Annons

Annons

FÖLJETONG: Safirbroschen, del 1

Historisk följetong Safirbroschen, del 1.

Historisk följetong Safirbroschen, del 1. Illustration: Jørn Beinkamp.

 

 

 

Elisabeth skäms över att hennes make Niels försöker ta ifrån sin lillebror hans farsarv. Men att han skulle vara beredd att gå så långt – det hade hon aldrig kunnat föreställa sig.

Del 1 av 4

Annons

En följetong av An-Magritt Wibell Nygaard-Ech
HAFSLUNDS GODS – FEBRUARI 1702
Vem har sagt att arv är något enkelt? tänkte Elisabeth, ovanligt sorgsen till sinnes. Varför kunde inte Niels vara storsint och generös när han var landets största näringsidkare inom träindustri? Sjutton sågar var ofattbart mycket, och även om hennes yngste svåger inte var lika framgångsrik, skulle hennes man kunna hjälpa honom, i stället för denna arrogans. Niels hade helt tappat humöret när hans bror Jens några månader tidigare började planera för att gräva ut ett avlopp till en slussanläggning längre upp i Glomma, en anläggning som skulle öka hans chanser att få en lika välfylld skattkista som sin bror.

– Det enda sättet att stoppa honom är att hitta det ändrade testamentet. Det är det här far var rädd för. Vi kan inte riskera att Glomma ändrar lopp så att Sarpsfossen försvinner. Och det kommer att hända, tro mig, hade Niels sagt några dagar tidigare.

– Men var finns detta så kallade testamente? frågade hon.

– Jag är säker på att Jens har flyttat på det.

– Nu är du nedrig. Du har Hafslund, Jens fick Borregård. Varför kan du inte nöja dig med det? Hon förstod det inte. Man har bara en familj, men det hade Niels tydligen glömt. Själv tvivlade hon på att det ändrade testamentet ens existerade. Konflikten gick ut över dem allihop. Även om Danmark-Norge snart hade slutit fred med Sverige, var Sverige fortfarande i krig med flera andra länder, och svenske kungen hade slagit sig ihop med hertig Fredrik av Schleswig-Holstein-Gottorp. Svenskarna suktade efter att få lägga beslag på Norge. Niels borde verkligen koncentrera sig på vad skulle hända med Hafslund om svenskarna lyckades. Hon tyckte inte om att de svenska generalerna, med Mörner i spetsen, snokade runt godsets ägor och Borregård.

Till råga på allt hade hon fortfarande inte hittat den ena delen av sin brudgåva, en arvebrosch i guld, safirer och diamanter som hon hade ärvt av sin döda svärmor, ett minne av familjens ursprung i Schleswig. Just därför vågade hon inte berätta för Niels att tvillingbroschen hade varit borta länge, det var en katastrof! Hon begrep inte var den hade blivit av!

Allt var helt upp och ner. Även vintern och vädret, som var ovanligt milt. Hennes enda glädje var Karen, deras lilla ettåriga dotter. Utan henne skulle hon säkerligen ha gått i bitar. Regnet plaskade oavbrutet och förstärkte hennes sinnesstämning i takt med att det högljudda käbblet mellan bröderna tilltog bakom de stängda biblioteksdörrarna. Hennes man vrålade ut ett ultimatum, antingen skulle Jens ge honom det nya testamentet, eller så kunde han hålla sig borta. Jens skrek tillbaka att han inte kunde skaffa fram något han inte hade.

– Och varför skulle far ge dig båda godsen och beröva mig något som det hela tiden var tänkt att jag ska ha? frågade Jens.

– Eftersom du är helt oansvarig, och han var rädd att du skulle låta Borregård gå omkull.

Förbittrad till oigenkännelighet
Hon kände snart inte igen sin Niels, hans bitterhet var på väg att ta över helt. Han hade fått det ändrade testamentet på hjärnan, det som han hävdade existerade trots att inget nytt testamente fanns registrerat hos ståthållaren eller fögderiet. Hon kunde gott och väl förstå oron över Jens, men att svärfar skulle ha velat ta ifrån honom Borregård och ge båda godsen på ömse sidor av Sarpsfossen till Niels, det trodde hon inte.

