Annons

Annons

Ingen kan se att jag är handikappad

DET HÄR HÄNDE MIG: Min hjärna går på högtryck året om. Jag är inte bara bipolär utan har också adhd. Det syns inte på mig, men jag får kämpa för att leva normalt.

Det syns inte att jag är bipolär

Mitt handikapp syns inte på mig men påverkar allt i min vardag. 

I skolan var jag omväxlande mobbad och totalt ignorerad. Jag kände mig annorlunda och gjorde allt för att känna av stämningen och bli precis som mina klasskompisar. Ingen var ju som jag, tyckte jag. Ingen tog mig på allvar. Jag var våghalsig och totalt orädd för allt. Saknade spärrar. Visste inte mycket om rätt eller fel. Liftade hit och dit. Drack alkohol. Skolkade. Blev ihop med nya killar varje vecka. Kom in på diskotek som 14-åring. De första 20 åren av mitt liv drog mig långsamt ner i ett mycket mörkt hål.
Ibland trodde jag att jag var något speciellt. Någon som var menad att bli nåt stort. Den känslan gick jag med i flera år tills sanningen kom i kapp mig. Jag var bara knäpp.

Annons

LÄS MER: Min diagnos gjorde livet lättare

Då, förr, var det nästan tabu att vara psykiskt sjuk. Det dröjde tills jag fyllde 39 år innan jag fick mina diagnoser. Min huvuddiagnos är att jag är bipolär, men jag har dessutom adhd. Min hjärna går på högtryck året om, aldrig något mellanläge. Just därför måste jag vila ofta. Stänga in mig i ett mörkt rum med öronproppar. Lukter är riktigt jobbigt. Min man skojar alltid om att jag har superhörsel och superluktsinne.
Jag är mentalt handikappad och det är min verklighet. Det syns inte på mig. Ingen skulle kunna gissa att jag har hela elva dolda diagnoser som sabbar för mig. Jag ser inget gott alls i det, men detta är min värld. Vissa dagar gråter jag och förbannar mitt tillstånd. Andra dagar tar jag behovsmedicin och ser till att sköta om mig. Då känns inte världen fullt så hemsk.

LÄS MER: Min son var rädd för människor

Jag har absolut inget filter. Jag tar in allt och det gör att jag inte klarar av ”enkla sysslor” på samma sätt som en ”normalfungerande” person. Ibland tar det ända till lunch innan jag har kraft att klä på mig. Musklerna lyder inte och hjärnan fungerar inte alls. Jag sätter saker på fel plats, fixar kaffet, men glömmer fylla på kaffebönorna … Helger, lov och semestrar är extra jobbiga för mig, utan rutiner och med tjo och tjim. Jag blir orolig, rastlös och stressad. Ibland önskar jag att jag hade hela kroppen i bandage för att få en gnutta förståelse för vilket privat helvete jag har. Som vi har, vi bipolära själar.

LÄS MER: Jag fick barn och psykos samtidigt

Min man är helt fantastisk, trygg och pålitlig. Vår son har en grundtrygghet och vi ser alltid till att han sätts i första rummet. Jag har pratat om mina diagnoser med honom. Barn är så bra på det sättet att de aldrig dömer. Men de tar inte heller fullkomlig hänsyn utan kör på, nyfikna, framåt och frågvisa. Kanske är det just därför som jag trivs bäst bland barn och djur. Har märkt att jag har något slags känslighet och kan umgås med djur som är ”utdömda” av människor som gett upp om dem.
Jag kämpar på, som alla andra i vårt samhälle som står utanför på ett eller annat sätt.
/”Bea”

Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock.

LÄS MER: Min diagnos gjorde livet lättare
LÄS MER: Min son var rädd för människor
LÄS MER: Jag fick barn och psykos samtidigt

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…