika blev hon stadigt bättre. Efter någon månad fick familjen komma hem.

– Det var lite svårt att få henne att äta, men i övrigt mådde hon bra, säger Nadja.

När Yaslin föddes var de inställda på ett barn till och snart var Nadja gravid på nytt.

– Läkarna försäkrade att vi
inte behövde vara oroliga för att få ett till prematurbarn. Vi kände oss trygga och bestämde oss för att köra på, säger Nadja.

Läkarna hade fel. Graviditeten började bra, men redan i vecka 27, ganska precis nio månader efter sin storasyster, förlöstes lilla Naomi med akut kejsarsnitt.

Då hade Nadja gått igenom en riktig pärs.

– Vattnet hade redan gått och jag hade en fruktansvärd huvudvärk och mådde riktigt dåligt. Det fjärde dygnet bestämde de sig för att plocka ut Naomi, för min hälsas skull. Dessutom låg hon i säte, berättar Nadja.

Blev sjuk i MRSA

Naomi hade svårt att andas och fick syrgas, men behövde inte respirator. Däremot fick hon vara kvar på sjukhuset i tre månader, och tidvis kändes det som att familjen bodde där, förklarar Nadja.

När hon fortfarande vårdades på sjukhuset fick de större barnen i familjen vattkoppor.

– Då blev det nästan skrattretande med allt som hände 
samtidigt. Hur kan man ha så mycket otur?

Av rädsla för smittspridning på barnkliniken fick familjen isoleras. Då slog oturen till igen: Naomi smittades med multiresistenta bakterier, MRSA. Hon kan bli frisk från bakterien, men bär fortfarande på den. Däremot är ingen annan i familjen smittad.

Tvingades genomgå hjäroperation

För den som bär på MRSA blir vanlig antibiotika verkningslös.

– Det är väl det man är mest orolig över, ifall hon får någon infektion som kräver behandling, säger Nadja.

Dessutom föddes Naomi med ett mindre hjärtfel som eventuellt ska opereras när hon är fyra år gammal.

Att hon kan tvingas genomgå en hjärtoperation samtidigt som hon inte tål antibiotika är också det ett orosmoln.

Ungefär samtidigt som Nadja blev gravid första gången påbörjade Ronny en treårig utbildning till teknisk ingenjör, som han nyligen blev klar med.

– Det bara måste funka och på något sätt så går det. Ibland önskar man att man hade haft ett
arbete så att man hade kunnat vabba och ta större del av ansvaret, säger han.

Ett år på sjukhus

Med små infektionskänsliga barn i huset gällde det att kunna rycka ut när något barn blev sjukt, eller hade krupp och andningssvårigheter.

– När jag tentade brukade jag lämna mitt telefonnummer till tentavakterna så att de kunde nå mig om det var något akut, säger Ronny.

Efter två intensiva barnafödslar och nästan ett helt år på sjukhuset behövde både Nadja och Ronny en andningspaus.

– Jag lät sätta in en p-stav
 eftersom vi inte ville ha fler barn på ett tag. Vi behövde smälta allt som hade hänt, säger Nadja.

Hela sommaren mådde Nadja dåligt och kände sig trött, men trodde att det var en konsekvens av allt som hänt.

På hösten började hon fundera på om hon ändå skulle kunna
vara gravid. Ett test bekräftade misstankarna; Nadja var gravid i vecka 20.

– Barnmorskan hade aldrig hört talas om det och vi förnekade att det kunde vara så in i det längsta. Samtidigt var det självklart att behålla barnet och det fanns aldrig några tankar på abort, säger Ronny.

”Han dör, det var det enda jag kunde tänka”

Barnet mådde bra, men innan 
de skulle göra ultraljud togs 
ett gynekologiskt cellprov. Det 
visade förändringar av den allvarligaste sorten, som kan utvecklas till cancer. Läkarna ville därför operera bort delar i underlivet.

– Jag trodde att de skojade. Jag var ju gravid och vägrade att 
göra det innan jag hade fått barn.
Tredje barnet, Kian, förlöstes med kejsarsnitt i vecka 26 och vägde bara 700 gram. Även han hade en infektion och var så stressad i Nadjas mage att han måste tas ut.

– Ronny var hemma med en kompis och fick skynda sig för att hinna vara med. Jag var så ledsen och uppriven för att det blev så tidigt igen, säger Nadja.

Kian mådde bra till en början, men även han hade svårt att andas själv.

– Han klarade inte att syresätta blodet och måste intuberas för att kunna andas.

Nadja del Barbra och Ronny Andersson fick tre barn på 18 månader.

Att se hur vårdpersonalen kämpade för att hjälpa den lille pojken, samtidigt som Nadja såg hur nivåerna på syremätningen stadigt sjönk, var tortyr.

– Han dör, det var det enda jag kunde tänka och det värsta jag varit med om. Jag bröt ihop fullständigt, säger Nadja.

En tid efter att de hade åkt hem med Kian i februari 2016 drabbades han av RS-virus och blev svårt sjuk. Han började bli rosslig och ena lungan fungerade inte.

I dag har han ärrvävnad i lungan som gör att han tidvis har svårt att andas.

– Men när Kian växer kommer hans lungor också att bli större och då störs han mindre av ärret, säger Nadja.

Vill ha fler barn

Efter att Kian fötts opererade
läkarna bort Nadjas cellförändringar, med god marginal. Det fanns cancerceller i provet, men vid kontrollerna efter det har man inte hittat något.

Hur de klarade de tuffa åren vet de knappt själva.

– Vi hade strikta scheman för varje dag och bytte av varandra genom att växelvis vara hemma och på sjukhuset. Och så sänkte vi kraven på att hemmet skulle vara perfekt städat och maten
alltid välbalanserad, säger Nadja.

De accepterade också att de sällan hade tid för varandra.

– Vi hade inget val och tänkte att det får vi ta igen längre fram, det var inte för alltid, säger Ronny.

Det jobbiga de gått igenom har stärkt deras relation. De fick veta att vardagen kan vändas upp och ner på ett ögonblick.

– Just därför kan vi värdera vår vardag och när barnen är friska, säger Nadja.

Ingen läkare kan peka ut den exakta orsaken till att de fått tre för tidigt födda barn.

– Det närmaste vi kommit en förklaring är att bakterierna som bildats i magen kan nöta på hinnan som kapslar in vattnet, säger Nadja.

Med tre prematurbarn kan man tro att paret är nöjda, men Nadja vill gärna ha ett barn till. Däremot vill de vänta tills de vet hur det blir med Naomis hjärtoperation.

– Skulle vi få barn så räknar vi kallt med en prematurbebis igen. Våra erfarenheter borde kanske avskräcka, men det har gått så bra för våra barn och det är vi så lyckliga och glada för, säger Ronny.

Text: Annika Sohlander
Foto: Pernilla Wahlman

Läs också:

Mamma Anna: Agnes har lärt mig att leva i nuet

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…