– Jag tror snarare att det är du som vill sitta på båda godsen, fortsatte Jens. Det skulle göra dig stormrik. Din ställning skulle vara oantastlig och mycket svår att röra för svenskarna.

– Struntprat. Jag är redan rik och svenskarna är ditt bord.

– Vad menar du?

När Niels inte svarade fortsatte Jens: Jaha, men då undrar jag varför du är så bekymrad över ett dokument som aldrig har existerat.

– Rättvisa, hörde hon sin man säga.

– Och du anklagar mig för tjuveri. Är det rätt, tycker du? Jag kunde utmana dig på duell för den beskyllningen, svarade Jens.

– Förvånar mig inte. Ska du ha general Mörner som sekundant då? Du är galen. Och girig också.

– Girig … sa du girig? Du som försöker ta ifrån mig mitt farsarv?

– Det är hela poängen, Borregård är inte ditt farsarv enligt vad pappa sa precis innan han dog.

– Pappa sa … Var är dokumentet då?

– Du vet att jag vet att det finns, men att far inte lyckades göra det han skulle innan han dog. Du hade motiv att gömma undan det, så att det inte blev lagligt registrerat.

– Du har ju själv motiv för att påstå något sådant. Borregård är mitt, så är det.

– Då finns inget mer att säga. Jag vill inte se dig här igen innan du lämnar testamentet.

– Kastar du ut mig?

– Du vet villkoren. Kanske kan du få hjälp av general Mörner eller major Hamilton. Svenske kungen tycker uppenbarligen tillräckligt bra om dig för att ständigt skicka sina kamrater till Norge. Får du pengar av dem också? Du borde skämmas.

– Och du är nedrig! Må bövelen ta dig, din giriga best.

– Ut! vrålade Niels.

Kort efter att biblioteksdörren slitits upp for Jens i väg, med ansiktet förvridet av ilska. Bakom honom kämpade kammartjänaren för att hålla jämna steg. Jens såg inte åt Elisabeth, men stegade förbi och ut ur byggnaden. Elisabeth satt stel och spänd, milt sagt chockerad över sin egen man, oavsett vad Jens kunde ha gjort.

Orimliga krav

Hon reste sig långsamt och tittade in genom dörröppningen. Hon såg Niels sjunka ner i stolen vid skrivbordet och börja plocka med dokumenten framför sig, som om han letade efter något specifikt. Här satt de, välmående och trygga i sin ståtliga herrgård. Det var högt i tak, stuckatur inramade takmålerierna över kristallkronorna. Exklusiva möbler från hela kontinenten, sidentapeter och gobelänger. Silvret blänkte i de snidade skåpen, och på väggarna hängde tavlor av släkten som höll ett öga på dem. Vad skulle de ha sagt om denna desperata och skamliga situation? Vad hade det blivit av den snälle, glade man som hon hade gift sig med för fyra år sedan? Den propre, anständige man som adlats och fått namnet Werenskiold av bortgångne kung Christian V. Han var inte särskilt ädel nu, tänkte hon. Förstod han inte själv det orimliga? Men han ville inte lyssna, rätt skulle vara rätt, ansåg han och drog sig undan till en allt mer främmande värld, där hon inte hade någon plats. Och alla dessa resor till Köpenhamn.

Hon gick bort till fönstret och blev hon stående och stirrade ut i den gråa februaridagen. En märklig vinter. Ingen snö täckte de mäktiga träden i parken. De reagerade med förvirring i blidvädret och hade antydan till knoppar. Åsynen av den gråa och trista naturen fick henne att sucka tungt. Hur var det med Jens och Margrethe? De väntade smått igen, kanske en reservarvinge till Borregård? Skulle ett nytt liv komma till världen bland så mycket fiendskap? Någonstans där nere nådde hennes blick Glommas svarta vattenyta. Hon knep ihop ögonen. En märklig stillhet, bortsett från bruset från Sarpsfossen. Ingenting rörde sig därute. Till och med djur och fåglar var frånvarande.

