Annons

Annons

Johanna, 33, plågades av sin utseendefixering

Jag tittade mig i spegeln – och gillade inte det jag såg De flesta skulle säga att hon är vacker. Men det är inte länge sedan Johanna var så missnöjd med sitt utseende att hon fick ångest av att se sig själv. Förklaringen heter dysmorfofobi.

Annons
Johanna plågas av utseendefixering

Johanna: Jag tittade mig i spegeln och gillade inte det jag såg.

Under hela uppväxten och större delen av sitt vuxna liv har Johanna Hisbro, 33, varit besatt av sitt utseende. Minsta hudförändring och hårstrå i ansiktet har hon upplevt som defekter. Det har gett henne ångest och skapat ett överdrivet kontrollbehov, trots att hon alltid har sett bra ut. Efter tolv år i terapi och en sökning på nätet, förstod Johanna att hon lider av inbillad dysmorfofobi, förvrängd kroppsuppfattning.

Att bli fri från dysmorfofobi kräver ett stort arbete från den drabbades sida. Det har Johanna lyckats med och i dag är hon botad. Hon stannar inte längre till vid ett skyltfönster, för att kontrollera hur hon ser ut. Inte heller går världen under om hon skulle gå osminkad till Konsum.

Otänkbart att gå osminkad till affären

Att utsätta sig för sina rädslor har varit en viktig del i behandlingen.
– Tidigare var det fullständigt otänkbart för mig att gå osminkad till affären, berättar Johanna.
– I dag klarar jag det och jag minns första gången jag gjorde det. Jag koncentrerade mig på varorna som jag skulle köpa.
– Hämta mjölk, gå till brödhyllan, hämta det och det. Jag var totalt fokuserad. Och det gick bra.
– Förut kunde jag få ångest av en så enkel sak som att gå till affären. Jag tyckte att hela kön stirrade på mig när jag packade ner varorna. Jag blev röd i ansiktet, började svettas och fick svårt att andas.
– Men när jag klarade att handla utan att vara sminkad kändes det som en jättevinst. Jag växte som människa.

Johanna tillsammans med dottern Filippa.

Johanna tillsammans med dottern Filippa.

Vi träffar Johanna i familjens nybyggda villa utanför Uddevalla. Här bor Johanna, som är mark- och exploateringsingenjör, med sin man Stefan, 37, och döttrarna Filippa, snart 13, och Tuvali, två och ett halvt år, och så det lilla nytillskottet, en knappt två månader gammal son.
För omgivningen är det svårt att förstå Johannas sjukdom. De flesta ser ut som frågetecken och förstår inte varför hon, som ser så bra ut, inte är nöjd med sitt utseende.

Ville inte visa sig bland folk

När sjukdomen började ge symtom var hon, i omgivningens ögon, bara en gnällig tonårstjej. Vad hade hon att klaga över? Johanna var då i 15-årsåldern. Hon kände sig tjock och ful och trivdes inte med sig själv, trots att hon såg helt normal ut.
– Jag kände mig aldrig nöjd med mig själv. När en kille påpekade att jag hade små hårstrån i ansiktet och att jag såg ut som om jag hade spottat snus i motvind, började jag dölja mig.
– Jag blev fixerad vid mitt utseende. Plötsligt såg jag bara de där hårstråna, när jag tittade mig i spegeln. Jag började också tänka på hur jag satt, i vilka vinklar jag visade mig.
– Jag utvecklade en väldigt stark ångest, kopplad till utseendet. Jag isolerade mig och ville inte visa mig bland folk.
Till slut gick nästan all Johannas tid åt till att tänka på de inbillade defekterna i ansiktet.
Visst kunde hon sminka bort en del, men hon kände sig inte snyggare för det. Hon var fixerad vid hur ”ful” hon var och hon var övertygad om att alla andra tyckte likadant.

LÄS OCKSÅ: Det här är dysmorfofobi.

Missbruk och våld hörde till vardagen

När Johanna började plugga på högskolan ställdes hon inför nya utmaningar. Att prata inför klasskamraterna var en plåga. Hon tyckte att alla tittade på henne och att de, precis som hon, såg defekterna i ansiktet och förfasades över vad de såg.
– I grund och botten handlar mitt beteende om att jag aldrig har känt att jag har varit tillräckligt bra, säger Johanna.
– Jag har varit osäker och haft väldigt låga tankar om mig själv.
Johanna är övertygad om att hennes problem har med uppväxten att göra. En uppväxt som var allt annat än trygg och harmonisk. Utifrån såg allt bra ut, men i hemmet rådde kaos och misär. Missbruk och våld hörde till vardagen. Johannas pappa var blandmissbrukare och han misshandlade Johannas mamma nästan varje gång han var påverkad.
– Tänk dig själv att önska livet ur sin egen pappa, när man är ett barn. Det är ju inte normalt, men det var så jag kände.
– Jag har inga problem med att säga som jag gör. I dag lever min pappa ett annat liv och vi har byggt upp en relation igen, även om den är långt ifrån bra.

Fick hjälp av ett behandlingsprogram

Johanna hämtar ett fotoalbum med barndomsbilder. Utlandsresor och födelsedagar skymtar förbi på sidorna.
Men bilderna från föräldrahemmet är inte så många – och det har sin förklaring. När Johannas mamma till slut lyckades bryta upp från Johannas pappa, klippte hon sönder de flesta bilderna där han förekom.
Johanna stannar vid ett bleknat foto, där alla sju syskonen är samlade med pappan i högsätet. Idylliskt och familjärt, men långt ifrån sanningen.
– Den här bilden är så talande. Det var precis så som vi uppfattades, utifrån, säger Johanna.
– I dag tycker jag att det är konstigt att ingen märkte något, eller så ville de inte. Många var rädda för min pappa och vågade inte ingripa.
I dag är Johanna botad från sin sjukdom. Hon hade turen att få hjälp, via ett tolv veckor långt Internetbaserat behandlingsprogram.
– När jag började arbeta med programmet insåg att jag hade problem och att det finns en diagnos, dysmorfofobi. Symtomen stämde in väldigt väl på mig.
– I behandlingen fick jag bland annat utsätta mig för situationer som ger mig stark ångest. Tidigare hade jag alltid dämpat ångesten genom att kontrollera eller undvika de situationerna, men i längden skapar det mer ångest.
– Ju mer man utsätter sig för det som är jobbigt, desto större är chansen att man blir bra.

Vill sprida kunskap om dysmorfofobi

Det går i ytterdörren. Det är Johannas dotter Filippa som kommer hem från skolan.
Johannas rädsla för att föra över sitt beteende till barnen, var en bidragande orsak till att hon sökte hjälp.
Nu håller Johanna ett vakande öga över Filippa. Hon är uppmärksam på eventuella tecken på utseendefixering och hon tänker inte låta det gå över styr.
– Men Filippa är lugn och mår bra, hon är inte alls som jag var när jag var i hennes ålder. Jag tror inte jag behöver vara orolig.
Efter att ha blivit kvitt sina egna problem, vill Johanna sprida kunskap om dysmorfofobi.
Hon pratar gärna om sina upplevelser. Och hon går att nå på Facebook, för den som vill ha kontakt.
– Många behöver hjälp och man måste förstå att det är en sjukdom och att det finns hjälp att få.
– Jag vill verkligen hjälpa andra. Ingen ska behöva gå igenom det som jag har gått igenom.
I dag kan Johanna titta sig i spegeln utan att få panik.
– Jag kan titta på mig själv och acceptera det jag ser. Det funkar.
– Jag kan fortfarande se defekter, men i dag kan jag hantera det och tycka att det är okej. Det är en stor seger.

Av Mathias Pernheim Foto: Magnus Gotander

LÄS OCKSÅ: Det här är dysmorfofobi.

LÄS OCKSÅ





Annons

SENASTE FRÅN ÅRET RUNT


Annons