Annons

Annons

Jag har ägnat år åt frågan – varför just jag?

Mattias Andreasson, 38, tillbringade sina första 14 år på sjukhus. Han behöver hjälp att andas och talar varken högt eller tydligt. Ändå satsar han på ett liv som föredragshållare.

Annons

Mattias Andersson

Mattias Andreasson i Alingsås är vid 38 års ålder en kille som utmanar både sina egna och andras rädslor.
– Modig vill jag inte kalla mig, säger han. Men jag har insett att om jag vill ha fler vänner, flickvän och leva ett hyfsat normalt liv så kan jag inte bara sitta hemma och tycka synd om mig själv.
– Jag har redan ägnat alltför många bittra år åt att älta meningslösa frågor som: ”Varför just jag?” ”Varför blev det så här?”

Mattias föddes på Borås lasarett den 16:e februari 1977, på dagen ett halvår innan Elvis Presley gick bort. Det där tillägget om Elvis gör Mattias gärna – han gillar 50-talsstilen och har många detaljer från den tiden hemma.
– Eftersom jag redan som nyfödd hade svårt att andas blev det iltransport till Östra sjukhuset i Göteborg, berättar Mattias med svag röst. Där – på barnavdelningen – tillbringade jag mina första fem år.
Han sondmatades. Läkarna trodde inte ens att han skulle få uppleva sin egen fyraårsdag. Föräldrar och storebror hälsade på med jämna mellanrum, men sjukhusets barnskötare var de som stod honom närmast.
– Jag längtade inte hem till mina föräldrar, säger Mattias. För mig var denna onormala uppväxt fullt normal. Jag visste inget annat…

För att Mattias skulle komma närmare sina föräldrar fick de honom flyttad till Alingsås lasarett.
– Dit kom jag som sjuåring, minns Mattias. Jag fick ett eget rum och rummet bredvid höll vaktmästaren Arne till. Han lärde mig löda och blev någon sorts farfar åt mig. Vi hade länge kontakt, även sedan jag fått eget boende.

Drog Norge-historier för sjuksköterskor och patienter

Fram till tidiga tonår kunde Mattias gå korta sträckor själv. Men oftast blev det rullstol och permobil redan då.
– Jag åkte runt bland patienterna, lyssnade till deras berättelser och försökte pigga upp dem med Norgehistorier och skämt. Sådana drog jag också i undersköterskornas personalrum när jag tyckte att det blev för mycket skvaller och trädgårdssnack.

Under den här tiden började Mattias skolan.
– Jag åkte färdtjänst mellan Ängaboskolan och sjukhuset, förklarar han. Det var vanlig grundskola och fungerade bra. Jag hade lätt för språk men svårare för matematik.
Redan som 14-åring fick Mattias en egen fyrarumslägenhet i Alingsås.
– Det kan jag tacka mina föräldrar för, säger han. De låg på myndigheterna om det här. Men det började illa. Ovan vid ordinär hemmiljö fick jag lunginflammation så fort jag kom hit. Det blev ytterligare tre veckor på sjukhus innan jag kunde ta itu med inflyttning och heminredning.

Gymnasietiden var enligt Mattias en ren katastrof.
– Vi var ett stort gäng med olika funktionshinder som föstes ihop på Angeredsgymnasiet i Göteborg, förklarar Mattias. Det var som på en fritidsgård. Kaos är bara förnamnet.
– Man lärde sig inte ett dugg där. Jag skolkade ofta och struntade i läxorna. Ingen reagerade på det! Synd, kan jag tycka nu, när jag börjar bli lite äldre och förståndigare…

Håller föredrag – utmanar sin största rädsla

Mattias har gått datakurser och lärt sig mycket på egen hand. Men någon fena på att laga mat eller städa är han inte.
– Jag är väl lite hospitaliserad, erkänner han. Jag har ju alltid haft tillgång till en personlig assistent. Men jag utvecklas än, även när det gäller vardagssysslorna.
Film och sport gillar han, liksom dataspel och tv. Men han kan också spela gitarr, till husbehov.
Den personliga assistent som hängt med längst är Maria. Hon kom in i bilden redan när Mattias var sju år och finns kvar i hans liv. Precis som Mattias barndomskompis Håkan, som bildat egen familj och som Mattias hälsar på hos då och då.

Mattias Andersson

Sedan drygt ett år har Mattias en praktikplats på Alingsås Energi. Och nu är han på väg att bli en efterfrågad föredragshållare.
– Eftersom jag har respirator/ventilator har jag svårt att göra min röst hörd, påpekar Mattias. Dessutom är jag lite blyg. Att prata inför människor är bland det svåraste jag kan göra. Så varför inte?
Premiären som föredragshållare hade Mattias på Rådhuset i Alingsås i september 2013.
– Jag talade inför 20 äldre lokalpolitiker. De hörde dåligt. Mitt headset fungerade inte och bildvisningen blev fel. Det var riktigt svettigt. I nervositeten tappade jag tråden och började svamla. Ja, allt som kunde gå fel gick fel den gången…

Vill bli sedd som alla andra – trots handikapp

Men Mattias är envis. ”Jag ska få det här att fungera!”, tänkte han. Sedan dess har han hållit ytterligare sex föredrag, huvudsakligen för gymnasieelever. Det har bara gått bättre och bättre.
– Jag är intresserad av hur olika vi människor tänker och fungerar och hur lika varandra vi trots allt ändå är, säger Mattias.
– Sedan berättar jag om mig själv och hur det är att leva med ett rörelsehinder och med personlig assistent dygnet runt. Jag försöker också förmedla vad jag känner när jag ska handla jeans och expediten pratar med assistenten och inte mig. ”Vilken storlek ska han ha?”

Under åren har han fått olika muskelsjukdomsdiagnoser. Men i dag säger man att han har Kongenital Myasteni och allvarliga muskelsjukdomen Skolios sedan tidig ålder och en missbildning av ryggraden.
– Läget är konstant. Jag klarar mig bra med respirator, permobil och tillgång till personlig assistent dygnet runt. Men jag hoppas naturligtvis att läkarna ska ge mig en definitiv diagnos och medicin så att jag kan andas bättre själv. Vad felet än är så blir det i alla fall inte värre med åren.

Av Mats Å Johansson Foto Leif Boström

 

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons