Annons

Annons

Följetong: Kronjuvelerna, del 2

Del 2 av 4 (del 1 av Kronjuvelerna finns här)

Kronjuvelen

 

Roman av An-Magritt de Wibell Nygaard-Ech
Illustration Ragna Lise Vikre

Medan Cathrine tar hand om Lillemarie far Carsten åter till Sverige. När han kommer hem igen är han helt slutkörd och Cathrine inser att hon måste göra något.
– Ta dig samman, flicka lilla, det är bara ett rum som har varit tomt för länge, sa Cathrine till den vidskepliga pigan.
Men hon hade själv fått samma känsla av förestående olycka. I stället för att förlora sig själv i den, satte hon i gång storstädningen tillsammans med personalen. Gemensamt skrubbade de tak, golv och väggar tills det blänkte. Efteråt tog hon bort Annes personliga tillhörigheter och hängde upp nya gardiner. Hon var helt mörbultad när de var färdiga, men resultatet blev riktigt bra. Lillemarie hade skrikit av förtjusning och somnade som en sten på himmelssängen i det skinande rena rummet.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

När Cathrine vaknade nästa dag, hade Carsten redan gett sig av. Hon grimaserade över sina ömma muskler medan hon tog på sig en svart klänning med högt liv och efter att ha satt upp det långa håret, drog hon en bahytt över. Sist lade hon en sjal hon själv virkat över axlarna. Hon hade redan gett besked om att barnen skulle äta tillsammans med henne runt långbordet denna morgon, i stället för i klassrummet som de brukade. På det sättet kunde hon dra in Lillemarie i familjen på ett naturligt sätt, och samtidigt kontrollera hur det var med barnens bordsskick.
Petronelle, 8 år, hade satt sig bredvid Lillemarie som verkade osäker på allt det främmande runt omkring. Kanske för att Otto, 14-åringen, uttryckte ett förakt han inte försökte dölja. Det måste hon plocka ur honom, tänkte hon. Han skulle inte växa upp och tro att han var bättre än alla andra, bara för att han var född med tur.
– God morgon, barn, började Cathrine och satte sig. Den här söta lilla flickan är dotter till er fars kapten. Hon heter Lillemarie, och kommer att bo här hos oss.
– Puh … sa Otto hånfullt.
– Otto, uppför dig ordentligt, annars får du stanna resten av dagen i ditt rum, sa Cathrine skarpt.
– Har du ingen mamma eller pappa? frågade Petronelle och lutade sig nyfiket mot Lillemarie.
– Naturligtvis har hon det, fortsatte Otto surt. Pappan är er fars kapten, sa ju mor.
– Varför är du då här? fortsatte Petronelle. De måste sakna dig fruktansvärt mycket.
Lillemarie hade blicken fastklistrad vid linneduken.
– Mor kanske, sa hon lågt. Något smärtsamt drog över den lilla flickans ansikte, så det knöt sig i Cathrine. Varför i allsin dar hon sa hon något sådant?
– Självfallet vill både din far och mor ha dig. Så ska man inte tala om sina föräldrar, sa Cathrine till flickan.
– Inte mig, svarade Lillemarie och blev blank i ögonen.
– Är det därför du är här, eftersom du tror att du kan stjäla andras föräldrar bara så där?
– Otto är svartsjuk! sa Petronelle och fnissade.
– Otto! Var snäll och res dig och lämna matsalen. Jag ska ge besked om att du äter din frukost i klassrummet som vanligt. Cathrine gav sin son en hård blick. Svartsjuka är förödande. Det är mig du bör vara arg på, och jag kommer inte att finna mig i att du låter vuxnas beslut gå ut över Lillemarie. Kärleken räcker till alla. Låt oss be bordsbön och sedan äta, slutade Cathrine och knäppte händerna.
– Men pappa är inte förtjust i mig, viskade Lillemarie. Cathrine tog tag i hennes hand och slöt den i sin egen när hon bad bordsbön.

Lillemarie. Illustration Ragna Lise Vikre

Lillemarie. Illustration Ragna Lise Vikre

Efter att barnen gått upp till skolsalen, började Cathrine ta itu med dagens uppgifter. Sedan satte hon sig ner med en bok av Voltaire. Han skrev mycket om människans frihet och oberoende, och fascinerade henne, även inom hennes strikta ramar. Det var hennes egen lilla hemlighet. Så länge hon inte delade den med någon, kunde det omöjligt vara syndigt.
Under tiden blev Carsten stoppad på sin häst vid en avsides belägen gård i det svenska gränslandet. En infanteriofficer lotsade honom in på ett litet gårdstun framför ett torp där de satt av. Carsten visades in i en liten och anspråkslös stuga, men överraskades av de högstående män som vände blicken mot honom när han klev över tröskeln, och de var inte bara från Sverige.
– Ers kungliga höghet! Han bugade djupt mot den karismatiske man som satt bredvid generalmajor Björnstjerna. Mina herrar, hälsade han de övriga närvarande.
– God kväll, herr Tank, hälsade Björnstjerna. Var så god och sitt.
– Tack. Carsten hittade en stol, men upptäckte snart att han satt illa. Han lät blicken glida mellan männen: adjutant Mörner, Björnstjerna, kronprins Karl Johan och marskalk Blücher, som var den preussiske kungens sändebud. Men sedan stelnade han till. Där satt också den oförskämde främlingen som han hade grälat med vid banketten. Han ilsknade till.
– Vad är det här, började han. Mörner, jag gillar inte hot vare sig från er eller någon annan, sa han, och svepte med handen mot främlingen. Kanske någon kan berätta för mig vem han är, eftersom han själv inte vill?
– Det finns ingen som hotar er, Tank. Men den här saken har två sidor, och vi upplyste er bara om fakta under banketten. Ni kan vara samarbetsvillig och göra en insats, eller sparka bakut, svarade Mörner.
– Det är upp till er. Men ni kommer att sätta inte bara er själv, utan också Norge, i stor fara om ni väljer det senare, fortsatte Blücher, som talade utmärkt svenska efter att tidigare ha bott i Sverige.
– Jag förstår bara inte varför jag har försatts i det här dilemmat. Varför inte konferera med Peder Anker eller greve Wedel Jarlsberg? Och det är faktiskt möjligt att vända sig direkt till kung Christian Frederik.
– För det första har prins Christian tillskansats en tron han inte har rätt till. För det andra är ni statsråd i denna olagliga regering. Anker vet vi inte var vi har. Först förklarar han att Norge är för en union med Sverige. Sedan går han med på att välja en ny kung, till på köpet en dansk prins som är tronarvinge i Danmark. Ni förstår, vi är inte intresserade av en ny allians mellan Danmark och Norge. Enligt fredsavtalet är den olaglig.
– Hade ni med några representanter från Norge då avtalet undertecknades? Nej.
– Ni ska föra vår sak, sa Mörner lätt.
– Hitta någon annan, svarade Carsten kort.
Männen utbytte blickar och de rörde på sig i stolarna.
– Monsieur Tank, inledde kronprins Karl Johan. Jag förstår inte riktigt ert dilemma. När min älskade adoptivfar, kung Karl, hade gjort den danske prins Christian August till sin tronarvinge var ni för en union med Sverige. Såg ni då framför er alla tre länderna förenas under en kung med en dansk prins på den svenska tronen?
– Tanken var inte långt borta, ers höghet, svarade han.
– Nu blev det inte så. Prinsen är död och nu sitter jag här. Tank, när allt kommer omkring, så är ni skyldig mig att se till att fredsavtalet i Kiel blir uppfyllt. Har ni glömt att vi också har ett mellanhavande? Er last var av yttersta vikt för mig!

Carsten hade börjat svettas. Insåg de att de bad honom förråda sitt land, sina vänner och släktingar. Inte minst den nyvalde kungen. Och varför drog en intelligent man som Karl Johan in deras privata angelägenheter i toppolitiken.
– Men jag är inte den som har mest makt och inflytande.
– Kanske inte det, men ni har mest att förlora, och människor som har mest att förlora är ofta de som uppnår de bästa resultaten. Vi kommer att vinna oavsett. Norge har ingen militär styrka av betydelse, och medan vi krossar Norge får ni leva med att ni kunde ha stoppat ett krig om ni ville. Jag tar Rød ifrån er. En flott herrgård vid gränsen. Sist men inte minst är ni skyldig mig det, Tank. För mig hänger det här ihop, därför väljer jag er, sade kronprinsen lugnt.
– Unionspartiet, självständighetspartiet. Norrmännen leker politik, men ni har ingen aning om hur det fungerar. Ni förstår inte ens hur det hänger ihop stormakterna emellan. För att uppnå fred var det nödvändigt att ge Norge till Sverige som ersättning för förlusten av Finland till Ryssland. Det har gynnat alla stormakter, sa Blücher bestämt.
– Norrmännen vill inte vara något man bollar mellan sig, svarade Carsten lätt.
– Det spelar ingen roll, herr Tank, Kielfördraget ska uppfyllas. Poängen är att den så kallade nye kungen ska ut ur Norge.
– Det kan inte jag bestämma. Det kommer också att bli fullt uppror bland folket; kan inte ni förstå det?
– Övriga Europa är mer än villigt att hjälpa er att ta ert förnuft till fånga, genom en militär invasion. Nu måste ni själv snart upplysa dem om allvaret, herr Tank.
– Varför just jag? Bara för att jag har något ouppklarat med kronprinsen?
– Ett självklart val. Ni har bytt sida flera gånger. Just i den här situationen är det en fördel. Men ni måste visst få hjälp på traven för att samarbeta.
Carsten tog flera djupa andetag, mest hade han lust att skrika högt. Han flyttade blicken mot kronprinsen.
– När det gäller vårt mellanhavande, så jag ska få ordning på det. Men jag önskar att inte blanda ihop de två sakerna.
– De bestämmer inte ni. Ni har lidit stora ekonomiska förluster, men om ni lyckas med det här kommer kronprinsen möjligtvis att bortse från Rød. Det är ett generöst erbjudande, underströk Mörner.
Carsten betraktade främlingen, som inte hade sagt ett enda ord. Det verkade som om han bara iakttog det som hände. Tyst och vaksamt.
– Jag kan omöjligt få någon att förstå att vi borde avsätta kungen och gå i union med Sverige.
– Ni har ingen kung. Det är poängen. Det den danske prinsen har gjort är att roffa åt sig någon annans krona, varken mer eller mindre. Er uppgift blir att få prinsen att förstå sitt eget bästa. I slutändan kommer ni att rädda ert eget land. Anser ni verkligen att det är för mycket begärt efter vad ni är skyldig kronprinsen?
– Det var inte mitt fel, det som hände den gången.
– Det är jag inte så säker på, svarade Blücher. Jag har länge haft ett nära samarbete med kronprinsen. När en anställd kände igen ert namn i samband med det som hände utanför Portugal och mötena på Eidsvoll så tänkte vi att här hade vi chansen att slå två flugor i en smäll.
– Det är inte mitt ansvar det som britterna gjorde under blockaden! Det här är ren utpressning.
– Korrekt, nu förstår ni, herr Tank, sade Björnstjerna vasst.
– Och om jag inte går med på det, vad händer då?
– Då kan ni förbereda er hustru på att hon måste flytta, och kanske måste hon förbereda sig på andra saker också. Känner hon till era dambekanta? log Björnstjerna självsäkert mot Carstens förskräckta ögon. Han spratt till.
– Mitt privatliv håller ni utanför!
– Inte så länge ni har skulder att betala. Jag tror inte att ni inser omfattningen och betydelsen av vad hans kungliga höghet förlorade på grund av er.
Carstens hjärta bultade hårt. Han började vanka runt i rummet.
– Jag måste välja mellan att bli utfryst och straffad hemma, eller i Sverige. Jag kommer att bli krossad oavsett, men jag tänker inte pressas eller hotas till någonting. Kronprinsen kan inte bara spatsera in på Rød och ta mitt hem. Då ska jag i så fall berätta varför, och det önskar nog inte kronprinsen, med tanke på vad ers höghet förlorade till britterna. Jag ska lösa det här med ers höghet, men det blir utanför politik och maktkamper. Mina herrar, tack för i kväll. Om jag mottar ett formellt brev ska jag med glädje lägga fram det för regeringen och norske kungen!
Carsten smällde ihop klackarna, bugade, lämnade hastigt sällskapet och red i en rasande fart mot norska gränsen. Fruktan satt som en klo runt halsen. Hur i hela friden trodde kronprinsen och hans män att han kunde spåra fartyget och lasten? Det var inte möjligt. Måtte den onde ta britterna. Att det Karl Johan fruktade mest verkligen hade inträffat var inte Carstens fel. Han sparkade hälarna i hästens flanker igen för att öka farten.

Karl Johan Bernadotte

Karl Johan Bernadotte

Cathrine lyfte förvånat upp huvudet från broderiet när Carsten kom in genom dörren. Trött, sliten och färdig att segna ner före middag.
– Carsten, men kära du? Jag väntade dig tidigast i morgon, och hur ser du ut?
Han lossade knuten i halsen, knäppte upp skjortan och sjönk ner i närmaste stol. Han drog av sina höga stövlar, som han släppte rätt ner framför sig.
– Kan du ge mig något att dricka, och helst något starkt, sade han hest. Fort fick hon tag i en tjänsteflicka som försvann för att utföra ordern. Han tog ett djupt andetag och lutade huvudet bakåt mot stolsryggen.
– Jag vet mig ingen levande råd, kom det tungt. Erkännandet gjorde henne rädd, och hon kunde tydligt se förtvivlan som stod skriven i hans ansikte.
– Är det verkligen så fel att önska sin familj framgång och att säkra framtiden utan att bli utnyttjad och utsättas för ondska och misstänksamhet? Är man en dålig människa bara för att man vill vara snäll och vän med alla? Hans röst brast.
– Nej, min vän. Jag vet inte vad som hänt borta i Sverige, men du måste vara tydligare om jag ska kunna hjälpa dig.
Dörren till salongen öppnades och tjänsteflickan kom tillbaka med drycker på en bricka. När hon hade gått, drack Carsten ett helt glas cider i ett svep innan han började smutta på konjaken.
– Jag försöker bara skydda dig.
– Sluta upp med det. Tystnad skapar osäkerhet och inte trygghet. Sanningen är alltid trygg, och jag är ingen ömtålig kvinna, sa hon. Du kan börja med den arga främlingen från banketten.
– Jag vet fortfarande inte vem han är. Han var närvarande även i Sverige, men det konstiga är att han inte sa någonting på mötet. Han föreföll mera vara en observatör. Det var mest kronprins Karl Johan och de andra som talade.
– Var kronprinsen där?
Han nickade.
– Jag fick i princip veta att jag borde förmå politikerna att avsätta den nya kungen, som inte är laglig enligt deras uppfattning. Om jag inte gör det, kommer stormakterna att invadera Norge, tillsammans med Sverige, för att genomdriva Kielfördraget.
Cathrine skakade på huvudet.
– Varför envisas de med att du ska göra detta? Det måste finnas något mer som ligger bakom.
– Kronprins Karl Johan kan inte glömma fartyget och lasten jag förlorade. Det fanns hundratals rullar av finaste siden, som kom från hans svärfars affärer.
– Menar du att Sveriges blivande drottning är dotter till den här sidenhandlaren? utbrast hon förbluffat. Carsten nickade och fortsatte:
– Jag har handlat en hel del med honom, men var inte medveten om sammanhanget förrän strax innan fartyget med lasten beslagtogs. Han anklagar mig fortfarande, och kommer inte att ge sig.
– Struntprat. Han känner mycket väl till risken i krigstider, och han visste om den engelska blockaden efter att Danmark-Norge gick med i kriget. Du kan knappast hållas ansvarig. Så vad är det som försiggår?
– Han kommer att göra mig ansvarig om jag inte medverkar till att Norge går i union med Sverige. Han är villig att glömma lasten och låta oss behålla Rød om jag samarbetar. Sedan är vi kvitt.
– Så han vill ta Rød för att britterna tog ditt skepp, och det enda sättet att förhindra det är att du ska bli förrädare? Hör du inte själv vilken galenskap det innebär? Jag inser att han har fått grepp om dig. Men jag tror att underlaget är tunt. Har han glömt bort att vi stod på den franska sidan när ingen annan gjorde det? Det måste finnas något mer, Carsten. Han är alltför intelligent för att bry sig om sin svärfars siden som slutade i engelska händer.
Carsten vände bort sitt ansikte. Cathrine reste sig och gick bort till ett av de höga fönstren och såg ner på fjorden. Fartygen seglade fortfarande under dansk flagg. Förväntade sig kronprins Karl Johan verkligen att man skulle kunna radera flera hundra års förening bara sådär? Förstod han sorgen, smärtan och förödmjukelsen? Hon tvärstannade vid det främmande skeppet och knep ihop ögonen. I ögonvrån registrerade hon rörelser och flyttade blicken. Där nere kom en ryttare galopperande i full fart upp längs vägen. Hon rynkade pannan. Detta Carstens fartyg, det kunde väl inte vara så omöjligt att hitta. Medan hon stod och fick en liten idé, slets plötsligt dörren upp, och betjänten kom instörtande.
– Gud hjälpe oss, men svenskarna har intagit Hvaler, ropade han upprört.
Carsten reste sig långsamt, utan att riktigt förstå vad han hörde.
– Vad menar du? Du måste ha hört fel!
– Ryttaren var ett bud från befälhavaren på Fredriksten. Svenskarna förklarade krig i går, och har besatt Hvaler.
Carsten stönade. Det var som om allvaret inte helt ville infinna sig inom honom, och han sjönk ner i sin stol igen, villrådig.
– Skicka bud till Hafslund. Min bror är där för att diskutera en trälast med Rosenkrantz. Jag tar kontakt med Peder Anker, sade Cathrine bestämt. Jag tror att han är på Moss järnverk nu.
– Anker? Vad tänker du göra?
– Det kommer att visa sig. Få min bror att komma tillbaka från Hafslund.
Carsten andades tungt och tittade upp.
– Jag måste avgå som statsråd, Cathrine. Det är inte korrekt under rådande omständigheter att jag är en del av kung Christian Frederiks regering. Jag sänder bud om mitt avsked i dag.
Det knöt sig inom Cathrine, och hon kände ilska också. Allt verkade så rörigt. Hon såg att han var arg och ledsen på samma gång, men det var trots allt bättre än rädsla.
– Eftersom kungen har upprättat högkvarter på Moss Järnverk, kan jag ju ta med avskedsansökan till honom, föreslog hon.
– Men … ska du ut nu? Är inte det lite sent och kanske inte säkert?
– Jag tar hästen, det går fortare.
– En dam ensam på hästryggen utan följe? utbrast han chockat.
– Det finns väl annat som är viktigare att tänka på nu än etikett, därför tänker jag också ta min riddräkt med byxor.
– Cathrine – Jag förbjuder dig!
Hon började skratta.
– Det var synd, för jag gör det ändå, jag måste kunna röra mig ordentligt. Ta dig samman, avslutade hon och klev ut ur salongen. Hon skyndade sig upp till sängkammaren, bytte om i en hast och sprang nerför trapporna igen och stack in huvudet till Carsten, som fått in sin mat.
– Jag kommer när jag kommer, sade hon, och tog avskedsansökan med sig.

Cathrine Tank. Illustratin Ragna Lise Vikre
Han såg beundrande på henne. Hennes konturer framträdde tydligt och visade en kurvig kropp som annars doldes för omvärlden. Hon var inte klassiskt vacker, och han gillade vackra saker. Men hon hade något annat. Något han inte kunde sätta ord på, som gjorde henne speciell. Innan han hann svara var hon redan ute ur huset och sprang mot stallet. Stalldrängen hjälpte henne att sadla en häst. Lätt och smidig satt hon upp och med en elegans som skulle ha imponerat på de flesta styrde hon hästen bort från Rød.
Vad var det han kände, där hon försvann i hög fart utmed vägen? Trygghet. Lojalitet, handlingskraft, stabilitet och styrka. Med ögon som gnistrade när hon greps av passion, bakom all hennes trohet till Brödragemenskapen. Allt detta fick Carsten ovillkorligt från henne, utan att hon krävde något i gengäld. Det stack i hans samvete. Han avslutade måltiden och släntrade i säng medan Cathrine red mot Moss.

Hon stannade inte förrän hon var framme, band hästen vid ett träd och skyndade fram till huvudbyggnaden. Där höll hon nästan på att kollidera med statsrådet Jonas Collett.
– Kära någon, madame Tank, nu gick det undan. Är allt bra i Rød? Vi diskuterar krigssituationen just nu.
– Det var då ett sammanträffande. Ni vet väl inte var Anker är?
– Anker? Jo, här, tillsammans med kungen.
Cathrine suckade av lättnad.
– Tack gode Gud! Jag måste tala med honom, och det brådskar. Kan ni meddela honom?
Collett förstod av hennes uttryck att detta verkligen var allvar.
– Vänta i salongen, så ska jag hämta honom.
– Tack, svarade hon, och följde efter honom in i salongen, medan Collett försvann ut igen för att hitta Anker. Hon satte sig på en stol och drog av sig skinnhandskarna. Anker kom in i salongen, lyfte elegant hennes hand och snuddade lätt vid den med läpparna.
– Madame Tank, välkommen till den norska lejonkulan. Låt er inte skrämmas av situationen på Hvaler, hälsade han vänligt och log.
– Åh, de är inte här och jag är inte gjord porslin även om vi sitter bra på Rød.
Anker sneglade beundrande på hennes riddräkt tills han hittade en stol och satte sig.
– Madame, vad är det som brådskar så, och varför kommer inte er man? Det har inträffat allvarliga saker i dag.
– Carsten är i en mycket pressad situation, och därför ska ni hitta ett skepp åt mig, sade hon utan omsvep.
Anker strök en hand över hakan med ett frågande uttryck.
– Madame, det finns många fartyg runt om i Europa. Tusentals!
– Jag är inte intresserad av de fartygen. Bara ett, och jag tvivlar inte på att ni kan spåra upp det. Och viktigast av allt, jag vet att jag kan lita på er och er diskretion.
Anker spetsade munnen.
– Ni har väckt min nyfikenhet, jag lyssnar. Han lutade sig tillbaka i stolen.
– För några år sedan togs ett av min mans fartyg i beslag av britterna och fördes till Madeira som de hade ockuperat. Det är absolut nödvändigt att hitta skeppet nu.
– Men jag kan omöjligt lista ut var det finns! Ett beslagtaget fartyg kan ha sålts, om det fortfarande existerar.
– Jo, det kan ni, flera av era familjemedlemmar har varit knutna till den brittiska makteliten. Jag kan inte tänka mig att det inte finns register eller loggar som berättar om ödet för beslagtagna fartyg och deras last.
Ankers ögon smalnade.
– I så fall måste jag veta vem som gjorde beslaget. Den som tar fartyget har rätt till det.
Hon skrattade lågt, och kastade med huvudet.
– Det … var amiralen som ledde bombningen av Köpenhamn, Sir James Gambier personligen. Han befann sig utanför den portugisiska kusten, strax innan fransmännen invaderade Portugal, då Carsten stötte på dem. Jag vet att ni har haft kontakt i hans kretsar.
Nu reste sig Anker, och började vanka fram och tillbaka medan han tänkte. Så stannade han och riktade blicken mot henne.
– Jag ska få saken undersökt så fort som möjligt och skicka en depesch till Wellington med kurir redan i kväll. Jag skulle dock gärna vilja veta vilken press Carsten är satt under.
Hon släppte Anker med blicken och tittade ner.
– Allt kan jag inte svara er på. Jag är bara en enkel kvinna utan förstånd.
Anker lutade huvudet bakåt och skrattade högt.
– Är det något ni inte är, så är det en enkel dum kvinna, flämtade han. Jag ska se till att ni får information. Ni har nämligen rätt i en sak: Den brittiska flottan och armén registrerar allt, men det är det inte alla som känner till… Säkert inte Carsten heller.
– Tack, svarade hon.
Senare överräckte hon avskedsansökan till kung Christian Frederik, som mottog den med ögonen fyllda av sorg och oro.

Allén upp mot Rød tog emot henne som en kär vän. Det vitmålade trävirket lyste i förmiddagssolens starka strålar, några höns trippade över grusvägen och reagerade knappt när hon rullade in i kungens vagn. Anker hade insisterat på att hon skulle återvända i den efter en lugn natt i gästrummet i Moss. Hennes egen häst följde lydigt efter, bunden vid vagnen.
– Mötet med Anker drog ut på tiden, och sedan fick jag ett samtal med kungen, förklarade hon för Carsten, som utom sig av oro mötte henne vid ytterdörren. Hon gick in i salongen, vände ansiktet mot fönstret och den fantastiska utsikten över den vackra Iddefjorden. Det okända skeppet låg fortfarande på samma plats.
– Vad sade kungen?
– Han var lugn och vid gott mod, trots att han var bekymrad över Sveriges krigsförklaring.
– Vad talade du om med Anker?
– Det beslagtagna skeppet. Jag bad honom att hitta det.
Carsten tittade chockerat på henne, men det gjorde inget intryck på Cathrine. Hon tyckte att besättandet av Hvaler var värre.
– Du gjorde vad! Åh nej, det gjorde du inte. Det var konfidentiellt. Dessutom kan man inte bara hitta det. Jag har försökt.
– Anker har kontakter runt om i Europa, även i London.
– Jag vet. Men det är inte det viktigaste.
– Men … om det inte är det viktigaste, varför i hela friden är det så viktigt att hitta skeppet då?
Carsten svarade inte.
– Vad ska du göra om han verkligen hittar det? insisterade Cathrine.
– Det jag borde ha gjort från början, slutföra uppgiften. Men det vill jag inte att du pratar med någon om.
– Är sidenlasten en hemlighet? utbrast hon förvånat. Om det kan lugna dig, så pratade vi inte om lasten. Bara om fartyget. Men silket ligger säkert i garderoberna hos hela Europas kungahus och adelsdamer, färdigsytt.
Hon skakade på huvudet.
– Anker bad mig för övrigt ge dig besked om att du måste vara försiktig. De känner till att du har varit i Sverige flera gånger.
– Budet från Hafslund kom i går kväll. Din bror har ännu inte lämnat av varorna. Han och Rosenkrantz skulle komma så fort som möjligt.
– Hur har Lillemarie haft det medan jag var borta? frågade Cathrine att byta ämne.
– Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att hon drar runt en hel del med Petronelle. De hade träffat en okänd man längst bort i trädgården, sade hon.
– En man i vår trädgård? Skrämde han dem?
– Inte alls, men jag sa att de ska låta bli att gå för långt bort från huset.
– Bra. Visste du att hon hävdar att hennes far inte älskar henne och att hon var oönskad?
– Små barn säger så mycket konstigt. Hon tror väl hennes far är borta så mycket för att han inte vill ha henne.
– Där sade du något, men det är fortfarande ledsamt, sa hon, och han nickade.

Vem skulle ha trott att den senaste tidens händelser skulle få så stor betydelse för dem alla, tänkte Cathrine bittert. En förskjutning här och en vridning där så startade en hel kedjereaktion. Det talades om människor och deras familjer och liv. Vad hade stormakterna med dem att göra? Det sa hon frustrerat till sin bror, Didrik von Cappelen, när han kom några dagar senare, tillsammans med statsrådet Marcus Gjøe Rosenkrantz. Senare dök statsrådet Jonas Collett också upp. Nu satt alla herrarna och puffade på var sin kritpipa, medan hon satt lite för sig själv och var tyst.
Efter att Carsten hade försäkrat sig om att samtalet skulle stanna inom Røds väggar berättade han öppet om mötet i Sverige och pressen han satts under, men underlät att nämna fartyget och lasten.
– … och trots allt detta, har de förklarat krig.
– Det förefaller mig konstigt, Carsten, att de skulle välja dig av alla. Men att Ponte Corpen, kronprins Karl Johan, kan kalla Rød krigsbyte och ta det ifrån dig, det tror jag är realistiskt. För du ska komma ihåg att Rød ligger strategiskt med insegling rätt in, tänkte Rosenkrantz högt.

Carsten Tank, Illustration Ragna Lise Vikre

Carsten Tank, Illustration Ragna Lise Vikre

Carsten hade inte tänkt på det så, men han kände en stor lättnad över den förklaringen, för då slapp han att komma in på den verkliga orsaken.
– Vi kan inte vinna mot en invasion från någon och jag tror att vad du säger är verkligt, Carsten, för jag har hört om upptrappningen hos stormakterna i det danska kanslihuset, svarade Collett allvarligt.
– De menar det, och även om vi aldrig kommer att acceptera fredsavtalet, Kielfördraget, måste vi förhålla oss till verkligheten. Ur Sveriges och stormakternas synvinkel är de i sin fulla rätt. Jag inser det nu, och vi kanske varit lite för snabba och naiva, sa Carsten.
– Frågan är bara hur vi kan lösa detta. Ingen är intresserad av att förlora det vi har byggt upp till nu. Vi måste förhandla med svenskarna om den bästa möjliga lösningen, inflikade Rosenkrantz.
– Ett nytt fredsavtal, med andra ord. Varför skulle den svenske kronprinsen vara villig att gå med på något? Fredsavtalet i Kiel ger honom rätten att göra som han vill här, kommenterade von Cappelen.
– Det kanske finns en utväg, svarade Carsten långsamt.
Det blev tyst en stund innan von Cappelen sa:
– Carsten, har du bytt sida?
– Jag vill inte se Norge ödeläggas. Vad jag menar och vilken sida jag är på, har ingen betydelse. På längre sikt kommer vi att förenas med Danmark igen. Vad kommer då att hända med vår nya grundlag? Vi kommer att förlöjligas, vi måste inse verkligheten, sade Carsten.
– Det finns en hel del sorg och känslor bland folk här i landet. Du kommer att uppfattas som en landsförrädare om du inte stödjer den nyvalde kungen. Han är vår signal till världen att vi bestämmer över oss själva! sa Rosenkrantz varnande.
– Jag får säga att det var nya toner från dig. Du verkar skrämd! avslutade von Cappelen.
– Jag vill inte förlora Rød, och jag vill helst inte förlora människor jag älskar, eller skicka otränade unga pojkar ut i ett krig som vi aldrig kan vinna. Tror du att vi kan stå emot?
– Nej, medgav von Cappelen. Den svenska kronprinsen är på andra sidan av Svinesund, hans styrkor är militärt överlägsna, och stormakterna har mobiliserat. Jag tror jag förstår vart du vill komma hän.
Carsten slog ner blicken, tyngd av sorg och förtvivlan. Tyst berättade han om sitt avsked som statsråd. Han lyfte huvudet igen och knäppte händerna.
– Låt oss tala om hur vi kan hitta en lösning. Jag tror inte att vi ska blanda in andra. De kommer inte att förstå, och svenskarna kommer bara att bli  ännu mer misstänksamma, sa Carsten.

Plötsligt ljöd ett genomträngande brak som fick glas och porslin att klirra, samtidigt som marken under dem skakade en aning. De blev sittande som fastfrusna, men när nästa smäll kom, spratt alla till.
– Vad i allsin dar! utbrast Carsten innan de sprang bort till fönstret. När den tredje smällen kom, såg de att det var kanonbåtar som sköt mot fästningen och staden.
– Gud hjälpe oss! Svenskarna anfaller! utbrast von Cappelen.

Del 3 fortsätter här!

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…