Annons
Annons

Instängda i flygplanet – med en psykopat

DET HÄR HÄNDE MIG Jag såg kvinnan redan innan vi klev på flygplanet på Arlanda. Jag tyckte att hon var cool som inte brydde sig om att folk tittade på henne när hon högljutt letade efter sitt pass. Det skulle jag inte tycka bara ett par timmars skräckresa senare.

Vi var instängda i flygplanet med en psykopat. Bilden är arrangerad Foto: Shutterstock

Bilden är arrangerad Foto: Shutterstock

Vi såg henne redan på Arlanda, i kön till säkerhetskontrollen. En kvinna i drygt femtioårsåldern, snyggt klädd och håret uppsatt i en välgjord knut, stod vid en bänk och hällde ut allt innehåll ur handväskan samtidigt som hon talade högljutt för sig själv.

Annons

Vi tittade på varandra i smyg. Hon var en udda fågel som så fullkomligt struntade i att omgivningen tittade på och viskade diskret om henne.
Jag och min väninna Karin var på väg till San Francisco på vår drömsemester ett par veckor, via Reykjavik. Snart satt vi med en kopp kaffe i en liten bar och väntade på att få gå ombord. Då såg vi kvinnan igen. Hon satt en bit bort och pratade med ett äldre par, som mest verkade besvärade. Flera gånger försökte de återgå till sin egen konversation men blev hela tiden avbrutna av kvinnan. Vi log lite medlidsamt i mjugg, vem har inte någon gång råkat ut för något liknande?
Men kvinnan var snart glömd och vi klev på vårt plan. Resan till Reykjavik gick smidigt och snart var det dags att förbereda sig för den drygt tio timmar långa flygresan över Atlanten.

Hamnade bredvid oss
Det var mycket folk som skulle stiga ombord på det nya planet. Jag gick först och trängde mig fram i den smala gången.  När jag närmade mig rad 17 där vi skulle sitta såg jag kvinnan från Arlanda vid en fönsterplats. Jag knuffade på Karin som såg oroligt på mig. Det var väl ändå inte möjligt att …?
Modet sjönk när jag insåg att vi hade platserna bredvid henne. Jag dubbelkollade boardingkortet och suckade djupt inombords.  Jag kände en viss oro och jag såg på Karin att hon tänkte likadant.
Det kunde jag förstås inte visa när jag knölade mig in bredvid kvinnan. Jag nickade artigt men bestämde mig för att försöka avstånd. Det kändes som att om jag gav henne lillfingret skulle hon sluka mig helt och hållet. Men knappt hade jag och Karin fått på oss säkerhetsbältena förrän det började. Strax innan take off kom hon på att hon hade satt upp sin väska i skåpet ovanför sätena och den måste hon ju absolut ha.
Vi trasslade oss ut ur sätena och lät henne förstås hämta väskan. Utan ett tack satte hon sig igen och tryckte ner väskan på golvet framför sina fötter. Sedan började hon böka i väskan och leta efter något som hon inte hittade. Då ville hon resa sig igen, men flygvärdinnan hindrade henne för vi skulle precis lyfta. Då krävde hon att flygvärdinnan skulle titta i skåpet för att se om hennes hårborste hade ramlat ur väskan och låg där.

For ut i förbannelser
Kvinnan kunde inte vara stilla en enda sekund utan höll på och fixade med något hela tiden samtidigt som hon suckade, stönade och pratade för sig själv. Gång på gång kom hon åt mitt armstöd och ändrade med sin armbåge mina kanalinställningar och ljudvolymen till hörlurarna. Jag bad henne så vänligt jag kunde att försöka hålla åt sig armen men det var nästan som om hon hade väntat på detta tillfälle att ställa till med bråk. Hon for ut i förbannelser och så fort jag gick i svaromål härmade hon mig med hånfull röst.
– Hålla in armen kan du göra själv, surkärring!, skrek hon. Om du inte såg så gammal och trött ut skulle jag slå dig. Men du har nog fullt sjå ändå att hålla ordning på alla de där rynkorna.
Om det inte hade varit så obehagligt hade jag blivit full i skratt. Det var helt absurt hur denna snygga, välklädda, medelålders kvinna uppförde sig.
Karin påkallade flygvärdinnans uppmärksamhet och frågade diskret om det fanns någon möjlighet att byta plats. Hon förstod oss till fullo men sa att planet var helt fullbokat. Det var bara att bita ihop och härda ut ytterligare nio timmar.