Niels studerade handlingarna mellan sina fingrar, medan han försökte lugna sig efter det upprörande mötet med Jens. Han kände inga tvivel om att hans bror hade stulit det nya testamentet för att undgå risken att förlora sitt arv, Borregård. Varför kunde inte Jens bara erkänna alltihop? Det hade pågått sedan 1695, och ju längre tiden gick, desto argare blev han. Han lyfte upp ett av dokumenten som han känt sig tvingad av ståthållaren att underteckna, nästan som om han skulle behöva bekräfta hur orättvist och fel han tyckte det var. Det var en fars, men eftersom han inte kunde skaffa fram dokumentet, hade han inte haft något annat val.

Sedan hade det uppstått en brådskande fråga. Den var faktiskt ganska allvarlig och kunde verkligen skada honom, hans hus och många andra om han inte lyckades lösa den. Saken var extremt bekymmersam. Brevet med budskapet var känsligt om det kom i fel händer. Han var tvungen att resa tillbaka till Köpenhamn snarast. Det hade blivit många resor den senaste tiden, och många brev mellan besöken. Han fick fram kurirposten som hade levererats med specialbud för knappt en vecka sedan:

”Meine Liebe – Farorna lurar från öster. Sablarna är spetsade. Jag förgås snart av sorg och smärta. Ni, mitt hjärtas hjälte och förtroliga, är den enda som kan befria mich från längtan som håller mig fången mellan rasslande sablar, und gör mich lojal med er. Jag kan nicht vara annat än trofast mot Vår Fader som har fått mitt löfte, men det sliter mich itu. Kom till min undsettning snarast. Det hastar mer än ni anar. Jag kan inte leva utan Er och vad kommer Ni att göra för oss båda? Må Gud hjälpa och förlåta mig synden i att älska så mycket.

Alltid Er Hedvig.”

Niels lät brevet sjunka. Han visste inte vem han kunde få hjälp av och vem han kunde lita på. Han förstod allvaret och hans hjärta skrek också efter Hedvig. Han kände att han inte kunde vända sig till markägarna i trakten, eftersom han inte visste vem som kunde vara svensksympatisör i hjärtat. Det fanns så många som sa en sak och menade något annat i dessa tider av krig. Han kunde börja med sin gode vän von Klenow och greve von Moltke. De två visste han var pålitliga. Han fick planera resan de närmaste dagarna, men han gruvade sig för att berätta för Elisabeth. Det fanns en gräns för hur många gånger han kunde skylla på möten på kansliet och arvsfrågan. Elisabeth var inte dum. Han ryckte till när det knackade på dörren.

– Kvällsmaten är serverad, ers nåd, meddelade en tjänsteflicka.

– Tack, jag skulle vilja ha den serverad här i kväll. Jag har en del arbete att göra.

– Jag skulle hälsa från hennes nåd att hon önskar inta sin måltid med er i matsalen.

– Säg till hennes nåd att jag beklagar att hon måste dinera ensam i kväll, men säg att jag träffar henne när jag är klar.

– Ja, ers nåd, svarade tjänsteflickan och neg.

Han suckade. Tyvärr kunde han inte berätta allt för Elisabeth just nu. Ryggen värkte, så han reste sig och gick bort till fönstret. Han kunde inte se så långt, men tillräckligt för att lägga märke till att naturen var onaturligt rofull i kväll, en märklig stämning. Han stod i tankar tills flickan kom tillbaka med kvällsmaten på en silverbricka, som hon satte ner på det överfulla skrivbordet. Han hade ingen matlust, men lyckades pressa ner maten.

Stormen kommer

Det var värre för Elisabeth som satt ensam vid långbordet. Då och då stoppade hon en bit mat i munnen, men oavsett hur mycket hon tuggade fick hon inte ner den. Till slut gav hon upp, la servetten på bordet och reste sig. Hon kunde lika gärna dra sig tillbaka och få hjälp med kvällsbestyren. Hennes tjänsteflicka fick ta hand om Karen i kväll, själv var hon inget muntert sällskap. En timme senare låg hon väl inpackad under sänglinnet med det kastanjebruna håret som en fläkt över kuddarna. Utanför hördes vinden öka igen. Hon låg och lyssnade och la märke till att naturens vanliga ljud var helt borta. Inte en varg som ylade, ingen uggla som susade förbi. Det var verkligen lite konstigt. Vinden stillnade en stund innan den återkom med full styrka, och hon satte sig hastigt upp.

Plötsligt öppnade sig himlen och regnet började ösa ner. Stora, tunga droppar slog mot fönstren. Hon slöt ögonen medan hon lyssnade på hur stormen snabbt ökade i styrka. Den var kraftig. Ett dovt mullrande hördes under henne och då och då märkte hon en vibration som fortplantade sig i sängen. Hon dåsade och var på väg att somna när hon väcktes av springande steg i trappan. Strax därpå slogs sovrumsdörren upp.

– Ers nåd måste stiga upp, Herrens vrede är över oss och något försiggår borta vid Borregård! ropade den skräckslagna tjänsteflickan. Elisabeth reste sig, med ens vaken. Hon klädde sig hastigt, med stigande oro. Hon tog sig för bröstet och sände några tankar till Borregård och Vår Herre i hopp om att bli hörd innan hon lämnade sängkammaren. Hon sprang in till Karen för att försäkra sig om att hon hade det bra. Just då hördes ett oväsen utanför, innan ett kastanjeträd knäcktes och föll med ett brak i parken. Genom fönstret kunde hon se Sarpsfossen i fullt uppror. Ögonen gled upp mot Borregård, men hon såg ingenting.

Borregård kämpade. Tjänstefolket sprang runt för att säkra fönster och dörrar och passa upp på frun som hade fått värkar. Margrethe Werenskiold var livrädd och klamrade sig fast vid stolen hon satt på nere i salongen, medan marken under dem skakade och regnet piskade mot rutorna. Bara barnmorskan kunde komma snart! vädjade hon inom sig. Sammandragningarna hade börjat direkt efter att Jens kommit tillbaka från Hafslund. Han hade varit ovanligt upprörd, men de hann inte prata innan värkarna grep tag i henne. Det hade redan gått flera timmar sedan stallpojken hade skickats för att hämta barnmorskan, och hon började bli rädd för att stormen skulle hålla henne borta. Vad skulle hon göra då? Sätta ett barn till världen utan hjälp? Mellan värkarna kom skakningarna under henne, så kraftiga att hon undrade om det var en jordbävning. Hon kunde se att Jens var uppriktigt bekymrad, även om han försökte dölja det för henne genom att vanka omkring i rummet.

– Vad var det som hände på Hafslund i eftermiddag? Varför denna ovänskap mellan er bröder?

– För att han vill ha allt, svarade Jens kort. Tänk inte på det du, koncentrera dig hellre på att ge mig en reservarvtagare till Borregård, så ordnar jag resten.

Återigen skakade marken under dem och båda tystnade. Margrethe kunde inte hålla sin ångest i schack, eftersom smärtan tog kontroll över henne, och det irriterade Jens. Slutligen skickade han upp henne till sängkammaren med tjänsteflickan, med order om att vänta på barnmorskan där. Tiden sniglade sig fram. Hon undrade om generalmajor Mörner hade nått fram till Fredrikstad innan det här satte i gång, men han satt till häst och åkte inte vagn, så han hade nog kommit fram för många timmar sedan. Hon var lite osäker på om det var så klokt att umgås med den svenske kungens närmaste män, men Jens försäkrade att det var naturligt när de bodde så nära gränsen, och de var så vänliga och trevliga. En ny smärtsam sammandragning bet sig fast i henne och hon kröp ihop.

– Det här går aldrig väl! Tänk om kusken inte hittar barnmorskan i denna storm? stönade hon.

– Åh, han finner henne nog, försökte tjänsteflickan lugna henne, utan framgång. Båda hörde träden braka omkull i parken, grenar träffade glasrutorna så en sprack. Med skrämda ögon stirrade de på fönstret och lyssnade till vinden som ylade runt husväggarna, bullret föreföll komma från jordens inre.

– Det är syndafloden, viskade tjänsteflickan med uppspärrade ögon.

– Nonsens, vi har inte gjort något fel, svarade Margrethe, oräddare än hon kände sig. Med stor möda reste hon sig och satte sig på sängkanten i samma ögonblick som blixten for över himlen. Hela sovgemaket lystes upp av ett blekt ljus följt av tordön. Hon hörde ett knastrande i väggen och tittade upp. Båda kvinnorna stirrade som hypnotiserade på en spricka uppe vid taket när Jens for in genom dörren.

