Annons

Annons

Jag kämpar för rätten att få vara den jag är

Terese lever med högfungerande autism: Terese har ett fantastiskt minne, har lätt att ta in kunskap och ser ofta i bilder. Men hon är inte stresstålig och inte flexibel. Det gör att arbetsmarknaden blir minimal för henne och andra med högfungerande autism. - Det är en samhällsbrist när folk hamnar utanför för att de inte tål stress, säger Terese.

Annons

 

Terese Ekman

Terese Ekman, 42, drömmer om en egen liten vrå på ett jobb där hon kan jobba i sin egen takt. Utan krav på att vara social, flexibel och stresstålig. För det är hon inte. Terese har högfungerande autism och fick sin diagnos för fem år sedan.
– För mig kändes det inte som att få en stämpel. Det var snarare en upprättelse och som om en pusselbit föll på plats, säger hon med ett stort leende. Jag har klarat av så mycket under mitt liv, men det har alltid känts som jag stretat fram och aldrig nått i mål. Nu vet jag varför.  Diagnosen högfungerande autism betyder inte att autismen är högfungerande. Det innebär istället att hon är en normalbegåvad och väl fungerande person med autism.
– Men jag måste få ta saker i min egen takt, tillägger hon.

”Jag tyckte om skolan men jag blev snart utanför”

Terese är uppväxt i Linköping med mamma, pappa och två systrar. Hon var kanske lite tystare än sina systrar, men det var inget alarmerande och inget föräldrarna tog någon större notis om. Problemen märktes av först när hon började skolan.
– Jag tyckte om skolan och gillade att lära mig nya saker, minns hon. Men jag blev snart utanför, även om jag hade några kompisar på nåder. Jag blev mobbad från tvåan och uppåt, jag trycktes ner och hade dålig självkänsla. Jag kunde helt enkelt inte delta i de andra barnens lekar.

Drömmen är att få illustrera

Redan som barn kände hon sig annorlunda. Hon kunde inte förstå varför de andra barnen tävlade hela tiden, samtidigt som de i hennes ögon förställde sig. Hon var bara sig själv och gick ofta undan på rasterna när stämningen kändes dålig.
– Jag fann tröst i att följa med på lektionerna, berättar hon. Och lärarna såg mina kunskaper trots att jag höll låg profil på lektionerna. Jag var tyst och sa inget men presterade desto mer på skriftliga förhör och prov. Grundskolan var en lång mardröm. Först på gymnasiet blev det lite bättre då hon fick hänge sig åt sina stora intressen på reklam- och dekorationslinjen. Hon har alltid älskat att teckna och måla.
– Men det verkliga lyftet kom efter studenten – jag började på bildlinjen på Rimforsa folkhögskola och flyttade samtidigt hemifrån. Och det gick jättebra. Där kunde jag vara med folk men hade samtidigt möjlighet att dra mig undan.
Hon trivdes och drömde om konstnärliga uppdrag och att få illustrera. Efter avslutad utbildning fick hon några ströjobb, men inte så att det gick att leva på konsten
– Då började jag läsa biolog, berättar hon. Men det fungerade inte alls. När ingen talade om för mig vad jag skulle läsa kunde jag inte sålla. Jag bestämde mig för att hoppa av och i samband med det dog min pappa. Det var ett hårt slag för mig, jag har alltid stått min familj väldigt nära.

Arbetsmarknaden är väldigt oflexibel

Hon började istället läsa beteendevetenskap på Universitetet i Linköping, men trivdes inte. Hon började ifrågasätta och tyckte att det pågick en väldig maktkamp inom olika grupper. Det gjorde att hon underpresterade, men fick ändå hyfsade betyg.
– Efter det var jag trött på att läsa och ville ut på arbetsmarknaden, säger hon. Men det fungerade inte alls…
Terese har jobbat som vårdbiträde, butiksbiträde, i kök och haft dekoratörsjobb. Men hon klarar inte av de högt ställda krav som råder på arbetsmarknaden. Hon är inte flexibel och kan definitivt inte ha många bollar i luften.
– Jag är för stresskänslig – det kan bli kaos i huvudet, förklarar hon. Jag hade exempelvis ett städjobb där jag kunde bli uppringd för att snabbt hoppa in. Det tog så hårt på mina krafter att jag inte alltid orkade svara när de ringde.
Det fungerade naturligtvis inte och för Tereses del har besöken på Arbetsförmedlingen avlöst varandra. Dit måste hon gå personligen, trots att hon mycket hellre skulle vilja sitta i sin egen lägenhet och knappa in uppgifterna.
– Hemma i min lägenhet, där jag bott i 16 år, känner jag mig trygg, säger hon. Och jag har inga problem med att träffa kompisar, men jag måste umgås med en i taget. Mina vänner vet att de måste vara tydliga – den sociala biten kan vara svår och jag vet inte alltid om människor är roliga eller elaka. Jag kan aldrig vara spontan utan måste vara förberedd på att möta en person i taget.

Har skrivit en bok om alltihop

Många arbetsgivare ser detta som minuskonton och glömmer bort Tereses plussidor: Hennes minne är suveränt och hon har lätt för att visualisera och fantisera.
– Jag tänker mycket i bilder, förklarar hon. Och jag tycker om att fördjupa mig i saker och ting. Nu läser jag psykologi på distans på Högskolan i Gävle. Min dröm är att forska om autism och kreativitet.
Det tror hon skulle fungera, för hittills har det inte stämt på arbetsmarknaden.
– Jag känner att jag blir bortsållad om jag nämner min autism, säger hon.

Terese Ekman

Men Terese är inte den som sitter hemma och tycker synd om sig själv. Hon har skrivit en bok om sin situation, ”Jobbmonstret – om att leva med autism på en omöjlig arbetsmarknad”.
– Boken kom ut i höstas och jag skrev den förra sommaren när det var så varmt, säger hon med ett skratt. Jag var ute på morgnar och kvällar, men satt inne och skrev under de varmaste timmarna.
Där beskriver hon hur det är att inte passa in i samhällsmönstret och hävdar mycket bestämt att människor med autism är en underskattad persongrupp.
– Det är en brist i samhället när människor hamnar utanför för att de inte tål stress, säger hon och får något stridslystet i blicken. Det är lite fult och lite dåligt att vara försiktig och reflekterande. Dagens arbetsgivare ställer helt andra krav.
Krav som hon inte kan leva upp till och inte heller strävar efter. Terese är nöjd med sitt liv, att vara ute i naturen, gå på Friskis & Svettis och att titta på konst. Hon gillar också att teckna, måla och fota och fikar gärna med någon kompis. Och kanske blir det fler böcker i framtiden.
– Jag lever ett bra liv även om jag hela tiden kämpar, säger hon med eftertryck. Kämpar för rätten att få vara den jag är.

Av Anna Lindau Backlund Foto: Peter Ericsson

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons