Annons

Annons

Jag är ensam med barnen trots att jag är gift

DET HÄNDE MIG: Henrik och jag har alltid haft olika intressen. När barnen kom trodde jag att vi äntligen skulle få samma fokus. Men Henrik var inte alls inställd på att ändra sitt liv.

Ensamstående gift mamma

Jag sköter barnen helt ensam, trots att jag lever med pappan. Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock

Henrik och jag lärde känna varandra sista året på gymnasiet. Vi blev lite smygande ett par, blixtförälskelsen man läser om drabbade aldrig oss. För mig var det okej, jag har aldrig haft någon längtan efter passion utan efter trygghet och en lugn vardag.
Henriks stora passion i livet är att mecka med äldre bilar, gärna amerikanska. Jag däremot tycker om att resa, träffa vänner och är en väldigt social person. Eftersom vi hade olika intressen tillbringade vi inte sådär särdeles mycket tid tillsammans.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Så småningom flyttade vi ihop i ett hus strax utanför staden. Henrik satte genast igång med att bygga ett gigantiskt garage utanför, med plats för fem bilar. Samtidigt blev jag gravid. Vi blev båda väldigt glada, många vänner till oss hade redan barn. Ju närmare förlossningen vi kom desto mer flyttades Henriks fokus från garaget till att fixa i ordning den blivande barnkammaren.
En sommarmorgon föddes så Julia. Henrik grät när hon kom och satt med henne tätt intill sig under tiden på BB. När vi åkte därifrån var jag säker på att både han och jag var förändrade och att vi skulle tillbringa mycket mer tid tillsammans.
Så blev det inte. Jag har aldrig tvivlat en sekund på att Henrik älskar Julia, men han såg henne som mitt ansvar. Jag var föräldraledig och skötte allt och när Henrik kom hem från jobbet åt han middag, lekte med Julia en stund och drog sedan på sig arbetskläderna och gick ut. Så fortsatte det, kväll efter kväll. Jag blev besviken och ledsen och vi började bråka. Under Julias första år hände det ofta att luften hemma liksom stod still och att jag grät mig till sömns i sängen.
Samtidigt började jag längta efter ett till barn. Jag har alltid velat ha minst två och gärna tätt. För Henrik däremot var det uteslutet. Han tyckte att vår relation inte handlade om annat än tjat och gnäll och att livet nästan, hur hårt det än lät, blivit förstört sedan Julia kom. Då började en tid av förhandlingar och jag kände mig stressad. Jag försökte att lägga band på mig själv när han försvann ut i garaget. Samtidigt började jag se mig som ensamstående med bonusen att vi delade på ekonomin och vabbdagarna.

Det var en sorglig känsla samtidigt som jag förstod att om jag skulle få fler barn så var det enda sättet. Tanken på att lämna honom kom aldrig för mig, trots allt så älskade jag honom och vi hade ett barn, ett hus och många år tillsammans. Jag tvivlade heller aldrig på att Henrik älskade mig, han var bara oförmögen att ge mer än såhär av sig själv. Till slut gick han med på att försöka få ett barn till. Mot att jag lovade dyrt och heligt att inte ställa mer krav på honom.
När jag nu sitter här med Julia lekande bredvid mig och den stora gravidmagen framför mig så känner jag bara glädje, ingen sorg. Jag hade inte väntat mig att livet skulle bli såhär och jag vet att många tycker att jag är alldeles för snäll som inte ställer krav. Men faktum är att jag ändå är lycklig och det måste vara det enda som räknas.
/”Emma”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…