Annons
Annons

Jag förlorade en bror jag aldrig riktigt haft

Min storebror blev oerhört curlad och lärde sig aldrig ta ansvar för sitt liv. Och så småningom började vi systrar uppföra oss som medberoende.

Läsarberättelse

Jag visste redan innan jag lyfte luren den där kvällen.
– Du hade rätt, sa min syster. Lennart är död. Han låg i sovrummet. Vi väntar på polisen.
Jag önskade att vår bror inte behövt dö ensam och hittas på det här förödmjukande sättet. Men mitt i sorgen kände jag lättnad.
Lennart var mellanbarn, äldre än jag, yngre än min syster. Han hade ett lätt medfött handikapp och vår mamma gjorde vad hon kunde för att underlätta hans liv. Han behövde aldrig hjälpa till hemma eller passa tider, och när han spenderat sina fickpengar fick han mer.
Inte förrän i puberteten vågade jag ifrågasätta hennes sätt att behandla Lennart. Varje gång brast mamma i gråt och förklarade att Lennart inte kunde klara sådant som vi andra klarade. En gång tog hon löfte av mig att när hon dog skulle jag ta hand om honom. Jag var 14–15 år och kunde inte neka.

Annons

Han hade ett slags arbete. En gång i månaden kom han hem med kläder som skulle tvättas, strykas och lagas. Jag fick hjälpa till, men då mamma ville tvinga mig att ta med Lennart på fester som jag var bjuden på nekade jag.
Då jag blev vuxen slutade jag vara avundsjuk på Lennart. Mamma övertalade mig att ge honom bra lån på banken där jag jobbade och dumt nog gjorde jag det.
Jag träffade min man och flyttade från Stockholm. Lennart och jag talades vid i telefon varje helg. Mitt liv var barn, radhus, extrapriser och en vecka i hyrd stuga på semestern. Lennart var ute på krogen minst två kvällar i veckan, och när han kom på besök klagade han över maten och vinet.
Våra föräldrar dog och vi barn ärvde en del. Jag rådde Lennart att betala av på sitt banklån. Men i stället köpte han aktier och kostade på sig en kryssning i Medelhavet. Jag anade att han drack – ofta lät han sluddrig i telefonen. Och jag undrade hur han hade råd med sin livsstil.

Ändå var jag inte förberedd den dag han ringde och snäste att banken hade spärrat hans konto. Motvilligt ringde jag min chef och fick veta att Lennart övertrasserat kontot och inte betalat ränta på lånet i tid på över ett år.
Min syster och jag tog oss in i Lennarts lägenhet. Han var rasande och vi bara gapade. Han hade aldrig städat badrummet eller torkat av spisen. Tidningar täckte golven och tomflaskor rullade…
Vi städade och tvättade i tre hela helger, jag ordnade avbetalningsplaner med kronofogden och inkassobyråer. Lennart tackade för hjälpen. Men egentligen hade min syster och jag gjort samma sak som vår mor gjort. Vi hade räddat honom och inte på något sätt fått honom att själv ta ansvar.

Så han fortsatte som tidigare.
Nästkommande helg hörde han inte av sig. Efter flera dagar utan kontakt åkte min syster och svåger dit och hittade honom död. Vi fick aldrig riktigt veta dödsorsaken, men det spelade ingen roll.
Allt annat tog över.
Nu är det snart tre år sedan han dog. Han ligger strödd i en lund och jag har gått dit en gång. Och där kände jag inte bara ilska utan sorg. Saknad efter en vuxen storebror att se upp till.
Den bror jag aldrig hade, det är min stora förlust.

/”Eva”

Foto: IBL-AOP

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…