Annons

Annons

Hundarna räddade Annelie från tvångstankarna

Under flera år styrdes Annelies vardag av tvångshandlingar. Till slut vågade hon knappt lämna sin lägenhet. – Att jag fick praktik på Änglahunden och vågade mig ut i samhället blev en vändpunkt i mitt liv, säger Annelie.

Annons
Hunddagis Annelie

Annelie på promenad med hundarna.

Hundarna förstår vad som är på gång. De viftar på svansen och gläfser förväntansfullt.
– Ska vi gå ut? Ja, det gör vi! säger Annelie Eriksson och blir genast omringad av fem glada vovvar.
Lilla charmtrollet Ester gör några glädjeskutt, medan den vita trasselsudden Sigge snurrar ett par varv i pur glädje. Annelie kan inte låta bli att skratta åt hundarnas iver.
– Hundarna är verkligen min räddning. Utan dem vet jag inte vad det skulle ha blivit av mig.
– Att jag fick praktik här på Änglahundens hunddagis, är en av de största sakerna som hänt i mitt liv, säger Annelie, 45.
När man möter den positiva och kraftfulla kvinna, som Annelie är i dag, är det svårt att föreställa sig att hon för bara några år sedan satt instängd i sin lägenhet mer eller mindre dygnet om.
– Jag var helt styrd av mina tvångstankar, berättar Annelie.
– För att jag skulle kunna gå ut måste fransarna på mattan ligga helt i ordning. Likaså måste fjärrkontrollerna till TV:n ligga på ett särskilt vis.
– Och när jag väl kom ut, så strök jag längs husväggarna. Jag klarade inte att gå över öppna ytor.
– Om jag någon gång var tvungen att korsa ett torg, fick jag hjärtklappning. Det kändes som om jag skulle dö.

Alla var snälla och välkomnande

Annelies problematik sträcker sig långt tillbaka i tiden. Bland annat var hon mobbad under hela sin skolgång.
– Under alla åren i skolan var jag utanför. Efter halva nian hoppade jag av, jag orkade inte längre. Mobbning är en jättetuff sak att stå ut med.
Annelie konstaterar att hon har missat mycket i sitt liv.
– Jag kan bli lite ledsen när jag tänker på att jag är 45 år och egentligen inte har hunnit göra så mycket. Det blev varken gymnasium eller jobb för mig.
När Annelie ser tillbaka, konstaterar hon att hon aldrig har haft någon riktigt nära vän. Däremot har djur alltid spelat en stor roll i hennes liv.
– Jag växte upp med husdjur och nu har jag både katt, marsvin och hamster hemma.
– Så när min handläggare på kommunen frågade vad jag skulle kunna tänka mig för praktik, så önskade jag att få jobba med hundar.
– Då ordnade hon så att jag fick besöka Änglahundens hunddagis, här i Borås. Det blev en vändpunkt i mitt liv.
På Änglahunden tas tio hundar om hand av sju hundskötare, som alla omfattas av lagen om stöd och service (LSS).
– När jag började på Änglahunden var jag rädd att jag skulle bli mobbad här också. Men alla var snälla och välkomnande och jag kände direkt att jag skulle trivas, säger Annelie.
Men hon sticker inte under stol med att det till en början var tufft för henne att komma in i rutinerna.
– Den första tiden hade jag svårt att komma i väg på morgonen, på grund av alla mina tvångshandlingar.
– Ibland kom jag för sent, för att jag höll på att ordna fransarna på mattan. Och när jag kom hem efter fyra timmar med hundarna var jag helt slut!
– Vi går ju långa promenader varje dag, ofta upp till två timmar. Jag hade väldigt dålig kondition och började flåsa för ingenting.
– Men jag blev förvånad över hur snabbt min ork förbättrades!

Hunddagis Annelie

Annelie och lilla Hippie.

Annelie säger att hundarnas kravlösa sätt hjälpte henne att klara steget tillbaka ut i verkligheten.
– Här får man all kärlek man kan önska sig. Hundarna bryr sig inte om hur man är eller hur man ser ut, de är alltid glada och kärleksfulla. Det är bara att sätta sig i soffan och gosa med någon av dem.
Även personalen och arbetskamraterna på Änglahunden blev ett stöd för Annelie.
– Här har jag fått mina första vänner. Och mår man dåligt en dag, kan man alltid gå in och prata av sig hos handledarna.
– I början, när jag ringde och sa att jag var sjuk och skulle stanna hemma, kom chefen hem och hämtade mig.
– Hon sa: ”Om man har en depression, ska man inte sitta ensam hemma, då ska man vara ute bland folk.” Och det har hon ju rätt i.
I dag är det tvärtom. Det ska mycket till för att Annelie ska stanna hemma och det händer att hon jobbar trots att hon är sjuk.
– Ofta är jag här vid sjutiden på morgonen, även om jag egentligen inte börjar förrän åtta. Det finns ingen anledning för mig att sitta hemma och vänta på att få gå hit, om jag ändå är vaken.
Annelie har successivt utökat sin arbetstid och sedan ett par år tillbaka jobbar hon 30 timmar i veckan.
Hon kombinerar sin tid på hunddagiset med en praktikplats på zoobutiken Djurmagasinet, där hon varje dag kan träna på att prata med främmande människor.
– Den första tiden i butiken packade jag mest upp varor och då försökte jag gömma mig som en liten mus. Nu går jag fram till kunderna och frågar om de behöver hjälp. De vet ju ingenting om min bakgrund, utan behandlar mig som en helt vanlig människa.
– Det är en skön känsla när folk blir tacksamma över att jag kan hjälpa dem, säger Annelie, som nu drömmer om en riktig heltidstjänst.

Hundagis Annelie

Annelie med några av hundarna på Änglahundens hunddagis.

Annelie återkommer ofta till sin son Alexander, 15, och hur glad hon är över att kunna vara en bra förebild för honom.
– I dag har Alexander en mamma som går i väg och jobbar och kommer hem och lagar mat. Det är ju så en mamma ska vara!
Annelie gläds också över att kunna vara mer delaktig i sin sons liv. I dag klarar hon exempelvis av att vara med på skolans utvecklingssamtal, vilket var en omöjlighet för några år sedan.
– En annan bra sak är att jag har lärt mig att laga mat. Förr kunde jag med nöd och näppe koka makaroner. I dag kan jag flera avancerade maträtter och Alexander älskar min matlagning.
Även om hon tycker att det är jobbigt, vill Annelie berätta sin historia, för att de människor som upplever samma mörker som hon gjorde för några år sedan, ska förstå att det finns hopp.
– Om jag kan hjälpa en enda människa som mår lika dåligt som jag gjorde då, skulle jag bli innerligt glad!
– Jag är inte perfekt och jag kan fortfarande ha dåliga dagar, särskilt på våren och hösten.
– Och visst var det jättejobbigt i början, men jag är så glad att jag fick chansen och att jag vågade ta steget.
– Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv i dag. Och Alexander har en lycklig mamma!

Hundskötarna tar stort ansvar
Aktivitetshuset Kamgarn är ett dagcenter i Borås.
Här erbjuds olika aktiviteter för personer med någon form av funktionsnedsättning, som omfattas av lagen om stöd och service (LSS).
En av verksamheterna är hunddagiset Änglahunden. Målsättningen med dagiset är att så långt som möjligt likna en vanlig arbetsplats.
Hundskötarna får ta stort eget ansvar. Förutom att ta hand om djuren sköter de även kontakterna med hundägarna.
Målet är att i slutändan ge praktikanten en företagsplacering.

Av Jeanette Bergenstav Foto: Patrik Bergenstav

LÄS OCKSÅ
Renata vågade inte berätta att hon är rom

Lisa blev sjukligt hälsosam: Jag höll på att springa ihjäl mig

Den lilla valpen har gett mig ny livslust

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons