Annons

Annons

Jag tog makten över min diabetes

Jag har alltid njutit av livets goda. Därför kändes det som ett straff när läkaren sa att jag fått diabetes. Men jag tänkte inte låta det knäcka mig...

Cheerful Caucasian couple running outdoors

Signaturen ”Marie” kommer alltid att tävla mot sin sjukdom. Obs! Bilden är arrangerad.

Jag har aldrig levt ett särskilt hälsosamt liv, snarare tvärtom. Jag älskar att laga mat och baka och i sanningens namn är jag inte särskilt nödbedd när det kommer till att äta upp det lagade och det bakade. Dessutom är jag ganska lat och även om jag kan uppskatta att ta en promenad så tycker jag inte om att bli svettig och går snarare lugnt och stilla än fort.
Min man är av samma skrot och korn och jag skulle tro att det bara är bra gener som sett till att vi inte är särskilt överviktiga. Visst, vi båda skulle kunna gå ned tio kilo utan problem men värre är det egentligen inte. Jag har dålig kondition, lite lagom hull och det stör mig inte särskilt.
Ändå blev det en stor chock när jag fick veta att jag hade fått diabetes. Jag var drygt 50 år gammal och hade som sagt aldrig reflekterat särskilt mycket över min hälsa. Min kropp hade bara fungerat och tanken att jag skulle få en sjukdom som diabetes hade aldrig någonsin slagit mig.

Jag skulle vara den som tog makten och jag tänkte visa alla, inte minst mig själv, att det här skulle gå bra

Jag minns precis när jag fick beskedet hos läkaren, efter en rutinkontroll hos företagshälsovården. Det var en sensommardag och jag hade bara hunnit jobba två veckor efter semestern. Utslaget på provet jag lämnat var inte alls bra och jag fick en remiss till sjukhuset. Där satt jag nu, det var eftermiddag och jag fick beskedet att jag hade fått en sjukdom som jag riskerade att få ha med mig resten av livet. Jag satt ned tillsammans med läkaren som tog sig tid att berätta om sjukdomen och om hur jag skulle hantera den. Han avslutade också med att noga poängtera att det var upp till mig att bestämma hur jag skulle ha det. För, fick jag klart för mig, jag hade stor makt att påverka hur mycket sjukdomen skulle styra mitt liv. Genom att äta rätt och röra på mig kunde jag dra mitt strå till stacken för att jag kanske inte ens skulle behöva insulin.
Lika lite som jag varit någon atlet eller någon som valt havregrynsgröt framför en tallrik vaniljyoghurt på morgonen har jag varit en beslutsam själ. Ganska lat som sagt, men där och då hos läkaren hände något med mig. Jag vet inte vad det var eller var det kom ifrån men jag bara bestämde mig för att jag skulle vinna. Jag skulle vara den som tog makten och jag tänkte visa alla, inte minst mig själv, att det här skulle gå bra.

Annons

När jag kom hem och berättade om beskedet för Erik, min man, var jag givetvis ledsen och orolig men mest brann jag av revanschlusta. Jag ägnade resten av kvällen åt att sitta vid köksbordet tillsammans med Erik och dels söka information på nätet men också smida planer. Jag skulle få bra hjälp och coachning av såväl en dietist som diabetessköterska och skulle inte behöva göra resan på egen hand, men jag hade inte ro att vänta. Kvällen slutade med att jag stod med huvudet inne i såväl kylskåp som frys och skafferi och brutalt rensade ut. Erik stod chockad och såg på och tog emot maten som jag gav honom. Det kändes nästan smutsigt när jag såg vad vi hade hemma och framför allt vad vi inte hade.
Det var vitt bröd, pasta och kakor i stora lass. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag älskar att baka. Men jag hittade inga baljväxter, inget grovt bröd och inte särskilt mycket spännande grönsaker. I skafferiet fanns fullt med choklad, Eriks sötade frukostflingor och flera burkar marmelad till kvällsfikat.

Jag ägde inte ens några träningskläder och de senaste joggingskorna jag köpt var sedan åttiotalet

Redan tidigt bestämde sig Erik för att följa med i min resa. När helgen kom hade vi köpt hem flera nya kokböcker och inte minst träningskläder. Jag ägde inte ens några och de senaste joggingskorna jag köpt var sedan åttiotalet. Vi bestämde att vi skulle promenera i raskt tempo fem timmar i veckan. De första kvällarna tog det emot, men snart gick vi på ren rutin.
Det dröjde inte länge innan vi köpt stavar som höjde tempot ytterligare. Erik skaffade en app till min telefon så att jag kunde se framstegen i hastighet och tid. Det var så häftigt att se hur snabbt jag kunde gå snabbare och längre utan att bli mer trött. Efter några veckor bestämde jag mig för att promenaderna inte var tillräckliga. Jag ville utmana mig själv ännu mer och beslöt att ge mig ut och springa.
Om jag tyckte att jag gjort framsteg när det kom till att promenera, hade jag en hel del att jobba på när det handlade om löpning. Min dåliga kondition visade sig på allvar och när jag plågat mig själv tills jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö visade det sig att jag sprungit en och en halv kilometer. Där och då var första gången jag kände att jag ville ge upp. Men jag bet ihop och fortsatte och några veckor senare sprang jag i mycket långsamt tempo fem kilometer för första gången.
Jag var som förvandlad och Erik hade svårt att hänga på. Jag skaffade träningskort på gymmet och fick hjälp av en personlig tränare som gav mig utmaningar på rätt sätt. På återbesöket hos läkaren efter tre månader hade mitt blodsockervärde blivit väldigt mycket bättre. Det, förutom en viktnedgång på sju kilo, gav mig motivationen att fortsätta. Dessutom hade jag dagen innan gjort något jag aldrig trott jag skulle göra. Jag hade köpt en startplats till ett lopp, en halvmara. Jag, som några månader innan inte ens ägde ett par träningsskor, skulle till sommaren springa 21 kilometer. Det var på ett sätt inte klokt men för mig var det den slutliga segern över min sjukdom. Och jag var bestämd att jag skulle klara det.

Det har gått flera månader sedan dess, ja nästan ett år. Om bara några veckor är det dags och jag är redo för en bra tid. Att jag kommer att klara det råder det inget tvivel om, jag vet att jag kan. Det vet förresten min läkare också. Mina värden är bra och insulinet det behöver jag inte längre. Tävlingen mot sjukdomen kommer att pågå hela mitt liv men än så länge leder jag. Och jag kommer aldrig att ge mig.
”Marie”

Foto: IBL-AOP

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…