Annons

Annons

Jenny förlorade sin syster i en trafikolycka

De hade nyligen gjort en glaciärvandring tillsammans och planerade att fira jul ihop, systrarna Lena och Jenny Nyström. Då kom samtalet som vände upp och ner på allt...

Annons
Jenny Nyström

Jenny förlorade sin syster

Ju närmare man står en människa, desto längre tid tar sorgearbetet om den personen rycks bort. Det vet Jenny Nyström, 42, i Jönköping, som förlorade sin syster Lena i en trafikolycka 2008. Systrarna stod varandra oerhört nära och att prata om ett sorgeår räcker inte långt.
– Det har tagit mycket längre tid än så, säger Jenny. Men i dag kan jag tänka på Lena och minnas henne med glädje, samtidigt som jag alltid bär med mig sorgen efter henne. Jag tror att hon finns här och lyssnar.
Jenny växte upp i Värnamo tillsammans med mamma, pappa, lillasyster Lena och lillebror Fredrik. Det skilde tre år mellan systrarna och de lekte ofta, men kunde också kivas.
– Vi hade också en sommarstuga utanför Vrigstad mitt ute i skogen, berättar hon. Där kunde vi röra oss helt fritt och vi lekte i hästhagarna – det är många roliga minnen.
Jenny flyttade hemifrån tidigt och bosatte sig i Forserum. Hon blev mamma till Timmy, i dag 23, när hon var 19 år och Lena var en mycket stolt och lycklig moster som tog tåget från Värnamo till Jenny och hennes familj. Hon satt gärna med Timmy i knäet och försökte lära honom säga ”moster Lena”.
– Sedan fick jag Rebecka, 21, och Leo, 9, säger hon. Och mina barn betydde väldigt mycket för henne. Lena levde ensam och brukade säga ”det gör inget om jag inte får egna barn, Jennys barn är mina barn också”.

Jag skrek och ramlade ihop på golvet

Jenny och hennes familj drog vidare till Skåne och Lena flyttade till Norge. Då kunde de inte ses lika ofta, men kontakten var densamma.
– Jag kommer ihåg när vi hälsade på henne i Norge, berättar Jenny. Vi skulle vandra uppför en glaciär och vi turades om att bära Leo på ryggen. Han var bara två och ett halvt, men har minnen från denna vandring.
Det var sista gången de såg Lena, men det visste de inte då. Och Jenny kommer aldrig att glömma måndagen den åttonde december 2008, då telefonsamtalet från deras mamma kom.
– Mamma och jag hade ju pratat dagen innan. Men jag tänkte att det kanske var något hon hade glömt att säga. Hon sa att det hade hänt något i Norge, men blev sedan tyst.
– Jag förstod att det var Lena hon pratade om, berättar Jenny sakta. Och till slut fick jag fram: ”Är hon död”? ”Ja”, svarade mamma, och jag fick en chock. Jag skrek och ramlade ihop på golvet, men höll kvar luren i handen och försökte ta in det ofattbara. ”Det går inte”, sa jag till mamma, ”hon ska ju komma hem till jul”.
Dottern Rebecka var hemma när dödsbudet kom och hade låst in sig på toaletten. Där inne satt hon och grät och vägrade öppna dörren. Till slut lyckades Jenny få henne att låsa upp och det var chock och kaos.
– Det var omöjligt att förstå, säger hon och skakar på huvudet. Lena var bara 32 år och hade omkommit i en trafikolycka. Hon hade åkt i en bil som fått sladd i det moddiga väglaget, kommit över på fel sida av vägen och frontalkrockat med en mötande lastbil.
I bilen färdades fem personer, Lena satt fram. Där bak satt alla obältade och slungades fram vid kollisionen. Farten var inte hög, bara 60 kilometer i timmen, men ändå miste tre personer i bilen livet.

Jenny Nyström

Minnesplatsen i hemmet

Jenny minns begravningen i Värnamo som ljus och vacker. Familjen var samlad, liksom många vänner till Lena, och hon hade haft ett speciellt intresse.
– Hon brukade jobba på festivaler, berättar Jenny, och många som delade detta intresse hade åkt långt för att vara med på begravningen. Det visade hur omtyckt hon var.
Jenny var nervös inför begravningen. Hon ville för sitt liv inte att systern skulle glömmas bort. Och efter begravningen var inget sig likt.
– Jag var i slutfasen av mina studier och examensarbetet var kraftigt försenat, säger hon. Jag hade svårt för att fokusera och funderade på att hoppa av. Men då var det som om Lena stod vid min sida och sa: ”Kom igen nu, du är ju så nära”.
Stärkt av detta tog hon sin examen och jobbar i dag på Länsstyrelsen i Jönköping, samtidigt som hon vårdar minnet av systern och pratar med henne i med- och motgång.
– Jag var länge rädd och orolig för att jag skulle glömma bort hur Lena pratade, eller hur hon såg ut. Men det har jag inte gjort, det är som vi sågs alldeles nyss. Och hemma har jag gjort i ordning en minnesplats med ljus, fotografier och hennes personliga ägodelar.
Lena är fortfarande en del av familjen – en godhjärtad person som hatade orättvisor och tog de svagas parti. Hon var rolig och omtänksam och systrarna kompletterade varandra.
– Att förlora Lena var som att förlora en del av mig själv, säger hon eftertänksamt. Det får jag leva med och i dag ser jag på livet på ett annat sätt, där relationer är det viktigaste som finns.
– Jag orkar inte slösa bort mitt liv på oväsentligheter, jag har blivit en djupare människa.

Av Anna Lindau Backlund Foto: Jan-Erik Ejenstam

LÄS OCKSÅ
Efter mammas död blev jag lillgammal och tog stort ansvar

Jag har lovat mig själv att skratta minst en gång om dagen

Jag har tagit farväl av pappa flera gånger

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons