Annons

Annons

Småbarnsmamman Eija, planerade sin egen begravning

Yngste sonen var bara ett och ett halvt år, när Eija fick sitt cancerbesked. Tumören var elakartad och Eija pendlade mellan hoppfullhet och mörka tankar...

Annons
Eija Mustonen Svensson

Eija Mustonen Svensson med barnen Elmer och Valter

Tvåbarnsmamman Eija Mustonen Svensson, 38, i Trollhättan, överväger att börja cykla fram och tillbaka till jobbet som kriminalvårdare. Tre mil på cykel avskräcker henne inte.
– Om jag klarade det förut ska jag väl fixa det nu också, säger Eija, som för ett och ett halvt år sedan planerade sin egen begravning.
Sedan dess har en enorm förändring skett. I dag är Eija pigg och fräsch som en nyponros.
– Om man får en andra chans, måste man ta vara på den, säger hon.
Men Eija medger att hon numera bara behöver lägga huvudet på kudden för att somna om kvällarna.

Blindtarmen opererades bort

Om man bortser från när sönerna Elmer och Valter föddes, för fem respektive tre år sedan, hade Eija knappt besök ett sjukhus innan hon i oktober 2013 fick sin blindtarm bortopererad.
– Eftersom jag hade varit sövd under den operationen, trodde jag först att det var sviter efter det som plågade mig.
– Det kändes som om en tablett hade hamnat på snedden i min hals. Jag fick allt svårare att svälja, berättar Eija.
Halsbränna, yrsel och illamående var också en del av sjukdomsbilden.
– Grannarna trodde att jag var gravid igen, säger Eija.
På vårdcentralen sa de att Eija förmodligen var stressad. Hon fick magsyredämpande medel och uppmanades att ta det lugnt.

”Det ordnar sig”, sa sköterskan

Den medicineringen hjälpte tillfälligt och ibland. Men oftast var det som om det brann i halsen och bröstet på Eija.
– Fem gånger var jag på min vårdcentral. Där träffade jag tre olika läkare, innan jag fick en remiss till en gastroskopiundersökning. Det var i början på december 2014.
– Vid det laget hade jag kramp i bröstet och jag grät när jag skulle försöka äta. Jag stod inte ut längre…
Under det där året googlade Eija på sina symtom. Det första hon fick upp var magcancer. Men så illa kunde det väl ändå inte vara?
– Gastroskopin utfördes på länssjukhuset och den skulle ta fem minuter, fick jag veta. Men läkaren och sjuksköterskorna höll på i femton, berättar Eija.
– Jag såg att de var bekymrade. Efteråt la en av sjuksköterskorna en hand på min axel. ”Det ordnar sig”, sa hon.

Väntade på sin dödsdom

”Vad såg ni?”, frågade Eija läkaren. ”Vi har tagit prover”, svarade han. ”Innan vi får provsvar kan vi inte säga något, men man kan inte utesluta att det är en tumör.”
Tre dagar senare visades Eija in i ett samtalsrum på sjukhuset.
– På bordet låg ett näsdukspaket. ”Det är här man får dödsdomen”, hann jag tänka, innan jag fick beskedet att de hade hittat en fingerstor tumör vid min magmun.
– ”Är den elakartad?”, frågade jag. ”Ja”, sa läkaren. Han kunde inte ens säga om den var möjlig att behandla.
Ordet ”cancer” uttalades aldrig. Men Eija visste. Det var magcancer och förmodligen hade den hunnit sprida sig, tänkte Eija.

Ville att askan skulle strös i en minneslund

Tankarna for iväg. Kanske var hon i praktiken dödsdömd, antagligen död inom en månad. Hon visste att det kunde gå fort.
– Den helgen tittade jag igenom skåpen här hemma, berättar Eija. Vad kunde jag slänga för att underlätta för min sambo Henrik?
– Jag planerade till och med min egen begravning. Jag ville att min aska skulle strös ut i en minneslund på Håjums begravningsplats.
– Det allra svåraste var tankarna på att jag aldrig skulle få se mina söner växa upp. Minstingen, Valter, var bara ett och ett halvt år. Han skulle antagligen inte ens minnas sin mamma …

Levde i 45 år efter operationen

Eija och Henrik bestämde sig för att vara öppna och berätta för alla hur läget var.
– Henrik var optimistisk, säger Eija. Det är han alltid.
– Min mamma berättade att min morfar hade haft magcancer vid 42 års ålder. Han opererades framgångsrikt 1965 och levde i 45 år till efter det.
– Det gav mig hopp! Men innan mamma berättade, hade jag aldrig tidigare hört talas om morfars cancer.
På nyårsaftonen – tre veckor efter diagnosen – gifte sig Eija och Henrik, 33.
Det blev en enkel ceremoni hemma, med endast de närmaste närvarande. En ceremoni som gav juridisk trygghet.
Den stora bröllopsfesten hölls först våras, i april. Eija hade nämligen tur. Cancern hade inte spritt sig och behandlingen kunde påbörjas omedelbart.
– Jag fick tre sorters cellgifter under nio veckor. Sedan gjordes en nio timmar lång operation på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
– 45 lymfkörtlar avlägsnades och min tunntarm kopplades direkt till matstrupen. Jag visste inte att man kan leva utan magsäck, men det kan man tydligen!

Orkade knappt ta sig från sängen till soffan

Äldste sonen Elmer var bekymrad, när han hörde att hans mammas mage skulle opereras bort.
– Han såg den itusågade damen framför sig, berättar Eija. Så jag ritade en människa och klippte bort magsäcken så att han kunde se att det inte var så farligt.
Cellgifterna gjorde ett bra jobb i Eijas kropp. 90 procent av tumören var död när den avlägsnades. Men för säkerhets skull fick Eija ytterligare en nioveckorskur med cellgifter.
– Då var jag tunnhårig och sliten. Jag orkade knappt ta mig från sängen till soffan, för att se på TV.
– Men jag tog mig igenom det också. Redan förra sommaren började jag jobba deltid. Och sedan början på det här året jobbar jag heltid. Det känns riktigt bra!

Har blivit bättre på att leva i nuet

Eija har ingen påse på magen. Endast några ärr vittnar om vad hon har gått igenom.
– Jag ska undvika citrusfrukt och trådiga grönsaker som sparris. Dessutom ska jag försöka äta små portioner, med högst fyra timmars mellanrum. Det är inte mycket att orda om.
Men för familjen har det varit en tuff period. Som lök på laxen bröt Elmer benet, när allihop åkte skidor i Trysil i mars i år.
– Jag hann lägga fem tusenbitarspussel med honom innan han blev av med gipset, säger Eija och ler.
– Jag har aldrig tidigare lekt så mycket med mina barn, som jag gör nu.
– Så jag har inte bara blivit av med något. Jag har fått något också. Jag har blivit bättre på att leva i nuet!

Av Mats Å Johansson Foto Leif Boström

Var med du också och stöd cancerfonden>>

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons