Annons

Annons

Lennart dog nästan av getingsticket

Vid flera tillfällen har ett getingstick varit nära att kosta trebarnspappan Lennart Börjesson livet. Men förra sommaren var han närmare döden är någon gång tidigare...

Annons
Lennart och hans hustru Nina hoppas på en sommar utan getingstick. - Om framtiden vet vi ingenting. Därför är jag tacksam för varje dag Lennart och jag får tillsammans, säger Nina.

Lennart och hans hustru Nina hoppas på en sommar utan getingstick.
– Om framtiden vet vi ingenting. Därför är jag tacksam för varje dag Lennart och jag får tillsammans, säger Nina.

Det är med skräckblandad förtjusning som familjen Börjesson tillbringar ännu en sommar på gården utanför Ambjörnarp, i södra Västergötland.
– Utan getingar skulle allt vara perfekt, säger 58-årige Lennart.
I den åsikten instämmer Lennarts hustru Nina, 43, och de hemmavarande barnen, Anthon, 20, och Caisa, 18 år.
Lennart fick sina första getingstick när han sprang omkring barfota i samma trakter som barn.
– Då reagerade jag inte mer än de flesta andra, säger han. Det sved, brände och bultade.
– Mamma baddade svullnaden med Salubrin och la på en sockerbit, som drog ut det onda.
Lennart arbetar som vaktmästare på ett äldreboende och när han som ung mötte förskolläraren Nina Porali på en danskurs var getingstick ännu inte något större problem.
– Nina och jag hade just flyttat ihop, när jag erbjöd mig att hjälpa en god vän med hans rosenspaljé, berättar Lennart.
– Både min kompis och jag blev getingstungna. Han tog det bra, men jag var nära att svimma. Jag hade svårt att andas och min kompis ringde efter en ambulans.
Nina minns händelsen som om det var i går.
– Lennarts pappa frågade mig om jag visste var Lennart var, säger hon.
– ”Han är väl ute och springer”, sa jag. ”Nej, han är på väg till Borås lasarett i ambulans”, svarade pappan.
Den gången blev Nina aldrig riktigt rädd.
– Jag var fortfarande lyckligt omedveten om hur ödesdigert ett getingstick kan vara. Dessutom var jag så nykär att jag trodde att Lennart fixade allt!

Oron för Lennart höll familjen i ett järngrepp

Under en tioårsperiod blev Lennart getingstungen var och varannan sommar. Flera gånger hängde hans liv på en skör tråd.
– Plötsligt var somrarna inte roliga längre, berättar Nina. Oron för Lennart höll mig och barnen i ett järngrepp. Ingen av oss kunde riktigt slappna av.
2004 remitterades Lennart till allergimottagningen på Borås lasarett.
– Det gjordes en hyposensbehandling på mig. Det som i dag kallas sensibilisering, berättar Lennart.
Först fick han mycket små doser med getinggift, för att hans kropp skulle vänja sig.
– Men snart var jag uppe i jättedoser, varje spruta motsvarade tio getingstick. Det där gjordes var sjätte vecka under fem års tid.
När behandlingen avslutades 2009 trodde Lennart att han skulle vara immun livet ut.
– Det var en enorm lättnad, säger Nina. Sommarglädjen återvände. Och förra året fick vi ett kvitto på att behandlingen hade hjälpt.
– En dag kom Lennart hem, glädjestrålande. ”Jag blev getingstucken när jag klippte häcken på jobbet i dag”, sa han. ”Jag mådde lite illa, men det blev knappt någon svullnad!”
En månad senare – vid lunchtid torsdagen den 24 juli 2014 – var katastrofen ett faktum.
– Jag gick ute och slog gräset vid vår stenmur, berättar Lennart. Plötsligt stack det till i sidan på mig.
– Jag förstod att jag hade blivit getingstucken. Jag la ner grästrimmern på marken och började gå mot huset. Men jag kom bara ett 30-tal meter…
Stående på knä fiskade Lennart upp mobiltelefonen och ringde 112.
– Jag hann säga vad jag hette, var jag bodde och att jag hade blivit getingstucken.
– ”Är du allergisk”, frågade larmoperatören. När jag sluddrade fram ett ”ja”, sa hon att både ambulans och ambulanshelikopter var på väg.
– Men jag trodde aldrig att de skulle hinna fram i tid. Jag förlorade medvetandet i tron att det var kört.

Tårarna strömmar nedför Ninas kinder

När Lennart inte kom hem gick Nina ut för att säga till honom att lunchen stod på bordet.
– Då såg jag hans orange byxor på ängen, hundra meter bort, säger Nina. Jag rusade dit och fann Lennart liggande, svettig, kall och livlös. ”Död” for det genom mitt huvud.
Chockad och förtvivlad sprang Nina tillbaka till huset och uppmanade sonen Anthon att ringa 112.
Sedan återvände hon till Lennart, med saft och ett paraply, för att skydda hans livlösa kropp mot solen.
– Jag försökte få i Lennart lite saft, men det gick naturligtvis inte. Hela vårt liv tillsammans passerade revy. ”Hur ska barnen och jag klara oss utan Lennart?”, tänkte jag.
Tårarna strömmar nedför Ninas kinder när hon berättar.

Efter en halvtimmas intensivt räddningsarbete tog de med sig Lennart i helikoptern

Ambulansen var först på plats. Sedan landade helikoptern på ängen bredvid.
– Jag minns att sjukvårdspersonalen pratade om återupplivning, säger Nina. ”Kommer han att klara sig?”, frågade jag.
– Det enda svar jag fick var ett sammanbitet: ”Vi gör vad vi kan!” Efter en halvtimmas intensivt räddningsarbete tog de med sig Lennart i helikoptern.
Nina och hennes två söner Eric, 21, och Anthon tog den egna bilen till Borås lasarett.
– Vi var i Borås på mindre än en timma. Men det kändes som en evighet.
På akuten möttes de av en allvarlig läkare, som pekade med hela handen mot ett rum. ”Vi får prata där inne”, sa han.
– I det ögonblicket trodde jag att allt var över, säger Nina.
”Lever han?”, flämtade hon. Och fick svaret: ”Ja, han lever, men…”
– Det enda jag hörde var ”Ja, han lever”, säger Nina och torkar sina tårar. Ingenting hade just då kunnat göra mig lyckligare än de tre små orden: ”Ja, han lever…”
När Nina en halvtimma senare fick träffa Lennart var han ingen vacker syn. Läpparna var svullna, tungan groteskt stor.
– Jag tog Lennarts hand och sa hans namn. Då öppnade han ett öga och en tår rann nedför hans kind.

Lennart och Nina njuter av livet och hoppas på att slippa fler dramatiska färder till sjukhuset.

Lennart och Nina njuter av livet och hoppas på att slippa fler dramatiska färder till sjukhuset.

Får fortsätta med behandling livet ut

Några timmar senare hade Lennart återhämtat sig så pass att han kunde flyttas från intensivvården till en vanlig vårdavdelning.
– Där kunde Lennart mödosamt börja prata, säger Nina. Han berättade att han hade varit medveten under helikopterfärden.
– Efter ett dygn på lasarettet var jag hemma igen, konstaterar Lennart själv. Men jag var fruktansvärt trött i en vecka efteråt.
– Det blev flera oroliga nätter, man tänkte ju på hur illa det kunde ha gått…
Nu har Lennart påbörjat en ny sensibiliseringsbehandling.
– Antagligen får jag fortsätta med behandlingen livet ut, säger han. Och nu under sommaren går jag ingenstans utan två adrenalinsprutor i en akutväska på höften.
Nina lägger armen runt sin man.
– Jag är så otroligt tacksam för varje dag vi får tillsammans, säger hon. Och för all den hjälp vi har fått. Svensk akutsjukvård är fantastisk.
– Om framtiden kan ingen sia. För oss är det här och nu som gäller!

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons