Annons

Annons

Jag fruktade att min man hade blivit rånmördad…

Sista dagen på semestern, var nära att bli Matts sista dag i livet. Chockad kröp han ut ur den totalkraschade taxibussen. Runt omkring honom låg svårt skadade och döda.

Annons
jernmark

Slutet gott, allting gott! Matts Jernmark har återhämtat sig och är tillbaka hemma hos hustrun Petra.

De senaste 25 åren har makarna Petra och Matts Jernmark – båda lärare på Sturegymnasiet i Halmstad – gjort många resor tillsammans. Framför allt har de njutit av den adriatiska pärlan Selce, där de tillsammans med Petras bror driver ett litet pensionat. Men över den senaste jul- och nyårshelgen reste Petra och Matts var för sig.
– Petra ville åka till Kroatien, för att umgås med släkt och vänner, förklarar Matts. Själv valde jag värmen. Jag hade tre avkopplande veckor på ön Koh Rong, i Kambodja.
Det var meningen att den 63-årige språk- och filosofiläraren skulle vara hemma ett dygn före sin elva år yngre hustru.
– Jag landade på Kastrup i Köpenhamn den 13 januari, berättar Petra. På tåget hem till Halmstad ringde jag Matts.
– Han skulle jobba den dagen och han hade lovat att plocka upp mig med bil på järnvägsstationen under sin lunchrast.

Inga spår av Matts hemma i huset

När Matts inte svarade i telefonen blev Petra orolig. Och hennes oro tilltog. I parets hus på Hertig Knutsgatan fanns inga tecken på att Matts skulle ha återvänt från Asien. Fylld av onda aningar ringde Petra, 51, till skolan, där Matts borde ha varit under dagen. Det var som Petra befarade: Den annars så plikttrogne Matts hade inte dykt upp på någon av sina lektioner.
– Då knöt det sig i magen på mig, säger Petra.
– Jag ringde till flygbolaget, till polisen och till Utrikesdepartementet. Det visade sig att Matts aldrig hade kommit ombord på planet från Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja.
Alla sa att man måste avvakta. Men Petra undrade hur hon skulle ta sig igenom det närmaste dygnet av ovisshet.
– Det enda jag tänkte på var att min man kanske hade blivit rånmördad i Kambodja, säger hon och kämpar mot tårarna.

Kände knappt igen sin egen man

När det vid 18-tiden på kvällen bultade på dörren, var Petra övertygad om att det var polisen och en präst. Men det var Matts. Petra kände knappt igen sin man, där han stod – smutsig och eländig, i omaka skor och bara kortbyxor, när termometern visade tio minusgrader.
– Det var förstås en enorm lättnad att se Matts, även om han såg ut att ha åldrats 20 år och knappt kunde stå på benen, säger Petra.
”Olycka”, sluddrade Matts och vacklade uppför trappan. Sedan rasade han ihop på soffan i vardagsrummet.
– Jag fick av Matts kläderna och lyckades baxa in honom i duschen, säger Petra. Men det gick inte att prata med honom. Han var i en annan värld.
– Och det dröjde inte länge förrän han låg i sin säng och snarkade. Då blev jag tvärilsk. Han kunde väl åtminstone ha ringt?

Valde plats 13 – turnumret

Petra sitter tyst.
– Nu när jag har fått klart för mig vad som hänt, inser jag att jag borde ha ringt efter en ambulans. Ett sår på benet var den enda synliga skadan. Men Matts kunde ju ha haft inre blödningar…
Så är det Matts tur att berätta. Det var den 11 januari som han påbörjade sin hemresa. Han tog en taxibuss från kuststaden Sihanoukville.
– Jag satte mig längst bak, på plats 13. Jag är född den 13:e och 13 är mitt turnummer. Men om jag inte hade satt på mig säkerhetsbältet hade jag aldrig överlevt.
Den unge chauffören körde ryckigt och stannade ofta för att släppa av och på resande.
– Det var mestadels äldre kambodjanska kvinnor som satt i den främre delen av taxibussen, förklarar Matts. Ingen av dem använde säkerhetsbälte.
– Efter två, tre timmar började jag oroa mig för att jag inte skulle hinna fram till flygplatsen i tid.

Såg två övertäckta människokroppar

Taxibussen närmade sig Phnom Penh. I en lång uppförsbacke gjorde chauffören en vansinnesomkörning.
– Han tryckte gaspedalen i botten, vi gjorde nog en 90 kilometer i timman, säger Matts.
– Alldeles innan krönet fick vi möte med en stor lastbil, fylld med grus. Jag hann tänka: ”Jäklar!”. Sedan small det.
– Jag har fortfarande mardrömmar av det där öronbedövande ljudet…
Matts tror att han var medvetslös i någon halvtimma, men han vet inte säkert. Tid och rum upphörde att existera.
Det var som om han befann sig i en lång, roterande tunnel. Inget ljus, bara mörker.
– När jag återfick medvetandet kopplade jag loss säkerhetsbältet och kröp ut genom fönstret, som hela tiden hade stått öppet. Utanför stod en brandbil och där var fullt med folk.
Matts såg två människokroppar täckta av skynken. Det var chauffören och hans avbytare. De var båda döda.

Betalade 16 000 för en biljett hem

Men det värsta var de överlevande, de fem svårt skadade kvinnorna som jämrade sig högljutt och skrek rakt ut. En engelsktalande kambodjan förklarade för Matts att det kunde dröja timmar innan en läkare var på plats.
– Chockad som jag var hade jag bara en tanke, säger Matts. Jag måste bort därifrån. Jag måste med flyget hem…
Matts letade rätt på sin packning och plockade fram en sko ur den. Med en sko och en sandal på fötterna lyckades han få tag på en tuk-tuk – en enkel trehjulig taxi – som kunde slingra sig fram i den stillastående trafiken.
– När jag kom fram till flygplatsen hade mitt plan lyft för länge sedan, berättar Matts. Jag fick övernatta på ett hotell.
– För 16 000 kronor lyckades jag nästa dag köpa en enkel flygbiljett till Köpenhamn, via Doha i Qatar.
Matts sov hela vägen hem.
– I Doha satt jag och sov vid gaten, berättar han. I allra sista stund var det en kille som ruskade om mig och frågade: ”Ska inte du till Köpenhamn?”

Tillbaka på jobbet efter tre veckor

Först på tåget till Halmstad kom Matts på tanken att ringa Petra. Då var batteriet till hans mobiltelefon slut. Och så somnade han igen…
– Jag hade en kraftig hjärnskakning och jag var svårt chockad, förklarar han. Men jag är som katten och jag tycks ha lika många liv!
Under tre veckors sjukskrivning fick Matts psykologhjälp. Och den 1 februari kunde han återvända till skolan.
– Jag fick fler blommor än om jag hade varit död, säger Matts skämtsamt.
– Alla vänners, kollegers och elevers vänlighet och omtanke har hjälpt mig tillbaka till livet. Och Petra och vår lånehund Hubert har läkt min själ!
Petra, som naturligtvis är oerhört lättad över att den dramatiska historien fick ett så lyckligt slut, får slutordet:
– Jag börjar misstänka att jag är gift med Sveriges populäraste lärare! Men i fortsättningen reser vi alltid tillsammans, Matts och jag.
Och Matts instämmer.

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström och privat bild

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons