Annons
Annons

Jag sörjer att jag blev ”barnbarnslös”

Jag har barn, men några barnbarn får jag inte. Det är en stor sorg och jag känner mig ofta utanför. Alla andra har ju barnbarn, skriver Boel.

jag vill ha barnbarn

LÄS OCKSÅ: Passa barnbarnen – lev längre

Det här hände mig:

Mina barn blev också stora, de flyttade till egna lägenheter och skaffade pojk- och flickvänner. Min dotter, som är äldst, blev sambo och förlovade sig. Nu kommer nog snart barnbarnen, tänkte jag.

Annons

Men åren gick och mina barn verkade ha fullt upp med annat: jobb, resor, fritidsintressen och olika projekt. Om de hade några tankar på barn så var det i alla fall inget de berättade om. Jag undrade förstås, men insåg att jag inte skulle fråga, sådant kan ju vara känsligt.

Efter hand förstod jag att min dotter nog gärna ville ha barn och att hon och hennes sambo försökte. Men det ville sig väl inte riktigt. Det finns ju många sätt att få hjälp numera och en del väljer att adoptera. Sedan finns det förstås också de som inte tycker att barn är livsavgörande. Hur min dotter resonerade vet jag fortfarande inte, hon markerade ganska tydligt att hon inte ville prata om saken. Så småningom gick min dotter och hennes sambo skilda vägar och sedan dröjde det många år innan hon träffade en ny man.

Min son, som är yngst, verkade inte särskilt intresserad av att stadga sig och hann fylla 40 innan han blev sambo för första gången. Då verkade det å andra sidan vara allvar. Han hade visserligen sagt att han inte ville ha barn, men det tog jag inte så allvarligt. Blev han riktigt förälskad skulle han nog tänka om. Och min svärdotter ville säkert ha familj. Jag frågade lite försiktigt någon gång men fick bara undvikande svar.

Till sist kunde jag inte låta bli att fråga om de alls hade några tankar på att bilda familj. Då fräste min son ifrån och sa att jag fick sluta tjata. Han tog hand om tillräckligt många barn i sitt jobb, det räckte bra så, sa han och så var det slutpratat om det.
Det kan förstås finnas många skäl till att människor inte skaffar barn, och jag inser ju att jag inte har med dem att göra. Men samtidigt påverkade det ju mitt liv också. Att känna att den dörren stängdes helt var svårt för mig.

Under tiden dök barnbarnen upp överallt omkring mig. Ett tag kändes det som att det var det enda samtalsämnet. Bland mina väninnor var det ett ständigt rapporterande, visande av bilder och jäm­förande, de gick så upp i sina roller som mormor och farmor. Själv satt jag mest tyst och kände mig utanför. Hur mina barn hade det var det aldrig någon som frågade, det var som att de inte räknades längre, eftersom de inte skaffade egna barn. Ibland kändes det som att jag inte räknades heller. Det var som en klubb jag inte var medlem i.

Det är klart att jag förstår att barnbarnen är en stor del av livet och att man måste få lov att prata om dem. Det är förstås också roligt att höra hur mina vänners barn och barnbarn har det. Men det finns gränser för hur mycket jag orkar engagera mig. Ibland har jag nästan velat ropa rakt ut: Men jag då? Hur tror ni att det känns för mig att sitta och lyssna på det här år ut och år in?

Det är aldrig någon som har frågat om det blir tråkigt för mig, eller om det rentav känns jobbigt med allt barnbarnsprat. Att jag inte har barnbarn är över huvud taget inget som nämns. Till en början tänkte jag att det kanske handlade om finkänslighet, att de trodde att ämnet var känsligt för mig. Nu tror jag att det snarare är så att de själva blir obekväma. Jag känner mig som den där elefant­en i rummet ibland: ”Ja, just det, där sitter ju Boel, hon har inga barnbarn och inga lär det bli heller”.

Även om ingen har sagt något högt, förstår jag ju att folk funderar och spekulerar på egen hand, det är så det fungerar. En del kanske föredrar tystnaden, men för mig hade det faktiskt känts mycket bättre om de någon gång hade ställt frågan rakt ut:

– Hade du också velat ha barnbarn? Är dina barn inte intresserade av att skaffa familj? Hur känner du?

Då hade jag kunnat svara att det är mina barns ensak, men visst är det tungt emellanåt.

För det är det. Livet känns tomt ibland, det är som att något fattas. Vid min ålder ”ska” man vara mormor eller farmor, det är det som ger mening och glädje i livet. Det tycker jag att jag påminns om överallt. Dessutom saknar jag att ha barn omkring mig: att få se världen genom deras ögon, att få en kram, att få pyssla om och skämma bort. Ända sedan barnen blev stora har jag sett fram emot att få uppleva det igen på äldre dagar, när mina barn fick egna barn. Ibland tycker jag att jag har blivit snuvad på ”finalen” i livet, fast jag vet att det låter bittert.

Det händer att jag tänker på hur det ska bli för mina egna barn när de kommer upp i min ålder. Min man lever inte längre, men jag har ju i alla fall barnen – även om jag inte har barnbarn.

Samtidigt måste förstås alla få göra sina val och leva sina liv. Jag lastar inte mina barn och hur jag känner skulle jag aldrig kunna berätta för dem. Barnbarn är inget man kan kräva, det är ingen rättighet att få bli farmor eller mormor. Men man kan ju önska. Och visst hade jag önskat att det var annorlunda.
/”Boel”

LÄS OCKSÅ:  Jag hade inga barn, men jag fick barnbarn

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…