Annons

Annons

Gamla prylar lindrar nöden för grannar i öst

Varje vrå är fylld av prylar och kläder. Ethel Gustavsson och hennes kolleger gläds åt att deras loppis kan skänka glädje till behövande på andra sidan Östersjön.

Annons
ethel-gustavsson-liauenhjalpen

Ethel Gustavsson har varit med sedan loppisen startade. Sedan dess har hon besökt Litauen mer än tio gånger.

Föreståndaren Ethel Gustavsson möter oss med ett bubblande skratt, när vi stiger in i Litauenhjälpens lokal, ett tidigare baptistkapell.
Ethel berättar med glädje om arbetet med loppisen, som drar mycket folk till den lilla orten Brömsebro, precis på gränsen mellan Småland och Blekinge, utmed väg E22.
– Vi ligger lite avlägset till, en bit ifrån de stora städerna, men folk hittar ändå hit, berättar Ethel.
– Våra kunder kommer från ett stort område här omkring. Vi annonserar aldrig, bästa reklamen går från mun till mun. Och på sommaren tittar turisterna in.

Litauenhjälpen startade i mindre skala, men verksamheten blev snabbt populär och loppisen växte ur sin första lokal, en villa. Den gången blev det gamla baptistkapellet räddningen. Men nu räcker inte det heller.
– Vi tyckte att det var stort när vi kom hit. Men loppisen har fortsatt att växa och nu vill vi ha en större lokal igen, berättar Ethel.
– Det är förstås ett angenämt problem att vi inte riktigt vet vad vi ska göra av allt som kommer in. Det betyder ju att verksamheten går bra.

Plockar upp, sorterar och prismärker

Vid vårt besök är flera kvinnor på plats för att arbeta med loppisen. På ovanvåningen står Katarzyna Ufnowska och stryker kläder som ska hängas ut i butiken på första plan.
En man kommer förbi och lämnar in kläder, som har blivit över från en klädinsamling till asylsökande. Ann-Sofie Leveau plockar upp och sorterar kläderna. Noomi Hedström prismärker dukar och gardiner.
– Det känns väldigt bra och tacksamt att arbeta här, inte minst för att vi träffar många människor, säger Noomi.

Kunderna kommer och går och botaniserar bland kläder, böcker, husgeråd och prydnadssaker.
– Det är gränslöst roligt att jobba här! God stämning, mycket folk och så spänningen när vi får in nya saker, säger Ethel.
– Ibland kommer det in något som vi inte vet vad det är. Då litar vi på att den som köper vet vad de olika sakerna ska användas till.

ethel-gustavsson

Ethel Gustavsson och Ann-Sofie Leveau hjälps åt att packa upp och sortera inlämnade kläder.

Skänker årligen en halv miljon

Att alla i personalen gillar sitt arbete med loppisen går inte att ta miste på. Men det finns också en allvarligare sida av verksamheten. Loppisen finns till för att hjälpa människor i Litauen och andra länder.
Från loppisförsäljningen blir det årligen runt 500 000 kronor som går till behövande, främst i Litauen.
– Pengarna går till fattiga familjer som kan behöva kläder och möbler, till läger för barn i fattiga familjer och till sjukvård och härbärgen. En del familjer får starthjälp till ett hem, för att sedan kunna bygga upp sina liv.

Fem större lastbilar och sex mindre fylls varje år med gåvor, som körs till Litauen. Förutom möbler och kläder, handlar det om skolmaterial och kontorsmöbler och sjukhussängar från kommuner i södra Sverige.
Litauen, som ligger på andra sidan Östersjön, i höjd med Småland, Blekinge och Skåne, blev en självständig nation 1990.
– Sedan dess har landet successivt byggts upp och många människor har fått det bättre. Men det är även många som har fått det svårare, när allt har blivit dyrare.
– Om inte vår hjälp hade behövts hade vi inte funnits, så enkelt är det, säger Ethel.

En handikappad pojke fick en egen permobil

Lastbilssändningarna går till tre olika platser i landet, där Litauenhjälpen har samarbete med personer som bor i landet.
– Vi är väldigt noga med vem vi skickar våra transporter till. Vi har en depå i Litauen, där vi lämnar kläderna och sedan delas alla sakerna ut hos de lokala bygdegårdsföreningarna.
Loppisen i Brömsebro har funnits sedan 1998. På väggarna hänger fotografier och tackbrev från olika länder.
– Vi har medverkat till många solskenshistorier och vissa individer kommer man ihåg bättre än andra, säger Ethel.
– Jag minns speciellt en liten handikappad kille, som vi kunde hjälpa så att han fick en egen permobil. Från att mest ha suttit i sin säng fick han ett helt nytt liv.
Ethel har varit i Litauen många gånger, mellan tolv och femton gånger uppskattar hon.
– Det är en speciell känsla att komma dit. Första gången jag var där hade jag svårt att hålla tårarna borta. Jag såg hur eländigt många hade det.
– Vid det här laget har vi hjälpt många till en hyfsad start i livet. De har fått någonting som de har kunnat bygga vidare på. Det känns skönt att få vara med och hjälpa till.

Var fjärde vecka byts varorna ut

Alla skänkta saker kommer till användning, på ett eller annat sätt. Som exempel visar Ethel bilder på flickor klädda i folkdräktsliknande kläder.
– Sängöverkast från ett sjukhem blev klänningar och flickornas förkläden är sydda av löpare och gardiner.
Förutom Ethel, som är anställd, arbetar ett 30-tal kvinnor på Litauenhjälpen, enligt ett rullande schema.
– Och när lastbilen kommer och allt ska lyftas och packas brukar vi få hjälp av ett tiotal snälla gubbar.
Kläderna som hängs ut i butiken får vara kvar i fyra veckor. De plagg som inte har sålts under den tiden packas ner, butiken städas och så fylls hyllor och galgar på med nya kläder.
– Många av våra trogna kunder vet precis när vi hänger fram nya saker och då kommer de hit för att vara först till kvarn.

Fick en beställning på långkalsonger

Tre gånger om året hålls det marknader i lokalerna – vid jul och påsk och på sommaren. Det är aldrig några problem att få ihop saker till försäljning. Och ibland händer oväntade saker.
– En gång fick vi ett önskemål från Frälsningsarmén i Litauen, som meddelade att de behövde 70 par långkalsonger, som de ville dela ut till frusna uteliggare.
– Vi blev lite ställda och funderade på hur vi skulle kunna hjälpa till med den ovanliga beställningen.
– Två dagar senare löste sig saken! En butik här i närheten skulle läggas ner och ägarna hörde av sig och undrade om vi ville överta en massa långkalsonger. När vi räknade kalsongerna var det 73 par!
En annan gång stod loppisen helt utan porslin, efter att ha skickat iväg en sändning till Litauen. Samtidigt ville Ethel och hennes kolleger ha något att erbjuda i butiken.
På morgonen, när personalen kom för att öppna, hade någon lämnat flera kartonger – med porslin! – på trappan utanför kapellet.
– Många som jobbar här brukar säga: ”När vi behöver något kommer det!” För min del var nog långkalsongerna det mest oväntade och glädjande, säger Ethel och ler åt minnet.

Av Anna Smedberg Foto: Kristina Wirén

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons