Annons
Annons

Jag tvingades ta mitt barnbarns katt

DET HÄR HÄNDE MIG : "Katter hör inte hemma i stan. Det är därför jag inte haft någon katt på flera år, trots att jag är kattmänniska"

459310093
När min älskade man Jan has­tigt gick bort, strax efter att vi gått i pensi­on, sålde jag vårt hus på land­et och flyttade in till stan. De två katter vi hade när vi bodde i huset fick stanna kvar hos de nya ägarna, en söt familj som lovade att se efter dem.

Annons

Jag flyttade in i en liten trea i staden, där min yngsta son Kristian bodde med sin familj. Jag och Jan hade pla­nerat för vårt liv som pension­ärer och att jag skulle sitta en­sam i en trea var inte en del i planen. Men jag var pigg och engagerade mig i väntjänsten, spelade bridge och var medlem i tre olika föreningar. Dessutom passade jag mina barnbarn ganska ofta.

Kristians två barn hade fått en katt i julklapp samma år, en söt liten sak av blandras som hade den djupaste blick jag sett. När jag var där och passade mina barnbarn som­nade katten ofta i mitt knä och jag njöt av att känna hur hon kurrade och spann. Hon hette Smilla och var mitt barnbarn Helenas allra käraste vän.

När Smilla varit hos fa­miljen i drygt ett halvår kom smällen. Helena blev aller­gisk. Efter flera utredning­ar visade det sig att det var Smilla hon inte tålde. Helena blev helt förstörd, precis som Pontus och resten av familj­en. Jag förstod dem, Smilla var en härlig liten katt som de precis lärt känna.

Samma dag frågade Kristian mig om jag kunde tänka mig att ta katten. Det skulle fungera för Helena hade doktorn sagt om hon bara tog sin medicin innan hon kom och hälsade på. Jag sa blankt nej och förklarade att katter inte hörde hemma i stan. Men, lovade jag, jag kunde ha Smilla hos mig till dess att de hittade ett annat hem åt henne.

På kvällen kom Kristian och Helena över med Smilla. Helena satt i mitt knä med tårarna rinnan­ de och bad mig enträget att Smilla skulle få stanna hos mig så att hon i alla fall kun­de träffa henne. Jag försökte förklara varför jag inte ville att Smilla skulle stanna. För första gången lyckades jag in­te nå fram till henne och hon var ledsen och besviken på mig när de åkte hem.

Under tiden gjorde sig Smilla hemma­stadd och Helena kom varje dag efter skolan för att hälsa på. Jag började så smått vänja mig vid tanken på att ha Smilla hos mig och efter någon vecka fick jag ett handskrivet brev av Helena, där hon än en gång bad att katten skulle få stanna. När Kristian ringde och berätta­de att han ordnat en annons i lokaltidningen förvånade jag mig själv med att säga att det inte behövdes.

I dag är Smilla tre år gam­mal och bor fortfarande hos mig. Hon har en korg i kök­et men sover varje natt i min säng. Helena är elva år och även om hon inte kommer förbi varje kväll längre, så kommer hon oftare än vad många andra elvaåringar häl­sar på hemma hos sin farmor. Jag är så glad att hon över­talade mig. Jag var nog mer ensam än jag hade trott efter att Jan gått bort och tack vare Smilla och mina barnbarn är det liv och rörelse i mitt hem igen.
/”Beatrice”

Av Nina Åkerberg Foto Thinkstock

 

LÄS OCKSÅ



Annons

Annons

Annons



Annons


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Laddar startsidan…