Annons

Annons

Jag har 30 gravar att gå till

grav

Läsarnas egna berättelser:
När jag var yngre trodde jag att pensionärer levde stillasittande liv. Men så har det inte alls blivit. Jag måste ju hälsa på alla mina släktingar och vänner.
När det var som mest hektiskt när jag var ung, kunde jag ibland se fram emot att en dag bli pensionär och en tid av lugn och ro. Men nu när jag är pensionär sedan massor av år har jag fullt upp. Nästan varje dag besöker jag de människor som betytt mycket för mig i mitt liv. För att inte tala om min käre make. Honom vill jag sitta ner och prata med åtminstone en kvart om dagen.

Annons

Jag hade turen att få behålla båda mina föräldrar länge i livet och vi har alltid haft en fin sammanhållning. När pappa dog tog det inte många månader innan mamma följde efter. För mig var det självklart att de skulle få vila tillsammans i en fin och välskött grav som påminner om det vänliga och glädjefyllda liv de levde.
Nu är det redan 30 år sedan de gick bort och med de många långa åren har i stort sett alla släktingar i min generation följt efter, det är bara jag och en kusin kvar. Svårast var det förstås att ta farväl av min livskamrat, men också av mina tre syskon som dog med två års mellanrum under sex hemska år.
När det sker inser man det fulla värdet av långa vänskapsrelationer och av alldeles särskild betydelse är de vänner som man känt sedan barndomen eller ungdomen. De vänner som kände ens familj. De blir ens nya familj.

Men livet är i grunden en tragedi, det slutar alltid illa, sa författaren Alf Henriksson strax före sin död. Och har man turen att få leva det här underbara jordelivet tills man blir riktigt gammal, då får man också se nästan alla dö.
Idag är också mina närmaste vänner borta. Kvar finns de som tidigare var mer ytligt bekanta, gamla grannar, vänners vänner, syskonbarnbarn. Jag tackar försynen för att jag inte behövt begrava något av mina två barn, trots att de börjar bli till åren, de med.

För mig finns den allra största trösten i känslan att jag vårdar mina käraste. Varje dag tar jag min vattenkanna och knatar bron över ån och så upp på kullen där gravgården ligger. Jag vattnar hos min man, mina föräldrar, mina syskon, mina bästa vänner, men också hos min svägerska, mina syskons makar – de är ju inte själva längre här för att ta hand om sina älskades gravar – och hos min väninnas dotter som avled förra året.
Allt som allt är det 30 gravar som ska få kortare eller längre besök och några ord, och det tar hela förmiddagen. Varje dag. Gravstenarna ska tvättas, ogräs plockas. Dessutom ska blommor och ljus inhandlas och planteras. På hösten och vintern är det ljus, snöskottning och kransar. Jag tar ledigt på måndagar. Är jag riktigt trött tar jag även ledigt på torsdagen.

De jämnåriga bekanta jag har kvar tycker att jag är galen som lägger så mycket tid utan att få något tillbaka, men så ser inte jag det. Jag ser fram emot helgens ljusfest som är en manifestation av gemenskap mellan dem som fortfarande lever och de som gått före. Minnena, tilliten och kärleken lever än. Och allt det får jag tillbaka. Varje dag.
”Signe”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…