Uppviglade passagerare
Under de timmarna såg hon till att verkligen göra livet så surt som möjligt för oss. Jag lyckades somna en stund, när kvinnan fått upp en bok och kom till ro för ett ögonblick. Då fick hon lämpligt nog en hostattack rakt i mitt öra och sedan var jag klarvaken igen. När det var dags för mat fick Karin och jag brickorna före henne för vi hade beställt specialkost i form av vegetarisk mat. Då blev hon först upprörd över att hon skulle få vänta på sin mat och försökte uppvigla passagerarna framför och bakom henne att tycka likadant.
När det inte lyckades behövde hon plötsligt gå på toaletten – precis när vi frigjort besticken och skulle börja äta. Det var bara att be passagerarna bredvid om hjälp med att hålla brickorna samtidigt som vi åter trasslade oss ut ur stolarna. Så fort någon försökte säga åt henne anföll hon som den värsta giftkobra och alla insåg snabbt att man gjorde minst skada för alla genom att vara tyst och härda ut.
I väntan på sin mat tog hon helt sonika min brödbit och min ost.
– Jag gör dig bara en tjänst, sa hon mellan tuggorna. Du är tjock nog ändå utan det här brödet.
När hon så småningom själv hade ätit klart kom hon på att hon behövde ha mer vatten för att skölja ner sin medicin med och började ropa på flygvärdinnorna. Men antingen hörde flygvärdinnorna inte eller så negligerade de henne. Då skulle hon ut igen. Men då vägrade vi att flytta på oss och sa att hon vackert fick kliva över våra ben om hon behövde gå ut. Nu orkade vi inte vara trevliga längre för det spelade ju ändå ingen roll.
Då fnös hon ilsket och trampade oss medvetet på fötterna när hon under stort stönande och stånkande knölade sig förbi oss. Hon drog ner Karins vinglas och beskyllde sedan en annan passagerare för att medvetet ha hällt vin på henne.

Som en tickande bomb
Vi trodde aldrig att resan skulle ta slut, men när det var en dryg timme tills landning somnade hon. Tack och lov! Vi passade också på att sova den lilla stund som var kvar, men jag var hela tiden obehagligt beredd på att få en hostattack i örat eller en armbåge i magen, så jag slumrade mest.
Det här var den absolut värsta flygresa jag har varit med om. Vi har helt färdiga av anspänningen av att ha suttit bredvid en tickande bomb, hänvisade till att sitta fastspända bredvid henne under så många, långa timmar. Det var tur att hon inte blev fysiskt aggressiv, det låg i luften några gånger men jag lyckades på något sätt parera det varje gång, för vad hade kunnat hända då?

Trakasserierna fortsatte
Inte förrän vi satt i taxin på väg till hotellet kunde vi tillåta oss att slappna av och börja prata om det. Hon hade följt efter oss ända till bagagebandet men där blivit omhändertagen av en vakt, när hon fortsatte trakassera oss.
Med allt i backspegeln någon dag senare kände jag med ens ett stort medlidande med den kvinnan. Jag hoppades att hennes resa inte skulle behöva ta slut på flygplatsen utan att hon skulle få fortsätta sin semester, samtidigt som jag ändå önskade att hon skulle bli omhändertagen för att få adekvat hjälp. Och för att ingen annan skulle behöva råka ut för något liknande.
/”Marie”

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…