Annons

Annons

Ingen ville gratta oss till vårt barn

DET HÄR HÄNDE MIG: Vi hade längtat i flera år efter att få barn. När hon äntligen kom var vi överlyckliga, trots att alla tyckte synd om oss för att hon hade Downs syndrom. Lilla Maria är vår stora glädje men också vår stora sorg.

Vår söta flicka med Downs syndrom

Vår dotter var den allra sötaste. Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock

Det är fem år sedan lilla Maria föddes. Vårt älsklingsbarn med Downs syndrom, vårt enda barn. Hon var så efterlängtad och så älskad från allra första stund. Vi hade väntat så länge, ingen av oss var ung längre och vi hade insett från början att vi måste få ett barn snabbt om vi överhuvudtaget skulle få något.  Lyckan var därför total när stickan vi hämtat på apoteket äntligen visade att vi lyckats. Den kvällen firade vi med att gå ut och äta en riktigt god middag på en fin restaurang, utan vin förstås. Jag var ju gravid och Kent sympatiserade med mig.

Annons

Mina arbetskamrater tyckte att det strålade om mig och jag var verkligen lycklig. Vi såg fram emot förlossningen och förberedde oss noga genom att läsa massor av litteratur och delta i kurser. Ändå var vi totalt oförberedda när lilla Maria kom till oss.

Maria var inte som andra bebisar. Hon var mongolid. Vi hade aldrig ens tänkt på att något sådant kunde hända. Vi hade bara föreställt oss en söt liten bebis utan komplikationer.
Maria var söt, det var hon, och vi älskade henne precis som hon var. Men vi insåg ganska omgående att hon inte skulle bli som andra barn, att hon skulle stöta på stora svårigheter i livet och att hon troligtvis alltid skulle vara beroende av andra människor. Och att vi aldrig skulle få några barnbarn.

Det var mycket som vi måste bearbeta och sörja över, samtidigt som vi var så stolta över henne och glada över att vara hennes föräldrar. För oss var hon det finaste som fanns och vi skulle aldrig ha velat byta ut henne mot någon annan.
Men omgivningen reagerade med bestörtning när de fick veta att Maria hade Downs syndrom. Föds sådana barn fortfarande var det en del som undrade. Ingen ringde och gratulerade oss. Ingen kom med en liten present till henne. Hon fick ingen hemstickad kofta av min mamma trots att jag visste att hon hållit på och sticka en sådan. Trodde hon att vårt barn inte behövde någon kofta för att hon var handikappad? Min mammas reaktion var i alla fall att låtsas som om Maria inte fanns. Det dröjde länge innan hon kom hem till oss och bekantade sig med sitt barnbarn, tre hela månader. Hon som så hett hade önskat sig sitt första barnbarn. Hon hade glatts med oss och skämtat om hur hon skulle bo hos oss för att riktigt kunna rå om den lilla bebisen. Jag tror att hon var så oändligt besviken så att hon inte kunde hantera det.
Det spelade ingen roll vem vi träffade – de blev mest besvärade och visste inte riktigt vad de skulle säga. Säger man grattis till föräldrar som fått ett barn med Downs syndrom? Vi fick framhålla så glada vi var över vår lilla dotter och hur mycket vi tyckte om henne. De flesta såg förvånade ut och trodde säkert att vi försökte trösta oss själva.

Maria utvecklades som andra barn, bara mycket långsammare. Hon lärde sig inte gå förrän hon var över två år och hon går stapplande. Hon talar fortfarande mycket dåligt. Läkarna säger att hon kommer att kunna prata riktigt men att hon troligen får gå i särskola. Hon ligger för långt efter sina jämnåriga och det skulle bara göra henne ledsen om hon inte kan hänga med sina klasskamrater. Barn är inte alltid så snälla mot varandra.
Hon har ett säreget utseende, vilket jag och min man tycker är bra. Då vet alla som ser henne att hon är en särling och ska behandlas därefter. Vi vet inte om Maria förstår att hon är annorlunda. Vad vi vet är att Maria älskar livet och är full av äventyrslust och upptäckarglädje. Det är ytterst sällan hon är ledsen. Hon tar det mesta med ett skratt utan att protestera.

Numera är Maria respekterad i vår bekantskapskrets och av våra släktingar. Hon är en snäll och tillgiven liten person, som tycker om att sitta i knä och att kramas. Hon är okomplicerad och tycker om alla. Även den mest griniga person kan inte låta bli att le mot henne när hon ler så rart till dem. Hon ger oss så mycket kärlek och vi försöker att ge så mycket kärlek vi kan tillbaka.
/”Lottie”

LÄS OCKSÅ


1 kommentar


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…