Annons

Annons

Jag fick inga barn – det är min sorg

Min stora dröm var att bli mamma och få en stor familj. Men livet ville annorlunda.

utan-barn

Jag har aldrig brytt mig om att göra karriär, resa jorden runt eller ha mycket pengar. Det jag drömde om när jag var ung var ett helt vanligt liv: att gifta mig, skaffa barn och flytta till hus med en egen trädgård att påta i.

Annons

Två av drömmarna slog in. Men några barn blev det aldrig. Nu är jag pensionär och man kan kanske tycka att jag borde ha lämnat den sorgen bakom mig. Men den har bara ändrat form under åren.

Jag växte upp på landsbygden i norra Sverige med far, mor och två syskon. Jag älskade att dansa, och det var på dansbanan jag träffade min man. Börje var så stilig, en riktig charmör, och hade dessutom ett hjärta av guld. Efter ett par träffar visste jag att han var mannen jag skulle gifta mig med.

När jag var strax över tjugo stod bröllopet. Jag var så stolt över att få bli fru och vuxen ”på riktigt”. Barn ville vi båda ha, helst flera stycken, men vi ville spara ihop lite pengar först. Det där huset med trädgård hägrade. Jag såg framför mig hur barnvagnen stod i skuggan av ett träd och hur jag hängde små barnkläder på tork på lina.

Åren gick, vi köpte vårt hus och barnen kunde få komma. Runt omkring mig fick mina väninnor både sitt första och andra barn. Men jag blev inte ens gravid. Börje tog det med ro, men jag både oroade mig och skämdes. Inför väninnorna skyllde jag på att Börje hade startat egen firma och att det kändes osäkert med ekonomin ännu. Min svärmor var svårare att lura. Hon påpekade ofta att det var hög tid för tillökning.

– Jag har fött sex barn, så blir det inga barn är det inte Börjes fel, snäste hon till mig en gång.

Till sist gick jag till läkaren. Det var en barsk äldre man med ett sätt som fick mig att både rodna och stamma. Men han hittade inget fel på mig och någon vidare utredning kom inte på tal. Jag gick därifrån med ett recept på lugnande medel. Det var så förnedrande.

Så småningom började vår omgivning förstå att allt inte var som det skulle. Med mina nära väninnor och min mor kunde jag prata. Men svärmor var hemsk. En dag sa hon rakt ut i luften:

– Kan du inte ge Börje några barn borde du kanske släppa honom fri, så han kan träffa en riktig kvinna.

Jag rusade ut och började stortjuta, och Börje skällde ut sin mor efter noter. Börje var fantastisk, han stöttade mig alltid.

Men så blev jag till sist gravid. Börje var överlycklig. Själv vågade jag inte riktigt tro att det var sant, och det var det inte heller. En kväll började jag blöda. Till sist fick vi åka in akut och efter en snabb undersökning rullades jag in för operation. När jag vaknade satt Börje och grät vid min sida. Det hade aldrig funnits något barn. Jag hade haft ett utomkvedshavandeskap och varit nära att stryka med. Jag fick också veta det jag innerst inne redan förstått: att jag inte kunde få barn. Läkarna hade upptäckt ett fel inuti och det fanns inget att göra.

Efter det blev mitt liv svart. Jag blev sängliggande efter operationen och komplikationerna som följde, och försökte övertala Börje att skiljas. Hans mor hade haft rätt, jag var oduglig som kvinna. Men Börje sa att det aldrig skulle komma på tal.

– Det är du och jag, Ingrid. Det löftet tänker jag inte bryta. Det är dig jag hade velat ha barn med, och blir det inte med dig får det vara, sa han.

I dag vet jag att han menade varje ord, men det tog tid för den insikten att växa fram. Jag kan fortfarande känna skuld. Men jag har också insett att Börje hade rätt att göra sitt val, och att barnen var viktigare för mig än för honom.

Så fortsatte vi vårt liv. Många trodde nog att jag och Börje skulle gå skilda vägar, men tvärtom har vi svetsats samman. Vi har vårt hus och vår trädgård som vi har lagt mycket tid och kärlek på, vi har vårt intresse för djur och natur och våra hundar. Dessutom har vi en nära relation som inte är alla förunnad. Börje är min bäste vän, och det vet jag att inte alla mina väninnor skulle säga om sina män.

Frågan om barn har fortsatt att dyka upp genom åren, men jag har aldrig känt mig bekväm med att svara på den. Människor reagerar ofta så märkligt. Än i dag kan folk fråga om jag inte provade att göra si eller så, eller om vi inte övervägde det eller det. Vad gör det för nytta nu? Eller så säger de något beklagande, som går ut på att mitt liv måste sakna mening. Att bli ömkad gör inget bättre.

Jag kan fundera på hur det ska bli när vi blir äldre och kanske sjuka, eller om en av oss blir lämnad ensam kvar. Vem tar hand om mig eller Börje då? Våra vänner blir ju också äldre. Men man får försöka låta bli att tänka på det viset.

Jag har fortfarande dagar när jag gråter över det som aldrig blev, och det tror jag att man måste få göra. Det viktiga är att inte fastna i sorgen utan att kunna se allt som har varit bra också. Och Börje och jag har haft ett fint liv ihop. Det var bara synd att jag aldrig fick bli mamma. /Ingrid

LÄS OCKSÅ: Jag sörjer att jag blev barnbarnslös

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…