Annons

Annons

Jessica har 300 barn i slummen

Jessica Camsel i Kungälv ville ha många barn. Efter sju missfall blev det 300 stycken – flertalet bosatta i Kenya, ett land som hon älskar.

Jessica Camsel

Jessica Camsel, 37, i Kungälv, packar gosedjur. Det blir inte många personliga ägodelar i resväskan när man har så många barn i Afrika.
– Min dröm har gått i uppfyllelse, med råge! säger Jessica.
– Fast vägen hit var smärtsam.
Jessica och hennes fyra år äldre make, Reine, träffades på en midsommarfest för 21 år sedan. Många barn ville de ha. Men först ville de resa.
– 2002 gjorde vi vår första långresa, till Australien och Asien, berättar Jessica, som arbetade som dekoratör hos flera stora butikskedjor innan hon satsade på ett liv som researrangör.
Jessica och Reine reste som ryggsäcksturister, bodde billigt och planerade inte alltför mycket. Resandet fortsatte de med även sedan dottern Lova fötts i september 2008.
– Lova var bara fem månader när vi for till Filippinerna, alla tre.
”Tänk om det händer något?”, sa många oroligt. Då svarade Jessica med motfrågan: ”Tänk om det inte händer något?”
Två biologiska barn och ett adopterat var ursprungsplanen. Eftersom Lova kom till världen utan mankemang, trodde varken Reine eller Jessica att det skulle bli några problem. Men det blev det.
– Efter sju missfall orkade jag inte mer, säger Jessica. Vi började titta på adoptionsmöjligheterna. De var goda, ingen av oss hade fyllt 40.
Jessicas första val var Kenya, eftersom kenyanerna krävde att adoptivföräldrarna skulle bo i landet minst ett halvår, helst ett år.
– Reine var tveksam till att vara borta så länge, men jag övertalade honom.

Annons

Jessica Camsel i Kenya

I juni 2012 fick de barnbeskedet. Det fanns en ett och ett halvt år gammal pojke åt dem, William, på barnhemmet Heaven of Hope i Nakuru.
–Vi fick fyra fotografier, minns Jessica. De gjorde oss förbryllade. Det såg ut att vara olika pojkar på bilderna.
– Dessutom satt William i famnen på en vit kvinna på en bild. Vi undrade om han haft en annan adoptivmamma…
Frågetecknen rätades snabbt ut. Kvinnan på bilden var Trena, den fantastiska amerikanskan som startat och fortfarande driver barnhemmet.

Grät riktiga Disneytårar

I augusti for Reine, Lova och Jessica till Nairobi.
– Alla på barnhemmet vinkade och log mot oss. De visste varför vi hade kommit dit.
– Efter en timme på kontoret fick vi träffa William. En dörr öppnades. Där stod Trena med William på armen. Mina tårar sprutade. Det var riktiga Disneytårar när jag såg honom!
Även om William var blyg och reserverad kände Jessica omedelbart att detta var hennes son.
– Lova bröt isen, berättar Jessica. Hon sträckte sig upp och gav William ett gosedjur som vi hade med oss.
– Lova hade längtat så länge efter att bli storasyster och hon var så stolt över sin lillebror. Det är hon förresten fortfarande!
Snart satt William i Reines knä.
– Det är inte ovanligt att adoptivbarn i första skedet söker sig till pappan, berättar Jessica. Efter någon månad svängde det. Då blev William väldigt mammig!
Redan dag fem var det ”bye bye” till barnhemmet.
– Alla vinkade och skrattade, det var en riktig fest med ballonger och allt. Men det var inte lätt att åka därifrån.

Jessica Camsel med skolbarn

Jessica och Reine hade tänkt sig att jobba ideellt på något barnhem under sina nio månader i Nairobi, men ödet hade annat i beredskap åt dem.
– Ett annat svenskt adoptivpar tog oss med till Afrikas största slumområde, Kibera, där över en miljon människor lever på svältgränsen.
– Där mötte vi Judith, som fått stipendium av kyrkan och utbildat sig till lärare. Sedan fem år tillbaka drev hon Oloo School, som då hade 160 elever.
Judith och Jessica fann varandra omedelbart. Jessica tog bilder och lade upp på dem på Facebook. Och så skrev hon om skolan och Judiths fantastiska arbete.
– Responsen var enorm, berättar Jessica. De flesta jag känner ville hjälpa till.
– Vi fick ihop så mycket pengar att vi kunde installera elektricitet, gjuta betonggolv, sätta upp griffeltavlor och köpa madrasser åt de barn som sov på golven …
Viktigast av allt var det matprogram som Reine och Jessica drog i gång, innan de reste hem till Sverige med sina två barn.
– Frukost och lunch sju dagar i veckan ger fantastiska studieresultat, berättar Jessica. Mätta barn har lättare att lära!
Vid hemkomsten startade Jessica och Reine Oloo Schools ideella förening, som i dag har många givare.
– Redan efter fyra månader tog jag med mig min mamma till Nairobi, för att vi skulle kolla upp vad som hade hänt, berättar Jessica. De reste med väskor fyllda med papper och pennor.
– 46 kilo får man ta med sig på planet, berättar Jessica. Naturligtvis började jag fundera över hur mycket man skulle kunna få med om man var fler… Samtidigt var det många som sa att de ville resa med mig.

Tröttnade på pendlandet

Det ena gav det andra. Våren 2014 hade Jessica fått nog av att pendla till Borås, där hon då jobbade.
– Jag sa upp mig och startade klädimportföretaget Hippo Color och reseföretaget Mitt Kenya, berättar hon. Det fick bära eller brista. Hittills har det burit.
I höst har hon fyra fullbokade resor, till våren fem. Ändå har hon mer tid för Lova och William.
– Alla som reser med mig har var sin extra väska med grejer till ”mina” 300 kenyanska barn, berättar Jessica entusiastiskt.
”Åh, du har kommit tillbaka!”, utbrast många kenyaner förvånat de första gångerna Jessica återvände. Nu börjar de ta henne för given.
– De kallar mig Wangico, berättar Jessica. Vid en festival i slumområdet Mathare blev jag intervjuad av ett kenyanskt TV-team.
– ”Du är en ängel”, sa de. ”Nej, det är jag inte”, svarade jag skrattande. ”Och jag är ingen viting heller, jag är en kenyan med gröna ögon!”
Alla gosedjur som Jessica har samlat ihop ska säljas i en nyöppnad affär i slummen, till ett så lågt pris att även de fattigaste barnen får råd att köpa.
– Att bara ge eller få pengar blir ingen människa lycklig av, säger Jessica, som bokstavligen sprudlar av idéer för hjälp till självhjälp.
– Man kan inte hjälpa alla, men tänk om alla kan hjälpa någon.
I sommar blir det en resa med Reine och barnen.
– I Afrika är inte människorna besatta av sina telefoner så som här, säger Jessica. Där lever man i nuet på ett sätt som de flesta västerlänningar verkar ha glömt.
– I Afrika finns dansen, musiken, skrattet och glädjen!

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström och privata bilder

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…