Annons
Annons

FÖLJETONG: Safirbroschen, del 4

Följetong Safirbroschen, del 4

Följetong Safirbroschen, del 4. Illustration: Jørn Beinkamp

Broschen talar sitt tydliga språk. Elisabeth konfronterar prinsessan med formuleringar ur hennes egna kärleksbrev. Men prinsessan hinner inte ens reagera innan Elisabeth blir abrupt bortförd.

Del 4 av 4

Annons

(Tidigare avsnitt: Del 1 av följetong Safirbroschen. Del 2 av följetong Safirbroschen. Del 3 av följetong Safirbroschen.)

En roman av An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

Elisabeth stannade mitt framför prinsessan Hedvig, klistrade ett leende på läpparna, satte en arm i sidan och slog ut solfjädern med en smäll.

– Hedvig, mein Liebling, började hon hånfullt.

Prinsessan slutade att prata med mannen bredvid sig och vände sitt ansikte mot henne.

– Farorna lurar från öst och sablarna är vässade, fortsatte Elisabeth sarkastiskt. Till sin tillfredsställelse såg hon att hon definitivt fick prinsessans uppmärksamhet.

– Vad behagas? sa prinsessan, som tydligt bringades ur balans i den tystnad som uppstod kring dem.

– Var har ni fått tag i den broschen? fortsatte hon och pekade på Werenskiolds familjeklenod.

Prinsessans ansiktsuttryck gick från sturskt till sammanbitet. Elisabeths ögon glittrade när hon upprepade frågan.

– Vafalls? sa prinsessan.

Hon skulle bara fräsa ett svar, när baron von Lützow slöt handen hårt om hennes arm. Plötsligt började han gapskratta och slog sig på knät. Några såg osäkert på honom, medan prinsessan rynkade pannan med vaksamma ögon.

– Ja, den här norska adeln, den är inte så van vid storstäder och hur vi hanterar saker och ting här nere. De är lite… hur ska jag säga? Jag har alltid tyckt att de är så härligt charmiga med sin naivitet, eller hur, ers kungliga höghet? skrattade han, medan han sände Elisabeth en varnande blick. Prinsessan började återfå balansen. Smycket ni bär är helt underbart, så det är inte så konstigt att hon vill veta var ni köpt det. Inte sant, Elisabeth? fortsatte baronen och nöp henne i armen.

Prinsessan Hedvig prövade ett trevande leende och flera började skratta.

– Förlåt mig, ers kungliga höghet, men jag kom för att stjäla damen till en dans. Baronen satte den ena foten framför den andra, svingade hatten och bugade. Sedan vände han sig till Elisabeth. Enchanté, log han brett. Får jag den äran?

Elisabeth, som var en smula förskräckt, lät sig föras ut på golvet, irriterad över att han hade förstört den lilla konfrontationen.

– Hur vågar ni? fräste Elisabeth.

– Det skulle jaga vilja fråga er om, replikerade han. Säg mig, är ni inte riktigt klok?

– Hon skrev till min make. Förklara annars för mig varför hon bär min bröllopsgåva.

– Även om det skulle vara er brosch bevisar det inte att hon skrev brevet.

– Varför skulle hon annars ha broschen, om det inte var genom en förbindelse med min make?

– Allt har en förklaring, och detta är varken rätt tid eller rätt plats. Vi känner inte till brevets konkreta budskap. Skulle ni riskera allt i en offentlig byk innan det går till domstol?

Kvällen var förstörd. Ofrivilligt gled Elisabeths ögon ständigt mot prinsessan. Då och då noterade hon att hennes kungliga höghet nyfiket smygtittade på henne. Så plötsligt fick hon se sin make stå bredvid prinsessan. Hon stirrade på dem med blanka ögon. Han var ju hemma på Hafslund! Baronen följde hennes blick och såg samma sak, att Niels Werenskiold och prinsessan lämnade riddarsalen tillsammans genom en sidodörr.

I en sidoflygel på Köpenhamns slott satt Niels och talade med en grupp män. Framför honom satt kung Frederik IV och såg på honom med vaken blick och vid hans sida satt prinsessan Hedvig, hertiginna av Schleswig-Holstein-Gottorp. Runt dem satt greve von Moltke, greve von Schindel, von Klenow och baron von Lützow.

– Ja, det är bara att lämna en förklaring, sa kungen utan att släppa Niels med blicken. Han hade ett fast grepp kring det brev som han just hade läst.

– Vilken trovärdighet har jag hos er, kära kusin? började prinsessan.

– Ingen, grälade kungen.

– Exakt. Jag behövde en allierad som trodde på mig. Eftersom Niels är mitt i händelsernas centrum var det naturligt för mig att vinna trovärdighet genom honom. Ni kunde annars ha trott att vi försökt att lura er i en fälla. Eftersom Danmark tvingades acceptera Schleswig-Holstein-Gottorps suveränitet, tack vare att den svenske kungen, min bror, kom till vår undsättning när ni ockuperade oss, litar ni inte längre på mig. Men jag vet vad min bror planerar.

– Och det vet ni genom … Kungen viftade otåligt med händerna.

– Genom min make. Han babblar om min brors planer, om Mörner, och skryter om att ha herrn på Borregård i sin hand. Jag talade med Niels Werenskiold, och under en tid har vi hållit varandra underrättade om dessa saker. Jag är inte längre enig med min make.

Kungen reste sig och började vanka runt, medan han då och då smällde käppen i golvet.

– Min man måste stoppas, fortsatte Hedvig. Han dricker för mycket, och har gripits av storhetsvansinne. Det är på väg att gå utom kontroll!

Kungen skrattade tyst.

– Det är väl knappast skäl nog att gå mot sin man, att ni anser att han dricker för mycket.

– Nej, men mord är skäl, sa hon tyst.

Kungen stannade plötsligt, och nu blev det tyst. Han satte sig igen.

– Kan ni tänka er att berätta vem som kommer att mördas, morrade kungen.

– Min bror, kung Karl.

– Det här är verkligen snyggt. Så vad är den gode hertigens plan? Han har inte ens tillräckligt med manskap till att ockupera Augustenborg!

– Han skulle vänta tills general Mörner hade skapat en bas i Norge, och min bror hade lagt vantarna på landet. Därefter ville min make mörda min bror, och sätta sig på den svensk-norska tronen med bas i Gottorp, strategiskt väl beläget mellan Danmark och Tyskland.

– Kommer han att försöka sig på Danmark också?

– Bland annat, ja. När den svenske kungen var död, skulle han få hjälp och styrkor från Ryssland. Som tack skulle de få en del av Finland och Vorpommern. Då skulle Ryssland få de landområden som gränsar till Östersjön och minska svenskarnas makt i Östersjöområdet.

– Han är ju från vettet, ropade konungen.

– Ja, svarade prinsessan. Trots mitt äktenskap är jag glad i min familj både i Sverige och Danmark. Men mest av allt är jag rädd för ryssarna. Jag vill inte ha dem vare sig i Schleswig-Holstein-Gottorp, Danmark, Norge eller Sverige. Ryssarna är farliga.

Kungen förstår allvaret

Kungen suckade tungt. Det såg äntligen ut som om han tog saken på allvar.

– Så det är det som har försiggått. Werenskiold, ni har gjort ett utmärkt arbete.

– Det är inte så stort, ers majestät. Jag visste inte allt förrän nu. General Mörner är mer i Fredrikstad än i Sverige nu för tiden. Prinsessan och jag har skickat kurirpost till varandra om utvecklingen. Hon fick låna en familjeklenod när jag var här för några månader sedan. Om hertigen upptäckte meddelandena borde de likna kärleksbrev, och så kunde hon säga att hon hade fått broschen som en gåva, för att ge trovärdighet åt förklaringen.

– Jag tror att vi ska arrestera Mörner och sätta honom under press. När det blir känt, kan vi så småningom blanda in kung Karl. Mein Gott, vi har verkligen avvärjt en katastrof i kväll. Mörner och Hamilton är nyckeln. Vi låter von Klenow och greve von Schindel segla Werenskiold hem till Norge igen. Det är väl känt att de reser dit ofta, så det väcker ingen misstanke. Men den här gången ska mina män ha med sig en arresteringsorder som undertecknats av mig.

– Och ni blev bekant med ärendet genom mig, ers majestät, svarade Niels. Jag blev misstänksam och skickade en kurirpost till er. Sedan kan man sätta hertigen under press och skrämma honom utan att prinsessan blir misstänkt.

– Ni har rätt, Werenskiold, min själ ni har rätt, svarade kungen upphetsat. Strax därpå lutade sig kungen mot Niels.

– Jag vill ge er ett ämbete.

– Tack, men jag tror snarare att jag behöver hjälp med min hustru. Hon tror att jag har tagit prinsessan som mätress och har lämnat mig.

Kungen la huvudet bakåt och brast ut i skratt.

– Är det allt? flämtade han, röd i ansiktet. Så, var är hon nu?

– Hos Baron von Lützow, svarade greve von Moltke.

– Vad sa ni nu? utropade Niels. Är hon här?

– Ja. Hon fick hjälp av min bror i Norge, berättade baron von Lützow. Hon var på banketten i kväll. Kort berättade han vad som hade hänt. Om jag var ni skulle jag snarast ge henne arvebroschen tillbaka.

– Jag vill hämta Elisabeth, sa Niels.

– Vi hämtar henne i morgon, svarade von Moltke. Av hennes humör att döma, är det en fördel om hon får natten på sig att kyla ner sig, och sedan kan von Lützow förklara sammanhanget.

– Bra, sade Niels. Hur otålig han än var, förstod han det förnuftiga i det och slog sig till ro med planen. Han la handen på von Lützows skuldra.

– Tack, viskade han och belönades med ett leende.

Herrarna vände tillbaka till riddarhallen för att njuta av kvällen en liten stund till, men Niels tankar gled ständigt till Elisabeth, utan att ana att hon låg i baronessans armar och grät sina bittra tårar i exklusivt klänningstyg.

När Elisabeth blivit ensam med sina tankar visste hon vad hon skulle göra. Hon slumrade lite hemma hos baronparet von Lützow, men när morgonen kom klädde hon sig innan huset vaknade till liv. Hon tog bara med sig det hon hade kommit i. För andra gången på kort tid smög hon sig obemärkt ut och flydde. Morgondimman hängde tung och det duggade. Hon mindes vägen till Christianshavn. Skulle hon gå vilse, kunde hon bara fråga väktaren som svängde lyktan, lyfte upp staven och ropade ut att klockan var sex ett stycke framför henne. Snart kunde hon skönja kastellet. Fartygsmasterna vajade mot den grå himlen, och hon hoppades desperat att ett av dessa fartyg skulle till Norge.

Elisabeth försöker ta sig hem på egen hand

Hon fann skydd bakom ett packhus och blev stående och höll ett öga på vad som pågick. Tiden sniglade sig fram medan hon lyssnade på verksamheten i hamnen, hörde order ges, de flesta på danska, men även på tyska och franska. Men så hörde hon äntligen någon säga något på norska. Det var samma kapten som hade gett henne skeppshyra på vägen ner. Bara han skulle lätta ankar denna morgon, bad hon inom sig. Hon började gå mot kaptenen, men plötsligt var det någon som tog henne om livet bakifrån. Hon skrek till, innan en hand la sig över hennes mun.

– Var tyst! Vill ni ha uppmärksamhet från hela det dansk-norska kavalleriet och flottan?

Hon skakade hektiskt på huvudet, darrande av skräck. Långsamt tog han bort sin hand, men stod fortfarande bakom henne medan han höll henne i ett hårt grepp. Hon hade svårt att andas, hjärtat bultade och hon var livrädd.

– Hur vågar ni, låt mig, låt mig gå, befallde hon.

– När ni är så dum och irrar runt ensam i Köpenhamn vid den här tiden, kan ni inte räkna med något annat. För nu följer ni med mig. Det är bara att inse att min lycka blir er lycka.

Elisabeth kände något hända i huvudet, uppfattade ingen smärta, men innan hon visste ordet av, blev allt svart. Mannen tog emot henne innan hon föll. Han lyfte upp den medvetslösa Elisabeth, la henne över skuldran, gick över landgången och stannade till på däck, där han möttes av fartygets kapten.

– Bra, nu lättar vi ankar. Vi har en svår uppgift framför oss.

Mannen nickade, bar Elisabeth till kaptenens hytt och la henne försiktigt på sängen. Han betraktade den medvetslösa kvinnan med ett hugg i hjärtat och dåligt samvete. Men i stort sett var han nöjd. Han andades ut och återvände upp på däck för att följa avseglingen och vänta på sin uppdragsgivare.

Vid middagstid passerade de Helsingör med Kronborg som reste sig från klipporna. Nu fanns det bara en väg: norrut mot det mäktiga virkesimperiet.

Elisabeth hade en märklig förnimmelse när hon långsamt kom till sans. Hon blinkade prövande med ögonen och möttes av ett fartygsfönster. Hon försökte resa sig, men föll snart tillbaka på kudden.

– Ah, ers nåd är vaken. Utmärkt, sa en röst. Hon vände ansiktet och såg en vacker, ung man.

– Vem är ni och varför är jag här?

– Beklagar omständigheterna, men jag blev tvungen att hjälpa er till förnuft! Ni är hård som ett kanonskott. Ni är inte riktigt klok som drar runt på egen hand på gatorna i Köpenhamn.

Elisabeth slet upp kudden hon låg på och kastade den på mannen. Han skrattade mjukt.

– Förstår ni mitt dilemma? Det är inte lätt att försöka tala med er. Vila er nu.

Hon hörde mannen gå ut ur hytten och stänga dörren bakom sig. Hon började darra och må illa. Hon slöt ögonen och försökte glömma var hon var, kanske det var bara en ond dröm.

Den unge mannen träffade sin vän uppe på däck.

– Hon är vaken. Men ta det lugnt, humöret är inte det bästa.

Hans vän nickade, lyfte på hatten och försvann in i hytten. Hans hjärta drog ihop sig när han såg den sovande, vackra kvinnan. Han lutade sig fram och tog tag i hennes hand och kände musklerna spännas under hennes fingrar. Hon försökte dra bort sin hand.

– Elisabeth, viskade Niels grötigt. Då vände hon sig om och såg in i sin makes ögon. En obeskrivlig lättnad svepte genom henne, men hennes stolthet hindrade henne från att visa det.

– Lämna mig i fred, sa hon. Hon frigjorde sin hand och drog sig undan.

– Nej. Älskade …

– Gå. Hon vände sig om och la sig på sidan med ryggen mot honom. Han lutade sig försiktigt framåt och la något i hennes hand innan han lämnade henne. Åtminstone var hon här, på von Klenows fartyg på väg hem till Hafslund, han fick trösta sig med det. Elisabeth väntade. Så småningom öppnade hon handen och såg broschen som glänste i det svaga ljuset. Hon tryckte handen mot bröstet och slöt ögonen, medan tårarna letade sig ut ur ögonen. Sedan somnade hon. Hon vaknade först flera timmar senare av att von Schindel kom bärande på en bricka fylld med mat.

– Så jag är förlåten, log han, och satte brickan på bordet.

Niels är tillbaka

Hon satte sig upp, och den här gången gick det alldeles utmärkt. Hon kände sig utsvulten!

– Hur kunde han veta var jag var?

– En del slump, lite tur och banketten i går. Vi hade ett möte med kungen. Kungen har gett von Klenow och mig en viktig uppgift som gäller rikets säkerhet. Det var det ni såg i går som gjorde er så arg och det är därför han har fått så många kurirbrev på sistone. Baron von Lützow är en nära vän till mig, så han berättade var ni var. Men när vi skulle hämta er i morse, upptäckte vi att ni hade gett er av, och vi satsade på att ni skulle skaffa skeppslägenhet så som ni gjorde förra gången. Vi hade tur, madame, ni agerade högst oansvarigt, utöver att ni inte har visat er man respekt.

– Ni känner inte till bakgrunden. De senaste åren har präglats av tragedier, svek, anklagelser och så detta med prinsessan. Jag fick nog.

– Och ni är säker på att saker hänger ihop på det sätt som ni tror? Inte ens vi vet allt. Känner ni inte er egen man? Om det inte varit för prinsessan och er man skulle framtiden föra större tragedier med sig. Kom ihåg det!

Han log och bugade innan han vände sig om och lämnade henne. Varför kände hon sig som ett barn som just hade blivit tillrättavisat? Hon tog itu med måltiden medan hon funderade på vad von Schindel hade sagt.

Resten av resan hon höll sig för sig själv, medan Niels försökte koncentrera sig på uppgiften i Fredrikstad. Tårarna rann när Karen kom springande mot henne med de små knubbiga armarna utsträckta.

– Min pärla, min skatt, mumlade hon i örat på sin dotter efter att ha fångat henne i sin famn.

Tre dagar efter att de hade lämnat Köpenhamn, stod de framför Hafslunds huvudentré. Äntligen hemma och vad hade hon åstadkommit? Inte särdeles mycket. Problemet fanns kvar. Arvsstriden. Vad skulle det nu bli av Jens och Margrethe? Hon visste att de hade hyrt in sig i ett hus i staden. Hon tillbringade tiden med sin dotter och gick på promenader i parken medan hon sorgset betraktade tomrummet efter Borregård.

Slutligen slog Niels till, tillsammans med von Schindel. De fick general Mörner och major Hamilton arresterade, och satta i häkte i Fredrikstad med dagslånga förhör. Till sist försade sig general Mörner sig och avslöjade hertigen av Schleswig-Holstein-Gottorps planer på att mörda den svenske kungen.

– Men han kan inte förklara allt. Greve von Schindel seglar med honom till Köpenhamn. Jag tror att resten kommer upp på bordet då, sa Niels samma dag som brevet kom. Hon räckte det till honom och när han såg vem det var från, såg han upp på henne.

– Det kom med bud tidigare i dag. Jag ser att det är Hedvigs handstil, sa Elisabeth tyst. Han öppnade det och läste, och studsade sedan upp.

– Ursäkta mig. Niels rusade ut, och strax därpå försvann han i väg på hästen.

Medan Niels var borta visades Jens kammartjänare plötsligt in i salongen. Förvånat tog hon emot honom.

– Vad kan jag hjälpa dig med?

– Jag undrar om jag kunde få tjänst här, och hade tänkt att tala med er man.

– Han är inte hemma, svarade hon. Det var något slutet bakom hans kalla blick som gjorde henne osäker. Var det hans sätt att betrakta henne?

– När kommer hans nåd hem?

– Åh, när som helst, svarade hon osäkert.

– Är ni säker på det, husfrun på Hafslund? svarade kammartjänaren med ett konstigt tonfall.

Plötsligt hördes uppståndelse utanför, och precis när kammartjänaren skulle sträcka sig efter henne, stormade Niels in genom dörren.

– God dag på dig, du. Jag är förvånad över att du vågar visa dig här. Vad vill du? började Niels hårt.

– Jag vill söka tjänst, jag behöver en försörjning.

Niels ögon blev till två smala springor.

– Det tvivlar jag starkt på. Vad tänkte du göra med min hustru?

– Er hustru? Jag förstår inte.

Med två steg var Niels borta hos mannen, tog tag i hans kavajslag och satte ner honom på stolen. Sedan drog han slaget åt sidan och slet upp ett dokument i innerfickan.

– Jag behöver inte läsa, eftersom jag vet vad som står där, men du ska göra det.

Mannen tog dokumentet och började läsa.

– Men … men, det är ju ett testamente, utbrast han.

– Korrekt. Nu tar vi det från början. Far dog 1695, och du var hans kammartjänare innan du kom till Jens på Borregård. Kanske du vill fortsätta eller ska jag hjälpa dig?

Kammartjänaren talar ut

Kammartjänaren spratt till. I samma ögonblick kom greve von Schindel och Jens inrusande genom dörren. Greve von Schindel hade sabeln dragen, medan Jens liknade ett enda stort frågetecken. Kammartjänaren sjönk ner i sin stol.

– Jag blev placerad hos er far av hertigen av Schleswig-Holstein-Gottorp, när han upptäckte att jag var en avlägsen släkting till er. Det var inte bara er far som skulle få möjligheter, sa min mor, när han for till Norge för mer än ett halvt århundrade sedan. Det gick precis så dåligt för oss som er far förutspått. Men han var inte bättre än oss, även om han trodde det. Kammartjänaren tog en kort paus.

– Det var jag som fick idén till var den svenska basen skulle ligga, jag visste ju att ni bodde nära den svenska gränsen. Det var perfekt. Det gick också ganska bra, tills gamlingen fick en fix idé att ändra testamentet. Så jag var tvungen att ändra taktik, min plan var hela tiden att arbeta med Jens. Han är en svag själ, och det ville vi utnyttja. Därför tog jag testamentet för att se till att ni inte fick kontroll över båda godsen. Ni skulle bli för mäktig. Vi visste att Jens skulle hamna i ekonomisk knipa, och vi skulle låna honom obegränsade medel. Så skulle vi naturligtvis kräva tillbaka pengarna, pengar han inte skulle kunna få fram, och då skulle vi få Borregård, ha er under uppsikt och en bas i Norge. Det var ett led i en framtida seger över Norge.

Jens satte sig och hade blivit kritvit i ansiktet. Kammartjänaren såg trotsigt på Niels, som darrade av raseri. Niels gick bort till fönstret för att dölja sitt ansikte. Han kunde inte berätta att prinsessans brev hade avslöjat vem dubbelagenten hade varit. Hertigen hade skrattat segervisst och hånfullt när han var berusad och försagt sig om sin spion som var släkt med själva herren på Hafslund, att kammartjänaren tillhörde den schleswigska delen av Werenskioldsläkten, och var till stor hjälp för den svenska saken. Då hade sammanhanget gått upp för honom. Niels vände sig.

– Fin släkting du är. Och så skulle du skapa lite osämja eftersom du var missunnsam?

– Jag förstår inte vad ni pratar om.

– Var hertigen klar över hur djupt din bitterhet och missunnsamhet satt? Att du utnyttjat den där möjligheten? Har hertigen lovat dig titlar i utbyte mot detta familjesvek?

– Ni ljuger!

Niels började skratta hånfullt.

– Där slog jag huvudet på spiken. Alla trodde att det enbart var en plan för att erövra Norge, men du utnyttjade hertigen, utan att han var medveten om det, i ett försök till bedrägeri, för jag antar att du räknade med att sitta på Borregård till slut. Det skulle vara din hämnd. Ett spöke från vår gemensamma schleswigska familjebakgrund. Vi visste inte ens vem du var. Men nu, kära du, kommer du att skickas till Danmark för att ställas inför rätta tillsammans med Mörner.

– Du kan inte vinna. Svenske kungen vill ha Norge.

– Det kommer att vara upp till kung Frederik och framtiden, inte dig, kommenterade Niels hårt.

Greve von Schindel och kammartjänaren lämnade rummet och Niels satte sig, darrande av ilska. Så småningom blev han medveten om Jens, där han satt apatisk och stirrade ut genom fönstret, som om han gått i baklås. Niels ställde sig framför sin bror. Han visste inte var han skulle börja. Han, Norges mäktigaste skogsägare, kände sig liten nu. Det stack till inom honom. Elisabeth hade haft rätt. Om han hade varit mer alert, eller lyssnat på henne, så skulle en hel del ha kunnat undvikas. Han hade känt till testamentet, men det hade inte Jens. Jens hade blivit offer för skrupelfrihet och Niels hade bidragit till att göra saken värre för alla. Det kändes overkligt att det var en del av en utspekulerad, större plan.

– Jens, började Niels. Jag …. Rösten brast.

Jens vände långsamt på huvudet och mötte hans blick. Niels hjärta grät när han såg sin brors krossade uttryck.

– Grattis, så hittades testamentet. Far ville verkligen beröva mig Borregård. En paradox att hela härligheten nu är borta, eller hur?

Niels slog ner blicken. Men sedan slet han åt sig testamentet. Något grep honom, något större som han inte kunde förklara.

– Du kände far, Jens. En beslutsam man som aldrig gjorde något förhastat. Niels gick över golvet, höjde armen och kastade dokumentet in i den öppna spisens lågor.

– Niels, vad gör du! skrek Jens och hoppade till.

– Hade detta varit avsikten, hade far låtit registrera det långt innan han blev sjuk och dog. Jag väljer att tro att detta var ett utkast han förkastade. Vi får aldrig veta svaret, men nu har jag svarat åt honom. Kan du förlåta mig, Jens? Min missgärning?

Jens satt tyst, hans ögon var blanka medan underläppen darrade. Niels svalde.

– Borregård är borta, men det är ditt. Nu och i framtiden. Bygg upp det igen. Jag ska hjälpa dig. Jag har inte ändrat uppfattning när det gäller att anlägga en damm. Där står jag fast. Men jag ska hjälpa dig och Margrethe.

Jens föll mot sin bror, tryckte sig mot honom i en uppriktig omfamning och grät öppet. Niels höll honom tätt och slöt ögonen. Elisabeth reste sig och gick lugnt ut ur salongen. De behövde tid för sig själva, de två.

Senare stod hon vid fönstret i sovgemaket och tittade ner på den vackra Sarpsfossen. Månen hälsade och hon svarade med ett leende. Prinsessans brev hade startat det hela, men hon hade också avslutat det. Hon var skyldig denna svenska prinsessa mycket och hon var verkligen stolt över sin make. Allt var lätt att förstå när man såg alla trådar bindas samman. Hon protesterade inte när Niels la händerna på hennes skuldror och långsamt vände henne. Över Hafslunds tak hade månen lagt sig på rygg mellan några fridfulla molnskyar, som för att skänka dem lite av kärlekens gåta med sitt ljus. Men det var inte nödvändigt, för kärleken strålade på Hafslund, precis som tvillingbroscherna gjorde på spegelkommoden.

Slut

MÖT FÖRFATTAREN: An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

LÄS ÄVEN: FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 1

En historisk 1700-talsroman om tiden för Sveriges sista krig av An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 2

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 3

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 4

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…