– Mår du bra?

– Ja, men vad är det som händer, svarade Margrethe. Och var är barnmorskan? Jag kan inte föda ensam!

– Kusken kom tillbaka för en halvtimme sedan och berättade att hon var upptagen med en förlossning hos smeden, men hon skulle komma så fort hon kunde.

Just då skalv marken under dem så möbler och lösöre skakade och klirrade. Jens stod som fastfrusen i några ögonblick och mötte sin hustrus upprörda, rädda ögon. Något var fruktansvärt fel, det visste han.

Med naturens krafter mot sig

Barnmorskan kämpade mot hällregnet och den tunga motvinden medan hon med böjd rygg kämpade sig upp mot Borregård. Hon kunde nästan inte andas. Hästen hade hon tvingats lämna nere vid vägen, när den vägrat att röra sig framåt. Hon stannade plötsligt tvärt. Först stirrade hon oförstående på vad hon såg, så slog hon handen för munnen.

– Hjälp alla människor, himmelske fader, viskade hon i handen medan hon stirrade på den djupa sprickan rakt ovanför ytterdörren.

Hon fick ta sig runt. Så snubblade hon in genom dörren utan att banka på, och möttes av en förskräckt hovmästare.

– Få ut herrskapet ur huset illa kvickt, det är en gigantisk spricka ovanför ytterdörren. Det är illa, och jag överdriver inte!

– Men hennes nåd …

– Detta måste gå snabbt, och jag ska hjälpa hennes nåd. Och få tag i deras lille pojke, skrek barnmorskan. Äntligen förstod hovmästaren allvaret. Jens och kammartjänaren tog kommandot, medan kvinnorna fick hjälpa Margrethe ner från övervåningen. De insåg snabbt att de inte kunde ta landvägen.

– Vi får ta båten över älven och gå i land på Hafslund, konstaterade Jens.

– Sarpsfossen är farlig nu, sa hovmästaren.

– Vi har inget annat val, svarade Jens.

Hovmästaren fick ansvaret för att få ner Margrethe och barnmorskan och Borregårds lille arvinge till bryggan, medan Jens skyndade in i biblioteket för att hämta kistan. Han märkte inte att kammartjänaren hade försvunnit, förrän han behövde hjälp att bära ut kistan. Han började skrika åt mannen medan han sprang till dörröppningen. Det tog bara ett ögonblick, sedan kom kammartjänaren störtande.

– Vart tog du vägen? utbrast Jens irriterat. Skynda dig nu. Hjälp mig. Den här kistan är min hela grundval. Silvermynt och kungabrev och lite annat. De tog tag i var sitt handtag och lyfte träkistan. Så skyndade de ut och kämpade sig ner genom parken mot bryggan.

Jens beordrade alla ner i båten som krängde från sida till sida över den oroliga vattenytan. Margrethe spjärnade emot. Detta är vansinne, tänkte hon. De skulle drunkna allesammans. För vilken chans hade de mot denna rasande fors med meterhöga vågor åt alla håll? Då tog barnmorskan Margrethes händer i sina och tryckte dem.

– Nu måste ni vara stark och modig. Tänk på barnet under ert hjärta. Tänk på den lille sonen. Det enda sättet att rädda er båda är att stiga ner i båten.

Margrethe skakade så att tänderna klapprade, smärtorna var olidliga och illamåendet överväldigade henne. Uppgiften var nästan omöjlig, men så småningom kunde männen styra båten mot Hafslund via Rødsøya. Margrethe klamrade sig fast vid relingen med sin gråtande son fastklamrad vid henne.

Plötsligt var det som om de drogs in i en virvel, innan båten drogs upp till en topp och sedan föll tungt ner på den rasande älven. Båten var nära att kantra, men männen lyckades få den i balans igen. Så skrek kammartjänaren rakt ut.Alla vände sig om och blev vittnen till hur hela Borregård rasade ner i forsen som ett korthus bakom dem. De chockade männen slutade ro, medan de stirrade på det gapande hål som nyss hade varit parken och byggnaderna.

Snart sköljde inventarier och skadat bråte mot dem, och de fortsatte tyst att tvinga båten framåt. Margrethe slog händerna framför ansiktet för att stänga ute fasan och brast i gråt. Som genom ett under nådde de älvstranden på andra sidan och steg i land. Margrethe var helt utmattad och fick bäras upp till huvudbyggnaden.

Elisabeth stod bredvid Niels vid ett fönster och sökte efter orsakerna till de märkliga skakningarna under dem när det bankade på ytterdörren, och strax efter kom hovmästaren inrusande, andfådd och röd om kinderna.

– Jag … förlåt, ers nåd, ni måste komma. Er bror …

– Min bror? Han är förbjuden att visa sig här, muttrade husets herre.

– Han står i hallen med sin hustru och son … i ett fruktansvärt skick.

– Vad menar du, morrade Niels innan han svepte förbi hovmästaren och vidare genom hallen med Elisabeth efter sig.

En chockerande syn

Hon småfrös under morgonrocken och drog den tätare runt sig medan hon skyndade fram. Hon stannade bakom sin man och betraktade chockat herrskapet från Borregård. Margrethe var fruktansvärt blek och såg ut som om hon skulle segna ner när som helst. Deras lille son skakade och grät tyst. Elisabeth struntade i sin irriterade man och gick fram till Margrethe.

– Heliga moder, vad har hänt? ropade hon och la en hand över hennes arm. Margrethe öppnade munnen, men det kom inget ljud. Jens flyttade blicken till sin svägerska.

– Vi måste be om husrum här, sa han. Stormen har tagit Borregård. Allt är borta, fortsatte Jens innan rösten brast, och han tittade ner. Vatten droppade från hans hår och gjorde en liten pöl på golvet framför honom.

– Allt är borta? Vad menar du, mumlade Niels.

– Barnmorskan räddade våra liv. Det var på håret att vi tog oss ut och hann sätta oss i säkerhet i båten innan hela gården störtade i Sarpsfossen.

– Den kan inte bara hamna i forsen, du överdriver som vanligt, skällde Niels.

– Det är möjligt, och vi upplevde det, sa Jens tonlöst.

Han hejdade sig och det blev tyst. Det han sagt var omöjligt att förstå.

– Käre make, ta det lugnt, sa Elisabeth.

Barnmorskan tog ett steg framåt och satte bestämt sin ena hand i sidan innan hon lyfte hakan.

– Men det gjorde det. Rubb och stubb, bekräftade hon och berättade lugnt om synen som mött henne när hon kom till Borregård.

– Det enda vi fick med oss ​​var den här kistan med silvermynt och kungabrev.

– Och testamentet, tillade Niels utan att få svar.

– Det finns en anledning till att jag blev kallad, sa barnmorskan, så om inte herrskapet vill att hennes nåd ska föda här i hallen, föreslår jag att vi hittar en lösning snarast.

– Det blir det inte tal om, vrålade Niels, så Elizabeth flämtade av bestörtning. Du kan få låna en vagn, och ta in någon annanstans, smedens hus ligger bara tre fjärdingsvägar längre ner. Här är ni inte välkomna.

– Du kan väl inte skicka oss ut i det här vädret? Min fru är på väg att sätta mitt barn till världen när som helst, och hon är redan utmattad!

– Jag är inte intresserad av att höra hur hemskt du har det, snäste Niels.

– Jag kan betala dig med silvermynten, svarade Jens med sammanpressade käkar.

– Ut, beordrade Niels.

Elisabeth får nog

Just då syntes en pöl under Margrethe och något rörde sig i Elisabeth, en ilska som grep henne just då Margrethe sjönk ihop i hennes armar.

– Nu är det nog, Niels, bet hon av och stirrade rakt in i sin mans ögon. Du är inte riktigt klok!

– Jag varnar dig, lägg dig inte i det här, kvinna, snäste han.

– Oavsett vad som pågår bör du lägga det åt sidan. Gå och lägg dig och låt mig sköta det här. Jag finner mig inte i det här brutala uppförandet. Vilken skam!

Niels reagerade genom att vända om och marschera mot biblioteket och slå igen dörren hårt efter sig. Elisabeth började omedelbart dela ut befallningar. Hovmästaren blev tillsagd att ta hand om Jens och hans kammartjänare, en tjänsteflicka tog hand om den lille pojken, medan Elisabeth hjälpte Margrethe till sängs i kammaren närmast grovköket i tjänstefolkets avdelning.

Efter mycket möda fick ​​hon och barnmorskan av Margrethes våta paltor och la henne på sängen så barnmorskan kunde börja undersöka henne. Hon befallde fram massor av varmt vatten, och när det var gjort koncentrerade hon sig på svägerskan som fortfarande var medvetslös. Barnmorskan reste sig upp och skakade sakta på huvudet.

– Barnet har lagt sig på tvären och hennes nåd blöder. Kanske inte så konstigt efter vad hon har gått igenom de senaste timmarna, sa hon sakta.

– Vad betyder det? viskade Elisabeth tillbaka.

– Jag måste försöka vända barnet, men först måste vi återuppliva hennes nåd. En medvetslös kvinna är inte till någon nytta.

Barnmorskan lyfte armen och smällde till Margrethe över kinden med handen. Svägerskan blinkade och försökte säga något, men tycktes glida i väg igen.

– Nej, nu stannar ni här, befallde barnmorskan, och gav henne ännu en smäll.

Margrethe öppnade ögonen och såg sig omkring med matt blick.

– Har ni örter? frågade barnmorskan.

Elisabeth nickade och lämnade kammaren i en fart och skyndade ut till köket. Hon var rädd, riktigt rädd. Både Jens och kammartjänaren lyfte på huvudet och såg förväntansfullt på henne. Hon gav genast kocken i uppgift att hitta örter, innan hon gick till det långa bordet och satte sig ner. Hon betraktade Jens bleka ansikte.

– Hur har Margrethe det? frågade han.

Hon ryckte till och svalde innan hon flyttade blicken mot eldstaden, där en kopparpanna stod med vattnet de skulle använda. När hon inte svarade omedelbart, reste sig Jens och skulle gå, men hon fick tag i hans arm och höll honom tillbaka.

– Jens, stanna här. Hon drog ett djupt andetag och bestämde sig för att vara ärlig. Hon är svag, och det här kommer att bli svårt.

Han sjönk ner i stolen igen.

– Men barnmorskan är den bästa i hela distriktet, allt som kan göras kommer att göras.

Elisabeth beordrade kocken att hitta något stärkande till Jens, och när han hade fått i sig lite av vätskan, kom en del av färgen tillbaka i ansiktet.

– Jag kan inte förlora Margrethe också, kom det desperat från honom.

Elisabeth svarade inte, men strök honom över kinden innan hon reste sig upp och tog örterna med sig tillbaka till kammaren. Strax efter kom kocken med den första byttan med kokande vatten som ställdes framför den öppna spisen, medan rena handdukar placerades på bord och stolar.

Natten blev så hård som hon hade fruktat. I timmar hade de kämpat med Margrethe som blev allt mer utmattad. När det första gråa ljuset kröp in genom glasrutan, hade den märkliga tystnaden flyttat in i förlossningsrummet. Då och då skrek Margrethe hest utan att ha kraft att själv hjälpa till, så barnmorskan måste göra det mesta av arbetet. Elisabeth stod på åskådarplats och kände sig hjälplöst i vägen. När det äntligen var över, var lättnaden enorm. Margrethe skulle överleva, men den lille sonen var dödfödd.

– Gå och lägg er, beordrade barnmorskan milt, medan hon gjorde klart efterbehandlingen.

– Men … Men hur är det med er, ni är förmodligen också trött?

– Åh, jag sätter mig på en stol och kan sova lite strax intill tills jag är säker på att allt är i sin ordning. Gå nu.

Elisabeth gav upp, lämnade kammaren och gick för att hitta Jens.

Fortsättning i nästa nummer.

MÖT FÖRFATTAREN: An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

LÄS ÄVEN: FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 1

En historisk 1700-talsroman om tiden för Sveriges sista krig av An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 2

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 3

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 4

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…