Annons

Annons

Jag skickades iväg till en oviss framtid i ett främmande land

Victoria kom till Sverige som 16-åring från Iran. Hennes första tid i det nya landet präglades av mobbning och ensamhet. Men så dök Emil upp i hennes liv...

Annons

victoria Broman

Under de nästan 30 år som trebarnsmamman och tandläkaren Victoria Broman, 44, har levt i Sverige, har hon ständigt fascinerats över den påtagliga grundtryggheten.
– Som barn såg jag allt förändras över en natt. Jag kan inte frigöra mig från tanken att det faktiskt kan hända även här!
I shahens Iran, på 1970-talet, lekte livet för Victoria och hennes familj. De tillhörde inte överklassen, men de hade det mycket bra i staden Ahvaz i södra Iran.
– Pappa drev två företag vid sidan om sin statliga anställning. Han jobbade jämt, berättar Victoria.
– Vi var muslimer, men väldigt amerikaniserade sådana. Vi levde i tron att allt gott, även popgruppen ABBA, kom från USA…

broman-2

Plötsligt skulle alla flickor bära slöja

Ayatollah Khomeinis revolution 1979 och kriget med Irak, som under de åtta åren 1980–1988 krävde 400 000 människoliv, drog ett streck över allt.
– Plötsligt skulle alla flickor över nio år bära slöja och så föll bomberna över vår stad, berättar Victoria.
– Vi tog vår tillflykt till norra Iran, där vi hade ett fritidshus. Men där betraktades vi som utbölingar. Vi pratade inte samma språk. Alla undrade vad vi hade där att göra.
– Lärarna i skolan var förfärliga. Jag fick mycket stryk och lärde mig inte ett dugg.

”När Olof Palme mördades förlorade vi framtidstron”

Familjens hopp stod till den svenske statsministern Olof Palme.
– Han skulle medla mellan Iran och Irak och han var ständigt på TV. När han mördades förlorade vi framtidstron.
Victorias äldsta syster, Mozhgan, då 19 år, flydde till Sverige tillsammans med en kamrat och hennes familj.
– Mozhgan ringde och skrev brev, säger Victoria. Hon berättade att hon hade det bra. I Sverige kände hon sig fri, här fanns en framtid, hävdade hon.
– Så året därpå bestämde sig pappa och mamma för att skicka hit min ett år äldre syster Marjan och mig. Vi var då var 17 och 16 år.

Flyktingsmugglaren var som bortblåst

Victoria minns att systern och hon kastade sina slöjor på Istanbuls flygplats.
– Det var en enorm frihetskänsla. Vi var så glada. Då trodde vi att vi skulle resa vidare till Sverige inom några dagar.
– Men flyktingsmugglaren som pappa hade betalat var som bortblåst. När han väl dök upp sa han att han bara kunde erbjuda oss en resa till Kanada.
– I ett par månader hyrde syrran och jag ett litet rum i Istanbul. Vi hann tvivla på att vi någonsin skulle komma någonstans.
Till slut levererade smugglaren ändå vad han hade lovat. Victoria och hennes syster fick sina pass, med de stämplar som krävdes.
– Vi trodde att vi var de enda flyktingarna på planet som landade på Arlanda, berättar Victoria.
– Men det blev passkontroll redan ombord på planet. Sedan fick många av oss sitta kvar. Det kändes genant.
– Jag hade känslan att vi trängde oss på. Man är så utsatt i ett sådant läge.

Funderade på att ta sitt liv

Ett par, tre dygn tillbringade Victoria och hennes syster i ett häkte på Arlanda, bakom låst dörr och med galler för de frostade fönsterrutorna.
– Men den engelsktalade personalen var väldigt vänlig. De sa att vi inte behövde vara rädda. Och ganska snart flyttades vi till ett flyktingboende för barn från olika delar av världen.
Asylprövningen gick snabbt. Victoria och Marjan fick stanna i Sverige, av humanitära skäl, och snart kunde de förenas med sin storasyster.
– Mozhgan och Marjan gick på komvux i Vänersborg, medan jag efter en svenskkurs fick börja på gymnasiet, berättar Victoria.
– Jag var den enda med flyktingbakgrund i min klass. Klasskamraterna oroade sig för att jag skulle dra ner medelbetyget.
– Jag blev fruktansvärt mobbad. Ingen ville sitta bredvid mig, jag hånades och de slängde vatten på mig.
– Det var så illa att jag funderade på att ta mitt eget liv. Men jag sa inget till mina systrar. De hade ju sina bekymmer…

Arbetsledare på McDonald’s

Systern Marjan träffade en kille redan på flyktingförläggningen och valde efter några år att emigrera till USA med honom. Där utbildade hon sig till apotekare och han till läkare.
– Mozhgan gifte sig och fick en dotter, hon arbetar nu som tandsköterska. Mina barn avgudar henne!
Själv jobbade Victoria i flera år på McDonald’s på Kungsgatan i Göteborg, där hon avancerade till arbetsledare.
– Jag jobbade mycket och var väldigt ensam. Men mitt liv blev sakta men säkert bättre.
– Jag fick en lägenhet i stadsdelen Majorna. Jag började studera till tandläkare och jag jobbade helger på ett ålderdomshem, för att slippa dra på mig alltför stora studieskulder.
När Victoria hade bott ett år i Majorna flyttade tre år äldre Emil Broman in i lägenheten ovanför.
Han doktorerade i den vevan i miljövetenskap, men tittade inte djupare i böckerna än att han la märke till Victoria.
– Emil är 189 centimeter, jag bara 154, påpekar Victoria. ”Du är för lång för mig”, sa jag när Emil ville bjuda ut mig. ”Jag kan såga av mig benen för din skull”, svarade han.
– Emil och hans välutbildade, humoristiska och empatiska kompisar har betytt oerhört mycket för mig och mitt vacklande självförtroende. De har verkligen fått mig att växa!

broman

Fick jobb på Folktandvården

Victoria och Emil är i dag trebarnsföräldrar.
Äldsta dottern Olivia, 9, spelar handboll och piano och sjunger i kör. Femårige sonen Filip är en hejare på att bygga lego och treåriga dottern Isabella pratar lyriskt om dockor, blommor och fredagsmys!
Som nyutexaminerad tandläkare började Victoria 2009 jobba på Folktandvården i Vänersborg.
– En dag kom en av mina värsta plågoandar från gymnasietiden dit med sin son, berättar Victoria. Hon blev alldeles röd i ansiktet när hon såg mig.
– ”Åh, är du tandläkare?”, utbrast hon förvånat. Det var något av en revansch, det måste jag erkänna.

Har aldrig varit lyckligare än nu

Sedan ett och ett halvt år tillbaka har Victoria en egen tandklinik i Lerum. Och det går bra för henne, ett faktum som nyligen belystes i en branschtidning.
– Jag har aldrig varit lyckligare än nu, konstaterar Victoria.
Victorias pappa är död sedan några år, men mamman lever och är kvar i Iran. Hon bor numera i huvudstaden Teheran, där hon ägnar sig åt välgörenhetsarbete.
– Mamma lagar mat och samlar ihop kläder åt fattiga och handikappade, berättar Victoria.
– Om hon gör gott där kan hennes barn och barnbarn ha det bra i USA och Sverige. Jag tror att det är så hon tänker.

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström och privat bild

LÄS OCKSÅ:
Elise Lindqvist hjälper prostituerade kvinnor

I Ellös på Orust är en av sju öbor asylsökande

Vi hittade varandra på facebook

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons