Annons
Annons

Jag hade inga barn, men fick ”barnbarn”

Ingbritt, 71, har alltid älskat barn men fick aldrig några egna. Så flyttade familj Olausson in i lägenheten mitt emot. I dag är hon Evelinas och Lovisas älskade "Nanny".

Ing-Britt med sina "barnbarn"

Ing-Britt, 71, är överlycklig över att äntligen ha fått en egen familj.

Ingbritt Grandin, 71, sörjde länge att hon aldrig fick några egna barn.

– Jag har haft några förhållanden genom åren men det blev varken giftermål eller barn, säger hon.
Under en period var Ingbritt inne på att adoptera, men för 40 år sedan godkändes inte ensamstående som adoptivföräldrar. Hon började acceptera att hon aldrig skulle få egna barn och fokuserade i stället på sina vänners barn.
– Jag satt ofta barnvakt och brydde mig om de små på olika sätt.
Hon kände sig länge lite ”vid sidan av samhället”.
– Normen sa att man inte var lika mycket värd om man inte hade man och barn, och ibland kände jag mig så utanför, säger hon med ledsen röst.
Åren gick och snart var det dags för väninnorna att få barnbarn. Återigen kände hon sig utanför. När väninnorna pratade om barnbarnen satt hon tyst.
– Det var så tomt. Jag hade så gärna haft barnbarn att rå om. En stor tårtbit fattades.
Men tårtbiten kom på plats för nio år sedan. Då flyttade Kerstin Olausson och hennes man Anders in i lägenheten mitt emot Ingbritts i Malmö.
– Vi fick omedelbart en väldigt fin kontakt, fikade hos varandra och hade så trevligt. Snart var Kerstin gravid och skulle föda. När de kom hem från BB gick de först in till mig för att visa det lilla underverket Lovisa. Jag var så glad och tacksam. Jag var ofta hos dem och hjälpte till med den lilla. Som jag njöt av det, berättar hon.

Tänk att jag fick en familj på gamla dar!

Familjen Olausson hade öppnat dörren på vid gavel och bjudit in henne i gemenskapen.
– När Lovisa var 1,5 år gick hon fram till dörren med sin gåstol och sa ”Nanny”. Hon ville in till mig, säger Ingbritt med ett varmt leende.
Snart var Kerstin gravid igen och då bestämde sig familjen för att flytta till ett hus. Att Ingbritt skulle fortsätta vara en del av familjen var självklart. Kerstin har ingen stor släkt och ser Ingbritt som en familjemedlem.
– Hon är en väldigt nära vän. Vi kan prata om allt, från recept till djupare frågor. Jag kan alltid ringa henne och det känns tryggt, säger Kerstin.
– Det är ju inte så långt mellan oss nu heller. När Lovisa och Evelina gick i förskolan hämtade jag dem efter deras mellanmål. Vi brukade gå till lekplatsen och sedan hem till dem, säger Ingbritt.
Nu är flickorna åtta och nio år. Ingbritt träffar de minst varannan vecka.
– Till deras födelsedagar är det självklart obligatoriskt med en lite större present, men för att ingen ska bli utan får den andra också en liten present, säger Ingbritt och ler.

Annons

Fantastiskt att se deras utveckling
Att se flickornas utveckling har varit fantastiskt, menar Ingbritt.
– Det ger mig så mycket att följa med när de växer och blir klokare och klokare. Även om det förstås också är helt underbart att de är så spontana och busiga
Att sova över hos ”Nanny” är extra populärt för flickorna.
– Ibland kommer de hem till mig och stannar över på helgen. Jag har bara en tvåa, så då får flickorna sovrummet medan jag själv sover i vardagsrummet. När vi kramas god natt kan de säga ”Jag älskar dig, Nanny”. Då blir det alldeles varmt i mig.
Nanny och flickorna hittar på mycket tillsammans. De går på bio, museum, biblioteket, har picknick eller går på konserter. Eller är de bara hemma och pysslar eller tittar på film. Ibland åker Ingbritt till flickorna och umgås med dem på hemmaplan.
– De berikar mitt liv på ett sätt som jag aldrig kunnat hoppas på. Vi har så roligt, säger hon.
Relationen till flickornas föräldrar kunde inte vara bättre.
– De är mycket tacksamma för det jag gör och visar det ständigt. Kerstins och Anders vänner vill väldigt gärna också ha en ”Nanny”. Ungarna pratar så mycket om mig att föräldrarnas vänner blir avundsjuka, säger hon och skrattar.
Mamma Kerstin håller med.
– Vi har vänner som inte har någon som kan hjälpa dem med barnen. De häpnar över vilken kontakt vi har med Ingbritt och kan inte fatta att vi träffats genom att vara grannar, säger hon.

Alltid en självklar gäst
Ingbritt har varken föräldrar, syskon eller kusiner, men har nu äntligen blivit medlem i en familj.
– Jag har många gånger saknat de där samtalen som man kanske bara kan ha med sina syskon. Men nu har jag fått det vardagsnära umgänget som jag längtat så mycket efter, säger hon lyckligt.
Under jular och andra högtider har Ingbritt alltid ställt upp och jobbat på sjukhuset där hon är anställd som medicinsk sekreterare.
– Fast det kanske värkte i hjärtat var jag alltid bussig så att de som hade barn kunde vara lediga. Och jag slapp ju helgernas tomhet. Om någon undrar nu för tiden kan jag säga att jag ska fira jul med min familj. Det är en sådan gåva! Jag är en självskriven gäst och flickorna och jag hittar alltid på något extra när de har skollov.
Ingbritt umgås även med flickornas mor- och farföräldrar. Flickornas farmor och farfar bor i Göteborg, men mormor bor närmare så henne träffar hon mer.
– Alla är väldigt glada över att jag finns i både deras och flickornas liv. Vi kompletterar varandra, kan inte den ena passa flickorna så kan den andra.
Familjen Olausson är en generös och omtänksam familj, tycker Ingbritt.
– De vill alltid ha med mig och om jag tvekar säger flickorna till bestämt att jag bara måste vara med. Tänk, när jag fyllde 70 ordnade de en överraskningsfest. De kom och hämtade mig och bjöd på en fin heldag i Danmark. De visar alltid så mycket omtanke och kärlek.
Ingbritt arbetar fortfarande två dagar i veckan, och går gärna på teaterföreställningar och konserter. Hon gör oftast sina aktiviteter på egen hand.
– Om jag har lust kan jag dela upplevelsen med någon väninna. Men jag längtar alltid efter att få träffa Lovisa och Evelina igen. De är mina hjärtebarn, säger Ingbritt.

Av Kicki Biärsjö Foto: Stefan Lindblom

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…